Glada måndagar: Tjuvaktige Wigan-spjuvern

Att staden Wigan i Greater Manchester förutom en automatisk punchline även är synonymt med Northern Soul lärde vi oss för ett par veckor sedan. Orwell skrev The Road to Wigan Pier (1937), men vad sägs om en Wigan kebab?

Yo dawg I heard you like carbs so we put some carbs in your carbs so you can carb while you carb.

Jag hatar köpis-pajer till att börja med, förstår fan inte hur man kan tänka tanken att smetta en dylik i mitten av två skivor vitt bröd, eller franskisar i vitt bröd (chip butty), eller chips i vitt bröd (crisp sandwiches). Hyi vittu. Lyckligtvis är wigansönerna The Verve mer aptitliga.

Jasså, det säger ni, pojkar.

När jag såg videon till Bitter Sweet Symphony (1997) som sjuåring ville jag vara Richard Ashcroft. De spelade den på MTV flera gånger i timmen när den kom ut, tyckte han var mystisk och cool som fan. Try to make ends meet, you’re a slave to money then you die berör förstås inte en sjuåring på samma sätt som en tjugosjuåring, men det var i mitt sinne tydligt att han hade seen some shit.

Det är något med det korpsvarta håret som ligger som en hjälm, de slappa men stela axlarna och händerna, jeansjackan under läderjackan, den V-ringade t-paitan, den perfekta säckigheten på byxorna, mockaloafersarna, den grönblå färgkorrigeringen… häshtäg iconic, han både sticker ut och smälter in på samma gång.

Framför allt saknar videon helt handling. Han går helt enkelt bara i en rak linje med blicken fäst i fjärran och bryr sig inte ett skit om någon är i vägen där han går på en gata i Hackney, London (korsningen Hoxton/Falkirk St).

Platsen där herr Ashcroft inleder sin vandring som den såg ut 2008, fortfarande samma chicken shop-skylt som i videon.

Folk kollar över axeln när han stöter in i dem, slår ut med armarna, springer ikapp, härjar åt honom, han fortsätter bara gå. Är frestad att tolka in aspekter av självupptagenheten hos någon som är nedstämd. Enda gången han stannar är när en brun bil svänger ut från en av sidogatorna precis framför, han lutar sig fram men ser endast sin egen spegelbild i de tonade rutorna.

Numera räcker det inte med en gata i Hoxton, folk ska fan korsa Wales i en rät linje hit och dit också.

Bandet sluter dock upp bakom honom i slutet av videon. I’ll take you down the only road I’ve ever been down, you know the one that leads you to the places where all the things/veins (delade åsikter) meet, yeah. Kanske är det Richards Sisyfos-projekt vi får bevittna i videon, kanske han bokstavligen inte har gått nerför någon annan gata. Kanske han vaknar varje morgon och går samma sträcka och har slutat bry sig för länge sen.

Det var nog det som fastnade i minnet: tänk att vara så obrydd. Redan som sjuåring bad jag i princip om ursäkt för min existens och slutade inte med det förrän lååååååångt senare, därför fann jag konceptet så fascinerande. Hur täcks han? Vet inte om jag var helt på det klara med att personerna som medverkar är med på noterna, det kan tänkas att jag trodde att åtminstone vissa av reaktionerna var genuina.


Det är ett välkänt faktum att bandet inte fick några royalties för denna dundermegahit ända tills rättigheterna skrevs över på Ashcroft helt och hållet år 2019. Lyssnar man på Andrew Oldham Orchestras version av Stones-låten The Last Time är det tydligt varifrån inspirationen kommer, men de försökte aldrig hymla med det, snarare ansökte de om att cleara de samplade stråkarna. Stämningsansökan för plagiat rasslade in ändå.

Med handen på hjärtat har jag inte lyssnat så hemskt mycket på just The Verve, men jag gillar Ashcrofts röst. För min del hade han jättegärna fått göra mer features på låtar i stil med Chemical Brothers The Test (2002) och U.N.K.L.Es Lonely Soul (1998).

Underbart ändå att videon filmades med faktiska filmkameror och därmed kunde få ett värdigt ansiktslyft i modern tid. Walter A. Stern regisserade, tydligen gjorde han också bland annat videorna till No Good (Start the Dance), Firestarter, Breathe, Voodoo People och Poison för The Prodigy, Into the Void för NIN, Risingson, Teardrop och Angel för Massive Attack… samt She Kissed Me (It Felt Like a Hit) för Spiritualized.

I själva verket gifte sig Richard Ashcroft med Kate Radley från Spiritualized som 24-åring år 1995, de är fortfarande ihop. IMDB påstår att hon gjorde en cameo som kvinnan som kliver ur bilen när Richard hoppar över motorhuven, men jag är 99.999… = 100 % säker på att det inte är Kate.

Kate och Spiritualized-frontmannen Jason circa 1995.
”Kate”. IMDB ljuger.

Till saken hör att Jason och Kate, båda uppväxta i Rugby, var tillsammans åtminstone sedan slutet av 80-talet. Hon lämnade dessutom bandet först 1997. Awkward. Jason har konsekvent vägrat uttala sig om saken desto närmare, class act som han är. Richard ”Steal yo’ song and girl” Ashcroft var det, ja.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s