En del skriverier i (nord)engelsk press (1, 2, 3) såhär på årsdagen av indiebandet Viola Beachs öde den 13:e februari 2016. Bandet var från Warrington mellan Liverpool och Manchester, så här i nordväst finns det fortfarande ett tydligt behov av att uppmärksamma årsdagen. Under åren som gått har det hunnit bli minnesmärken, välgörenhetsevenemang, stiftelser och en charity shop vid namn Vintage Viola som stöder musicerande ungdomar i Warrington. Ingen uppmärksamhet i svenska medier idag så vitt jag kan se, kanske till femårsdagen förra året.
Tragedin i att de flesta var tonåringar i färd att förverkliga en dröm som är få förunnad, att hela bandet och deras manager stryker med efter första internationella spelningen, det oförklarliga i förarens agerande, det spektakulärt horribla i att klippa taket på bilen och störta tjugofem meter ner mot nattsvart februarivatten… redan en av detaljerna skulle göra fallet oförglömligt. Vilket jävla öde.
Madrona Silvander 