Ett av mina favoritparasocialförhållanden just nu är en dude vid namn Noah Caldwell-Gervais. Hittade honom genom hans Baldur’s Gate 1-videoessä och insåg att jag hade snubblat över någonting riktigt speciellt. Jag har inte ens spelat 90 % av spelen duden snackar om men lyssnar ändå.
Dubbelefternamnet som rullar av tungan, de handskrivna titelkorten, att han inte klipper bort om han snubblar över ett ord, att han fortsätter snacka fastän han knappt har svalt klart för att han är mitt i en viktig mening, musklicken från när han startar och pausar inspelningen, en sällan utnyttjad men välutvecklad imitationsförmåga, David Foster Wallace-bandanan, VW-campervannen, progrocken, deadpan-humorn och rösten, herregud, rösten.
Hans manus är skrivna på ett sätt som är väldigt ”amerikansk Writer med stort W”, en sorts eftertänksamhet som bara har andningsutrymme när den är utspridd över en hel kontinent. Att han enligt egen utsago inspireras av just gamla skolans amerikanska travel writers förvånar mig inte ett dugg. Vet dock inte hur han lyckas kombinera detta med känslan av att han snackar med dig om spelet han just klarade ut medan han sitter och rullar en spliff på ditt soffbord, därav den parasociala biten.
Noah går oftast inte in på riktigt personliga detaljer om sitt liv, så jag hajade till över detta plötsliga självutlämnande i ett segment om Planescape: Torment (1999):
Detta är alltså drygt fyra minuter av en video som är 1h30m och lika välskriven genom hela fanskapet. Alltså vad satan. Analysförmågan är top fucking notch, antog att han har en universitetsexamen i typ historia, creative writing, politik eller filosofi. När jag fick veta att han var den klassiska stonern som jobbade först som pizzabud och senare som pizzabagare i Seattle i åratal innan han kunde leva på sina videoessäer tack vare Patreon fylldes jag med en känsla av att internet är underbart.
Världen är full av pizzabakande stoners med talang som = $$$ och det finns ingen vettig orsak till varför de ska stå och knåda deg och strö ost när de kan nå ut till en hel värld med något långt större och mer givande på ett personligt plan. Om Noah inte hade gjort sin första video hade han antagligen jobbat som assistant manager för $2 mer i timmen vid samma tidpunkt som han sa upp sig för att göra Youtube på heltid. Det tar numera femton minuter att läsa Patreon-namnen (fortsättningsvis från en handskriven lista), totalt donerar de $10k+ i månaden för att de gillar det han gör.
Hade hans första video drastiska volymskillnader mellan segmenten och dålig belysning? Jao. Laddade han upp den ändå? Jajjamänsan. Ville folk ha mer? Absolut, för det fanns något där. Är hans production quality bättre nu? Inte särskilt, folk tycker det är för charmigt att förgå i vår tid av välputsade Youtube-kreationer.
I’m a full time pizza cook, part time student. I did the video because I always loved doing video projects back in high school, and if I didn’t do something less Sisyphean than goddam pizzas with my time, I was gonna fuckin’ crack. I really like analysis done in the traditional, academic way, and I was surprised to find it was a wide open niche on youtube. I didn’t expect this video to do as well as it did– 40% audience retention throughout (!)–, but I’m doing more since it went over so well.
Självlämnad kommentar på första videon
Madrona Silvander 