Denna månad förra året gick mitt namnbyte igenom. En av orsakerna till att jag bytte var uttryckligen internationell gångbarhet och att slippa nordiska tecken, men jag får lov att medge att beslutet kan ha varit en aning förhastat. Tanken på att skaffa sig en helt ny identitet är lockande, men vissa saker kan inte raderas. Prickarna går helt enkelt aldrig ur. Det är att lura sig själv att tro annat.
Min nya identitet började nämligen kännas aningen förljugen vartefter månaderna gick. Folk verkade anta att jag försökte sudda ut mitt nordiska påbrå, vilket verkligen inte stämmer, är ju stolt över min finlandssvenskhet. Namn är en markör som har minst lika mycket att göra med omvärlden som namnbäraren själv, och jag kunde aldrig ha förutspått hur det skulle tas emot.
Har funderat på detta ett tag, och idag har jag landat i att bita i det sura äpplet och inse att det slutligen inte går att undgå ytterligare ett namnbyte. I fortsättningen kommer mitt namn att vara Madrona Silvänder. Visserligen öppnar detta upp för diverse ordvitsar som anknyter till andfåglar, men det får anses vara ett lågt pris för att återta en viktig aspekt av min identitet.
Byte av efternamn som man inte haft tidigare innebär dock 110 euro i avgift till magistraten, och passet kostar 140 euro vid finska ambassaden i London. Plus resa dit och tillbaks för tredje året i rad. Skulle inte orka med det för vad som egentligen är en petitess, hur svårt kan det vara att lägga till två prickar, liksom.
Överväger fan att helt enkelt fatta en Sharpie och därmed spara trehundrafemtio euro inklusive biljetter, det vore karakteristiskt aspergerpragmatiskt. Praktiskt nog förblir domänen densamma med anledning av internets historiska anglocentricitet.
Madrona Silvander 