Läste en grej på Svenska YLE med rubriken När olika ekonomiska verkligheter vänner emellan krockar: ”De förstår inte att 20 euro är mycket pengar för mig”. Där har man ju varit (och är, tills vidare). Just det där med att dela på utgifter enligt inkomst anser många vara vettigt i ett romantiskt förhållande, så det är faktiskt lite udda att det oftast är dela 100 % jämnt som gäller bland vänner.
Okej att det är tabu att ligga någon annan till last (MAN SKA KLAAR SE SJÖLV!!!!!!!!!!1111), men samtidigt har vi ett av de mest välutvecklade statliga socialskyddssystemen i världen, så tydligen tycker folk fortsättningsvis att det är en bra grej att någon annan kan pick up the slack när det behövs. Är det känslan av att stå med mössan i handen öga mot öga med folk i ens närhet som upplevs olidlig?
Personligen upplever jag själva dansen kring frågan som betydligt mer genant. Jag respekterar folk i min närhet tillräckligt mycket för att anta att en uttryckt vilja att ta hand om något är genuin, liksom jag jättegärna står för fiolerna i de sammanhang där jag är mer bemedlad än någon annan.
Fick erfara bådadera för en vecka sen. Från att nyss ha lämnat London befann jag mig plötsligt bland roskisdykare i ett aktivistläger. I jämförelse med dem är jag bemedlad, medan jag i den tidigare kontexten är en kyrkråtta med tillhörande mal som flyger ur plånboken. I Amesbury var det förstås jag som bjöd A på thaimat och köpte rulltobak, tre flaskor vin, några plattor veganchoklad och andra nödvändigheter till lägret (människan lever ej bara av bröd). Den belåtna handen genom håret och det klädsamma ”don’t worry ‘bout it” gick inte av för hackor.
Progressiv beskattning är för många en självklarhet. Får du fortkörningsböter blir det sexsiffriga beloppet stoff för utländska rubriker om du råkar vara Nokia-boss, men inom vänskapskretsen regerar de absoluta beloppen. Skumt det där.
Madrona Silvander 