Blond ragebait

Har äntligen lärt mig det här med att välja sina strider, men det finns fortfarande en grej som är unik i sin förmåga att få mig att koka över.

Blev påmind om detta när jag läste att Institutet för hälsa och välfärd (THL) rekommenderar försök med så kallade brukarrum. Utöver detta propsar de till exempel också för substitutionsbehandling, att dela ut naloxon och sänka tröskeln för att tillkalla ambulans. Hurra!

Bild: YLE

Enligt Panda Eriksson (nyligen omnämnd i detta inlägg) har stadsfullmäktige i Åbo beslutit att förberedelser som skulle göra brukarrum möjliga går vidare till behandling. Hurra! Vid det här laget vet jag dock att alla landvinningar i skademinimeringsfrågan åtföljs av min ärkefiende: reductio ad vad skulle det skicka för signaler. Tro fan det.

Stadsfullmäktigeledamot Laura Kaarniharju från Sannfinländarna säger att hon motsätter sig brukarrummen, eftersom hon anser att det ger en signal av att man tillåter något olagligt.

Svenska YLE

Vaaliteema 1: Palvelut. Hoitoa ja tukea on saatava silloin kun sitä tarvitsee.
Valtema 1: Tjänster. Man bör kunna få vård och stöd när det behövs (reds. övers.).

Laura Kaarniharju, Sannf., barnmorska och sjukskötare

Ja, hördu. Vad skulle det skicka för signaler om vi lät spelberoende ansöka om skuldsanering? Det är ju egen måka rätt och slätt, en egengrävd grop, eller?

Vad skulle det skicka för signaler om vi lät homon käka PrEP gratis? Det är ju äckligt att böga, kan de inte bara låta bli?

Vad skulle det skicka för signaler om vi delade ut kondomer åt högstadieelever, byxmyndighetsåldern är ju 16 i Finland?

Vad skulle det skicka för signaler om vi förde rattfyllerister som krockat till sjukhus? Rattfylleri är ju olagligt och äventyrar också omgivningens liv och lem, ska vi signalera att vi accepterar det genom att plåstra om dem?

Kanske dessa åtgärder signalerar att folk VITTU kommer gör saker oavsett vad just din moral, eller lagen, eller rentav personens egna jävla förnuft säger ibland, och att vi får göra vårt bästa för att minimera skador och risker?

Calm blue ocean, calm blue ocean…

Stormmåndag: Tredje gången gillt

Vaknade till oroade meddelanden imorse. Jag är okej, det går ingen nöd på mig. Det är dock en hel del kaos i regionen just nu, tre stormar har hunnit dra fram på sju dagar för första gången sedan namnsystemet infördes: Dudley, Eunice och nu senast Franklin.

En av de största järnvägsoperatörerna i norr, Northern, ställde in alla avgångar i nordväst och strandsatte pendlare imorse:

En lastbil vinkade på motorvägen i Eccles:

Flera vägar är avstängda på grund av fallna träd:

Det är översvämning i delar av södra Manchester:

Husfasader, tak och fönster har slitits loss:

Bilder: MEN

Mer fanskap är tydligen på väg vädermässigt men bedöms medföra mindre risk för skador och störningar. Får skratta mig lycklig att enda inverkan på mitt liv är att det viner i fönstren när jag ska sova.

Födelsedagsgädda

Segeryra i Finland tydligen, här pissar det ner och är blåsigt och jävligt. Den gråaste av grå söndagar helt enkelt, gatan är öde. Sitter passligt nog och kodar med lukten av kokande oskalad potatis i näsan för att riktigt hänge mig åt diskbänksrealismen.

Projektet har att göra med aktiviteter i Österbotten, har därför ägnat mycket tid åt att referera till diverse hemsidor från trakten på sistone. Denna starka kämpe hittade jag i ett bildgalleri:

Bild: West Coast Sport Fishing

Det tog ett par sekunder innan jag håksade varför bilden verkade så bekant – fågelns vän (?) från detta minutlånga mysterium:

Gjord av en tonåring i ett gratisverktyg och får mig att känna något som inte existerar.

