Glada måndagar: Besjälat i norr

Det måste ha varit en rätt bisarr syn för den oinvigde. Tuggummimalande ungdomar iklädda metervis med tyg som ska föreställa byxor och kjolar, sportbags med ombyte i händerna, i stånd att börja sin kväll när andra kvällsfirare är på väg hem.

Ska de ut och supa? Nä. Ska de ut och ragga? Nä. De kritvita kidsen kommer ägna de kommande åtta-tolv timmarna till att dansa röven av sig till svart musik från USA.

Är det de senaste motown-hitsen som kommer skråla över dansgolvet? Nä. Det ska vara bortglömda artister som försökte kopiera soundet men inte slog igenom, sex-sju-åtta år gamla låtar som skräpar i löytönurkkan i Detroits skivaffärer.

Artisterna flögs in från USA (som vid tillfället knappt hade gjort sig av med konceptet lagstadgad segregation) och avgudades vid lilla Twisted Wheel Club i Manchester, grundad 1963, känd för sina all-nighters från 11pm-7:30am. Musikjournalisten Dave Godin noterade att musiken skilde sig kraftigt från det som spelades i London, därav begreppet Northern Soul.

Föga förvånande fanns det en korrelation mellan apoteksstölder och all-nighters. Staden instiftade en klausul som förbjöd nattklubbar att ha öppet längre än två timmar in på följande dag, vilket i praktiken betydde stängning 02:00. Att släpa sig till Manchester från London eller Glasgow för bara någon ynka timmes action var inte alls lika lockande, och klubben stängdes år 1971.

I sann whack-a-mole-anda öppnade The Golden Torch i Stoke-on-Trent år 1972. Deras tolvtimmarsset varade från halv nio på kvällen till halv nio på morgonen, men klubben stängdes ner av myndigheterna efter bara ett år. Onsdagen den 11:e april 1973 kör lokaltidningen rubriken City ‘drugs centre’ club closes -‘no appeal,’ says owner.

Vid det här laget går rörelsen dock inte att stoppa. Samma år öppnar både Mecca i Blackpool och Wigan Casino och subkulturen får fart på riktigt, det var fan drag under galoscherna. Ingen alkoholservering, endast cokis hela natten, men ville man ta sig en titt i spegeln på vessan fick man först torka bort tjacksvettimman. Den som påstår att det var ecstasy som fick rentav den vite mannen att dansa är bevisligen historielös.

Denna sorts akrobatik/proto-breakdance är det alltså arbetarklassjappar som står för. Måndag-fredag: stå vid maskinen, lördag: slita ut käken i förtid och tända eld på dansgolvet. Med tanke på att många av dem dansade i ett halvt dygn varenda. jävla. helg. + tillhörande övning framför spegeln hemma blir det visserligen tusen timmars övning på ett år.

Säg den lycka som varar för evigt. Top of the Pops-framträdanden, en kompilationsplatta med tveksamma låtval och BBC-uppmärksamhet fick scenen att nå critical mass för att därefter oundvikligen vattnas ur. Beatet som skulle bli benämnt ”disco” smög sig in på spellistorna, och plötsligt blev det en klyfta i scenen. I Wigan – numera del av Greater Manchester – höll man hårt på traditionen medan Blackpool-folket anammade 70-talssoul från östkusten och sedermera New York-disco.

The Wigan Casino stängdes i december 1981 och brann i mars 1982. Resterna av byggnaden jämnades med marken året därpå. Originalbyggnaden som huserade Twisted Wheel finns heller inte kvar, den jämnades obönhörligen med marken för att göra plats för ett hotell år 2013, men klubben lever numera kvar som en del av Night People på Whitworth Street i centrala Manchester.

Besattheten i att jaga ner och importera plattor från USA ledde också till det som kallas rare groove, och säg den turntablist/hiphop-producent/downtempo-artist som inte har det som basvara (eller åtminstone ett finger i gottepåsen).