Igår eftermiddag satt jag längst fram på ovanvåningen i bussen och tjuvlyssnade på en kvinna med Tiina Rosenberg-frilla som skvallrade om sitt corner shop-jobb i telefon på bred manchesterdialekt. Bakom mig satt en ung indisk tjej och snackade med en vän om att hon plötsligt hade tänkt what the fuck am I even doing with my life och bland annat hade skärpt sig vad beträffar att diska och tvätta.
A är i stan över helgen så jag var på väg att se utställningen Derek Jarman: Protest! vid Manchester Art Gallery. Hade faktiskt inte hört om Jarman förr, denne engelske målare, filmskapare, skribent, kostymör, scenograf, musikvideoregissör och politiska aktivist, öppet homosexuell.
Mer av hans verk finns till exempel här.
År 1988 drev Thatchers konservativa regering igenom section 28: ”[Local government] shall not intentionally promote homosexuality or publish material with the intention of promoting homosexuality or promote the teaching in any maintained school of the acceptability of homosexuality as a pretended family relationship.” Detta var alltså den värld han levde för drygt trettio år sedan. Otroligt.
Om Derek Jarman ännu var i livet skulle han ha fyllt 80 år detta år. Han dog emellertid av AIDS-relaterad sjukdom som femtiotvååring år 1994 efter att ha tappat synen och endast sett världen i nyanser av blått.
Madrona Silvander 