Det var strålande solsken och 15 grader varmt med en ljummen bris i lördags, lite svalare idag men fortsättningsvis soligt. Tog för en gångs skull vara på det vackra vädret och har därför inte varit hemma framför datorn särskilt mycket över helgen, så jag fick för mig att kolla vad som har hänt på Discord den senaste veckan.
I meme-kanalen på mina finländska vänner och deras vänners server återfanns följande bilder:
Män skulle antagligen inte få för sig att berätta en non-sequitur åt en dude från någon Age of Empires (1997)-civilisation utan orsak. Den andra bilden gav tilläggsinformationen att skämtet härrör från kulturen i fråga, så jag blev nyfiken och skrev in följande i DuckDuckGo:
Kollade på glasögonbågar med D igår eftermiddag, älskar att agera smakråd i den frågan. Vek därefter in till en newsagent för att köpa ett tobakspaket och inte snylta på hans rulltobak. Stod vid kassan och betalade när D skrattade till, så jag kollade över axeln och såg följande löpsedel:
Bild: D
Hade själv inte sinnesnärvaron att fotografera. Om någon hade återberättat rubriken för mig utan fotobevis hade jag insisterat att det måste vara satir från en cyberpunkdystopi i stil med just Transmetropolitan (1998) eller The Filth (2004). Brittiska tabloider är fan i en klass för sig.
Igår ringde det på dörren kring kl. 13. Det var mannen som ska förnya gascertifikatet. Insåg i den stunden att det nog hade kommit ett brev om saken, men att jag inte hade sett till det sagda brevet sedan dess, och därför inte hade skrivit in det i min kalender. Det händer fan inte ofta. Nu gjorde det dock obönhörligen det. Egen måka.
Skräcken vid insikten kom av att det kan ligga lite vad som helst framme om man är en Droney som inte väntar besök. Ibland även om det väntas besök, och ibland speciellt om det väntas besök. Denna gång gjorde det lyckligtvis inte det, men han hade ändå ett småroat ansiktsuttryck när han var klar, tackade för sig och gick.
Detta gjorde mig konfunderad, så jag gick in i köket och försökte se på det som om jag aldrig har satt fot där förr.
Idag står det gammal hederlig snark på menyn. Senaste nytt från avdelningen alonement och dylikt: TRIP, en dryck för stressade millennials.
Snackar tyvärr inte om lågstadieutfärdsklassikern (apelsincola är kung).
Det är fråga om CBD-infused dryck och droppar i pastellrosa och pastellblått, dvs. precis som 90-talsmorsan klädde målgruppen beroende på kön. De har rentav snott densammas snack om något njutbart som är guilt-free.
Något med ~lugnande pasteller~ gör mig stressad, typ som Sökarna (1993): HAN ÄR LUUUUGN, OKEJ!!!
Sloganen ”take a trip” och målet att ”bring millions of peopletheir first experience” var det, ja. Kunde fan inte ha förutspått att tech bros och Goop-tjejer skulle komma att göra ayahuasca household till en sådan grad att man kan marknadsföra en dryck på detta sätt. Min kärlek för både 60-talshippies och 80-talsyuppies kan knappast ha gått någon förbi, men avkomman som tågade in på 10-talet är a different beast.
Rusmedelsliknande marknadsföring av drycker som har försökt tuta i kidsen att det är jättehäftigt med referenser till typ koks eller gräs har vi sett förr:
Åt vuxna har jag sett droginspirerad marknadsföring en miljon gånger inom parfym, ofta med referenser till opioider:
Etc. etc. etc. Att rikta sig till en köpstark andlighetsintresserad marknad med dylika fasoner har jag dock inte sett förrän CBD gjorde intåg på riktigt under förra decenniet. Skrev om Lushs CBD-kollektion för inte så länge sen, de var dock rätt sena på bollen (och ”inte så länge sen” var tydligen de första dagarna i januari, dvs. två och en halv månad sen. Wat.)
TRIP som dryck är lightly sparkling och kostar £14 för ett sixpack (16,65 euro). Ett alkoholalternativ även prismässigt, alltså, men utan psykoaktiva ingredienser. Förutom CBD är det fråga om ginseng och gurkmeja och kamomill och L-teanin och sånt, summerat med termen adaptogens, vilket ska ge en vetenskaplig air och för tankarna till grejer som empathogens och entheogens, två grejer som målgruppen gillar (som Carl L. Hart spetsade till det, gillar andliga vita professionals med flis en viss drog – typ molly – är det en psykedelie, allt annat är bara knark).