Dansgolv och stormvind

Storm Eunice drog fram igår. Vindstötar på 33 sekundmeter (orkan) uppmättes på flera ställen på fastlandet i söder, i Manchester slapp vi undan med sisådär 26 sekundmeter. Det var dock fullt tillräckligt för att välta träd lite här och var.

Bild: MEN

Tog en Uber till D för lite häng innan hans svintidiga avfärd till Grekland eftersom det var länge sen sist. Kvällen avrundades rätt tidigt av förekommen anledning, klockan var kring 21 när jag kom hem. Vid det laget hade det värsta blåst över (trololololo). Det talades om ett game Death Rally (1996) på Discord men vi fick bara tre spelare ihopskrapade, inte lika roligt som fyra. Blev (ironiskt?) snack om vittu Nertz istället, vilket tydligen i princip är multiplayer-patiens, så jag sa att näe vittu, då far jag hellre ut och dans.

Hade helt glömt hur många random folk som kommer fram och ska prata när jag far ut ensam. Började redan när jag väntade på bussen, en dude stannade bilen och frågade om jag var alright och om jag ville ha en lift. Nä tack. Väl vid Night & Day drack jag en pint mango-IPA och lyssnade på tre DJ:s som B2B:ade en blandning av indie och obskyr 80-talspop. Ihan ok men fann det inte särskilt dansant personligen.

En dude med snaggade sidor och glad utstrålning började snacka med mig nästan genast genom att ge en komplimang om mina ögon (tyvärr inte Oh honey, your eyes / it’s a day’s work / just to look into them). Hans ansikte sken upp när jag berättade att jag egentligen for ut för att dansa. Han var inte från Manchester och föreslog att jag skulle slå följe med honom och hans kaveri och sticka och dansa nånstans, att det vore skoj. Sa vänligt men bestämt att jag tänker go it alone this time.

Beck vet vad det handlar om, här som ljudspår till en kortfilm (?) i vilken en alldeles för välvårdad dude med intetsägande minspel är utklädd till stereotypisk bad boy och fördriver en natt planlöst i vad jag tror är Toronto. Handling = 0. Hela grejen verkar vara en setup till att visa upp hans magrutor. Bisarrt.

Han hade egentligen inte en sliskig utstrålning alls, fick intrycket av att han på riktigt tyckte det skulle ha varit roligt. Sisådär tio minuter senare frågade han om jag var alright och om jag var riktigt säker på att jag föredrar ensamhet, varpå han möttes av samma vänliga men bestämda ton och gav upp utan tjafs.

Hade ingen ström i vapen så gick ut och rökte en nyinköpt tobak och funderade på nästa drag. En dude försökte inleda en konversation men jag hade inget intresse av att småprata, ville bara vara ifred och hitta ett lämpligt ställe att röra på fläsket i några timmar, det var allt. Därför styrde jag kosan mot Peer Hat i hopp om något mer inspirerande på skivtallriken.

Från snålblåsten in i stimmigheten. Jovars, tydlig förbättring musikmässigt. Dock betydligt mindre bar rent fysiskt jämfört med N&D men typ samma mängd folk där. Hade ingen lust att trängas framför DJ:n bland raka luggar och tunna mustascher så drack en pint Guinness och gillade läget innan jag gick ner i källaren. Där var det betydligt glesare på golvet och en gammal räv vände gamla hederliga house-plattor. Bingo.

När man dansar är det bara att peka på örat och rycka på axlarna när det kommer fram någon dude och ska prata, idiotsäkert. Var det inte en hit för något år sen som gick I CaMe to PaRtY on mY OoOoOoOwN, dOn’T nEeD nObOdY in mY ZoOoOoOnE? Typ så.

Fick två-tre timmar nonstop smygcardio inklämt, därefter så gott som tom nattbuss hemåt när jag blev trött och tjugo minuter gång från hållplatsen. Mötte inte en själ. Perus fredag.