Idag ska jag snacka om Bury New Road, en ökänd nästan nio kilometer lång väg som leder ut ur stan mot norr.
Jaha, nå, vad är det som gör den så ökänd?
Ptja, till att börja med är rusningstrafiken skoningslös. Det är den mest stockade vägen i hela nordvästengland.
Men Madrona, det finns en miljard ökända sträckor som leder ut till förorter och blir stockade vid rusningstid i tätorter i hela jävla världen, vad är det för speciellt med det?
Ja, okej. Vi får kolla in några av sevärdheterna och lite historia.
Vad sägs till exempel om det sköna Strangeways-högsäkerhetsfängelset, där fångarna gjorde ett uppror med ödesdigra konsekvenser i april 1990 som protest mot usla förhållanden? Edgelordsen i The Smiths döpte sitt sista album till Strangeways Here We Come (1987), men det var iallafall before the fact.
Eller vad sägs om medlemmar i The British Union of Fascists (BUF) som brukade gå från sitt stammishak på väg tillbaka till partikontoret längs med Bury New Road för att antagonisera den judiska befolkningen i området på 1930-talet?
En ung Friedrich Engels bodde för övrigt vid början av vägen när han jobbade på farsans företag och kokkade på de förhållanden arbetarklassen i Manchester och Salford levde under i mitten av 1800-talet. Total misär, det vill säga. Det tog för övrigt nästan femtio år till innan den resulterande boken Conditions of the Working Class (1845) kom ut i Storbritannien.
Sen har vi också den under sin livstid som filantrop hyllade sexbrottslingen Jimmy Savile som på 60-talet bodde i en lägenhet här och vände plattor vid en klubb bredvid den gamla Rialto-biografen. Anklagelserna droppade in sedan 1963 och framåt men det var först vid hans död 2011 som BBC Newsnight började reda ut saken och konstaterade att han var tidernas nonce.
Den tunne punkpoeten John Cooper Clarke med sin karakteristiska svarta mopp och solbrillor bodde faktiskt mittemot Rialto-biografen. Numera står där en stor Mäkkis. Duden är kanske mest känd för Evidently Chickentown samt TWAT. Hans känsla för rim och rabbliga stil påminner mig i modern tid närmast om George Miller som Joji som Filthy Frank som Pink Guy (fyra abstraktionslager). Har alltid antagit att duden dog någon gång på 2000-talet men näe du, mannen lever (och har samma stil som på 60-talet).
”I Wanna Be Yours” är rätt gullig:
I wanna be your vacuum cleaner Breathing in your dust I wanna be your Ford Cortina I will never rust If you like your coffee hot Let me be your coffee pot You call the shots I wanna be yours I wanna be your raincoat For those frequent rainy days I wanna be your dreamboat When you want to sail away Let me be your teddy bear Take me with you anywhere I don’t care I wanna be yours I wanna be your electric meter I will not run out I wanna be the electric heater You’ll get cold without I wanna be your setting lotion Hold your hair in deep devotion Deep as the deep Atlantic ocean That’s how deep is my devotion
Slår du upp ”svår att leva med” kan det dock bra hända att det är Prestwich-sonen Mark E. Smith från The Fall som möter din blick. Bandets fans kan inte komma överens om The Fall släppte 31 eller 32 studioalbum eller huruvida de hade 35 eller 56 eller 78 olika medlemmar under bandets fyrtio år långa karriär, men klart är att bara åtta fick sparken och resten slutade självmant av olika anledningar, samt att bandet upphörde existera när MES slutligen trillade av pinn år 2018.
Vet inte om detta stämmer men har hört att han gjorde sig av med en studiotekniker för att vederbörande satt och åt en sallad till lunch (”that was the last straw”) och insisterade också att musikerna inte skulle äta innan inspelningssessionerna så att hungern liksom fastnade på skiva. Skulle inte förvåna mig. Att lyssna in mig på The Fall är fortsättningsvis på att göra-listan.
Självaste Nico hamnade i Manchester i början av 80-talet (samt Brixton, London med John Cooper Clarke ett tag) och hennes sista adress blev en nedgången takvåning på en sidogata till BNR innan hon drog till Ibiza sommaren 1988. Tydligen hade hon en madrass på golvet och resten var en jävla röra, enligt hyresvärden väntade hon på sin resedokumentation och sitt metadonrecept. Några veckor efter flytten drabbades hon av en hjärnblödning när hon föll av cykeln på väg att köpa röka. Hon blev 49 år.
Det var då, det. I dagsläget associeras vägen ofta med ryggtavlor i svarta dunjackor utanför takeaways, skränig typografi och handel med fejkmärkeskläder på nationell skala. Många shutters döljer kopiösa mängder fejkmärkeskläder och -skor. Ofta bemannas de av människor som uppehåller sig olagligt i landet och tvingas till arbete, det som kallas ”modernt slaveri” alltså.
Försäljning av narkotikaklassade fejkmediciner är även ett enormt problem, speciellt pregabalin. Eftersom ingen övervakar kopiornas innehåll varierar effekten från gång till gång, ibland tyvärr med dödlig utgång. Läste en juttu om en kvinna som bröt nacken på två ställen i en bilolycka och därefter svanskotan något år senare. Läkaren drog in pregabalinet eftersom det är beroendeframkallande, så hon köper det givetvis på gatan för att uppnå tillräcklig smärtlindring. Vad annars.
Satt i baksätet på en Uber som gled fram längs med hela jävla Bury New Road i lördags, det var mörkt och lugnt kl. 22. Tror det kan ha varit första gången jag såg vägen i sin helhet, brukar inte någonsin ha ärende mot norr. Bitches Unleashed hålls dock vid en swingersklubb i just Bury för närvarande och därför bar det av dit.
Vänta nu, var har jag sett en riddarhjälm med blå toner förr…
Visst fan. Vilket nöje det var att gå på kapsyljakt på Brändö i Vasa med mommo i början av 90-talet. Kan väl landa i det efter fängelse, fascister, sexförbrytare, svåra konstnärer, knarklangning o. dyl. Mer korknostalgi finns här.
Madrona Silvander 