Smuts och medusahår

Lyckades ta mig igenom alla böcker som D lånade ut åt mig medan han var på resa. Läser aldrig någon annanstans än i badkaret så slutsaldot blev några hundra liter.

The Psychopath Test (2011) var intressant men led av lite för finurlig och självnedsättande brittisk journalist-syndromet, välgjord men lite för kalkylerad i sin storytelling. Philosophy for Everyone: Porn (2010) var en antologi med ett som synes överarbetat omslag, tyckte vissa av resonemangen var så övertydliga att det kändes som tuggummi som tappat smaken medan andra var träiga (dock med en sweet spot i mitten). Our Dark Side: A History of Perversion (2013) var väldigt akademisk och väldigt fransk.

Kanske något förvånande fick jag mycket till livs från Medusa’s Hair (1981), en antropologisk essä från Sri Lanka på slutet av 70-talet. Fann författarens ton mycket sympatisk: formell och ledig på samma gång med lika delar ödmjukhet och övertygelse i resonemangen. Det övergripande temat var personliga symboler och religiös upplevelse, detta baserat på intervjuer med mestadels äldre kvinnor.

Att externalisera psykisk ohälsa i en gemensam religiös + kulturell kontext, asketkvinnornas tendens att avsexualisera sig genom matted hair (en sorts ”spontandreads”) snarare än buddhistmunkarnas rakning, bokstavlig hemsökning av döda släktingar som metafor för trauman orsakade av desamma i livet, individuell primär skuld vs. sekundär skuld och skillnaden gentemot den kollektiva skammen… sju famnars vatten för mig och därför fascinerande.

Seriealbumet The Filth (2004) fick mig däremot att omvärdera varför jag inte läser dylikt. I lågstadiet slukade jag ju typ Asterix och Yakari och Bert, för att inte nämna Kalle Ankas Pocket (speciellt de längre serierna med historisk anknytning, typ Egypten/antikens Grekland/det viktorianska England, samt fria tolkningar av pjäser och litterära verk, typ Musse som Edgar Allen Poe, Scapinos skälmstycke av Molière, Skräddaren från Southampton etc.).

Tror att jag kunde ta till mig The Filth på ett annat sätt eftersom vissa av miljöerna är så utpräglat brittiska, för att inte tala om språket. Hade inte riktigt varit samma sak med en amerikansk produktion i samma stil. Det är något med att se bekanta miljöer avbildade i en detaljrik illustration som kittlar mig lite på samma sätt som typ miniatyrer verkar kittla vissa människor.

Nu ritar jag för fan dessutom så att spana in någon som har bemästrat linjer (vilken fantastisk lutning på byxorna! vilka utsökta handvener! vilka härliga veck i påsen!) är underbart. Själva storyn passar in perfekt mellan Illuminatus!-trilogin och Delta Green-sessionen som utspelade sig i 70-talets Soho, på den tiden Londons porrträsk. Finns att läsa här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s