Tilltag på tisdag

Igår morse mådde jag som jag förtjänade. Avrundade tisdagens D&D-session ovanligt sent, fick fiilis och körde nästan en timme längre än vanligt. Var rätt glad i hågen och en flaska bubbel samt 660 ml Peroni deep och kom av någon anledning att tänka på S, en nordengelsk autiste (autist + artiste) som jag har känt i över ett decennium.

Tog helt sonika fram telefonen och ringde, vilket jag aldrig gör, men svarade gjorde han. Klockan var tio på kvällen och han hade precis börjat sin dag, lel. Våra interaktioner sträcker sig till några meddelanden i månaden och ett email någon gång i året vanligtvis, så det var jätteskoj att snacka Trevor, musik, gamla minnen och lite life updates i en timme.

Fick upp smaken för att socialisera efter samtalet så jag sminkade mig och hoppade på bussen in till stan. Beställde min pint Mango Unchained från Manchester-bryggeriet Shindigger vid Night & Day som vanligt och började snacka med en dude med öppen aura som satt vid baren. I en dylik situation kan man inleda med det beprövade ”Hey, what’s your name? Nice to meet you $NAME, I’m $CHARNAME, enjoying yourself tonight?”, men hur jävla inspirerande är det?

Ställde helt enkelt ner min pint och sa ”Hi. I’m on a mission”. Konstpaus. Omedelbart intresse. ”I’m on a mission to see if it’s possible to have a good time in Manchester on a random Tuesday night at the tail end of covid”.

Plötsligt har vi skippat allt kallprat och huggit in på det roliga genast, för nu vet han att 1. jag började snacka med honom för att jag tänkte att han ser ut att vara kompatibel med en good time, vilket är smickrande, 2. ansvaret för att skapa denna good time vilar på mina axlar och inte hans, förväntar mig inte att han ska agera underhållning (det borde vara skottpeng på ”säg nåt roligt”), 3. jag frångår ängsliga sociala konventioner och är obrydd över hur jag uppfattas.

Han visade sig vara en 22-årig musiker. Snackade om Berlin, Manchester, NL, musik, Trevor, livsfilosofi, rastlöshet som 20-something och lite annat smått och gott. Träffade även en av hans vänner i leopardmönstrad jacka och eyeliner, antog tyst att hon var i min ålder tills hon frågade hur gammal jag är och hon sa oh, I thought you were my age, I’m twenty-four. Båda kände en av bartendrarna, en dude med massivt blont pudelrockarkrull, men han var för sliten för att gå ut efter sitt skift så gruppen upplöstes och jag fortsatte vidare ut i natten.

Klockan var kring ett vid det här laget. Ägnade en timme åt att bara vandra runt i stan och kolla läget, Northern Quarter, Deansgate, Oxford Road, Gay Village. Manchester är en stad som bara halvsover, så att säga. Lyssnade för en gångs skull på musik medan jag sakta men säkert betade mig igenom tobakspaketet som var kvar sedan helgen. Kollade på studerande som var ute och söp, tjejerna baramaga med knyt-topp och säckiga byxor, killarna i vita t-paitor, sportjackor och jeans.

Det var skönt att glida runt och bara vara en mystisk passerande kvinna i natten. Hade fortfarande femtio minuter att slå ihjäl innan min nattbuss och funderade på att fara till metalklubben Satan’s Hollow som har öppet till 03, men insåg rätt snabbt att jag knappast skulle orka med det. Gick mot Factory 251 för att kolla läget men när jag närmade mig och hörde untz untz untz insåg jag att det fan inte var vad jag var ute efter just ikväll heller.

Beslöt mig därför för att leta mig mot en av nattbussarna till Fallowfield och gå resten av vägen, sisådär 30-35 minuter längs med artären Wilbraham Road som korsar södra Manchester på tvären. Gillar att den är trafikerad alla tider på dygnet, definitivt att föredra jämfört med mindre gator. På väg till hållplatsen frågar en hemlös man om småmynt, men jag visste att myntfacket gapar tomt. Två minuter senare kommer två hemlösa män fram och frågar detsamma och får samma svar.

Efter tio meter håksar en av dem plötsligt att fråga om jag råkar ha en tobak, antagligen luktade jag tobaksrök. Well, that I have säger jag till deras stora glädje. En av dem försökte ge mig en triangulär skinksmörgås i oöppnad förpackning som tack, jag avböjde vänligt. Som vanligt ville de veta varifrån min accent kommer, de gissade Kanada, sen Norge.

En av dem var skärpt nog att notera uttrycket Swedish-speaker istället för bara Swedish, varpå jag berättade lite om min finlandssvenska bakgrund. Fortsatte därefter på min färd och hör att en av dem har hunnit studera filtret närmare och utbrister oh, Marlboros, the best ones!!. Dagens goda (?) gärning.

En dude som var på väg hem från jobbet vid en av barerna i Gay Village började snacka med mig vid busshållplatsen. Såg i hans ansikte att han var en fredlig och vänlig typ. Han var tjugo tydligen men såg ut att vara ett par år äldre, hade en air av livserfarenhet liksom. Accent som en infödd Londoner, skulle tippa att han hade någon form av indonesiskt eller filipinskt påbrå, kanske?

Liksom de två männen tidigare gissade han att jag är från Norge. Gissningarnas topp 3 är fortsättningsvis Kanada – Holland – Norge. Studerade juridik tror jag bestämt. Han var trött på storstadslivet, berättade om det våld han sett när han bodde i Croydon i södra London, att det är en helt annan grej jämfört med medelklasstuderande som ska spela Allan. Hans dröm var att åka och campa i Skandinavien, han beundrar naturen och allemansrätten.

Satte oss på varsin sida gången i bussen och fick tiden att gå genom att prata. Diskuterade att jag i princip hade gjort tvärtom, dvs. lämnat en by på några hundra pers i Norden och sökt mig till en engelsk storstad. Snackade om Manchester, uteställen, jobb, åldrande, framtidsplaner, sånt. En bra bit in i konversationen frågade han om jag och min partner är exclusive.

Övervägde mitt svar lite snabbt och svarade kinda, yeah, varpå han svarade dammit med ett tonfall och lurigt ansiktsuttryck som sa jo, jag tycker du är attraktiv och vill att du ska veta det, men jag kommer inte vara jobbig och efterhängsen. Vilket i princip är det bästa utfallet egentligen. Jag var inte intresserad på det sättet, så det hade inte tjänat något till att börja prata om min solopoly-grej. Har inga skyldigheter att brodera ut hur det verkligen ligger till för en främling.

Marschen hemåt förflöt utan incidenter. Perus tisdag.