Liksom alonement säljer konceptet egentid åt stressade millennials har jag i övrigt svårt att se TRIP-droppar som annat än en mindre mossig reboot av konceptet Rescue Remedy drops.
90-talsmorsornas TRIP, hopplöst i sin oinstagramvänlighet.
Enligt brandets alltid så viktiga story skapade Dan och Liv TRIP efter att Dan hade skadat sig under en fotbollsmatch bara veckor innan deras bröllop – ”nightmare”. Efter att ha upptäckt CBD återhämtade han sig mot alla odds och var rentav den siste på dansgolvet. De fortsatte använda CBD i vardagen men hatade smaken, och år 2019 bestämde de sig därför för att utveckla en bättre produkt och lämna sina karriärer inom… ja, vad?
Ding ding ding! Finans och juridik. Och på den vägen är det.
Blev nyfiken och tog en titt på deras företag i de brittiska myndigheternas rullor, de växer så det knakar. Beundrar alla som hoppar av ett stabilt tåg till förmån för det okända och sina passioner. Varumärket är genomarbetat in i minsta detalj, instaflödet är kurerat till tusen, även små detaljer som att företagsbloggen på hemsidan är benämnd journal är on point, målgruppskännedomen är total.
Läkemedelsverket i Sverige står benhårt fast vid att CBD som ska inhaleras eller förtäras är läkemedel, så något intåg på svenska marknaden lär det inte bli inom en överskådlig framtid. Det är fortsättningsvis skumt hur CBD marknadsförs med millennialpasteller i ett land, vid disken på apotek typ som salmiak i ett annat, medan man i Sverige rättar till glasögonen och hänvisar till det godkända läkemedlet Epidyolex. Men bara om du har en jävla massa svårbehandlade epilepsianfall. Å andra sidan kan jag älska ”jamen, om ni säger det har en massa medicinska effekter och skit så är det faaaaan ett läkemedel, hur ska ni ha det?????!?!?!?!?!!?”.
Tro fan att jag har blivit nyfiken på dryckerna bara genom att skriva ett raljant inlägg också. Om två veckor återkommer jag kanske med hej det här TRIP är faktiskt ganska najs. Om jag efter ytterligare två veckor börjar snacka om att your vibe attracts your tribe och go with the slow har vi bekräftat inkörsportteorin en gång för alla.
She who fights TRIP should look to it that she herself does not become TRIP… when you gaze long into the abliss, the abliss also gazes into you…
Drömde om ett nytt tilläggspaket till Duke Nukem 3D: Atomic Edition/Plutonium PAK (1996). Gick på havsbottnen i en gammaldags dykardräkt och sjöng sorglöst på mIRCwar-balladen Njewken från slutet av 90-talet.
Hördu perrra, du vet att man kan transponera låtar neråt, va?
Tittar på min bildskärm och vad är det jag ser jo, en warrior jag tittar på han så att mIRCaren ler (?)
Han påstår han är en tuffing som kan njewka mig då sa jag till han att jag är inte rädd för dig… 🎵
Vad vittu, Madrona?
Ja, okej, vi tar det från början. IRC är ett chattprotokoll som med dagens mått mätt i princip är multiplayer-notepad.exe. Till skillnad från ICQ, AIM, MSN, Skype, Hangouts, Discord och allt satan är det inte fråga om centraliserade servrar. På det sättet påminner det mer om gamla skolans email, ingen ”äger” IRC så att säga, och valet av klient för att ansluta är fritt. mIRC är den populäraste klienten, skapad av Khaled Mardam-Bey, och visst fan är den senaste uppdateringen från 2021.
Merparten av casual-användarna har migrerat för femton-tjugo år sen, men det finns fortfarande en inbiten skara som håller fast vid IRC. Nu snackar jag dock om back in the day. Ett sätt att roa sig när man fick tråkigt var att mIRCwar:a, dvs. göra takeovers av chattkanaler, för att göra det samtidigt som man drack Jolt och tradeade warez var det enda sättet att bli elajt, och var man inte elajt var man en lamer. Allt detta sjöng perrra från mIRCwar om i låt efter låt efter låt.
För att bli en riktigt hård warrior skulle man också njewka folk, vilket betydde olika former av denial of service-attacker som fick motparten att tappa anslutningen till IRC eller internetleverantören, alternativt hela operativsystemet att krascha. Grejer som WinNuke eller svenska NetBus (trevlig krönika av skaparen här) var att gå över jävelskapsstaketet där det var lägst, men ack så effektivt.
Läste för övrigt The Guardian innan läggdags igår. Antar det är därför hjärnan vände konceptet nuke till något fluffigt och nostalgiskt från spelhistorien och Vilda västern-internet.
Madrona Silvander 