Fortfarande sjukstuga här i min etta. Har inte gått utanför dörren sedan i söndags, men det är egentligen inte helt ovanligt under normala förhållanden heller. DM:ade D&D-sesh och talade in ett röstmeddelande i tisdags och sedan dess har jag inte sagt ett ord högt. Har däremot vilat, vilat, vilat och åter vilat.
Nåddes också av nyheten att Ron Gilbert & c:o håller på med Return to Monkey Island (2022). Det blir det första MI-spelet som Gilbert, seriens skapare, har gjort på trettio år; senaste LucasArts-produktionen i serien var för tjugotvå år sedan och Telltale Games gjorde några kapitel för ett drygt decennium sen.
Trailern ser ut att vara gjord i lite samma stil som Special Edition-versionerna av The Secret of Monkey Island (1990/2009) och Monkey Island II: LeChuck’s Revenge (1992/2010). Var personligen inget större fan av den remastrade grafiken, tycker helt enkelt att det ser lite… billigt ut.
Men Madrona, vet att du håller på med pixelart och skit, men du kan väl inte sitta och påstå att originalgrafiken är bättre?
Ptja, grejen är den att den nya grafiken oundvikligen har ett par clownskor att fylla. Gamla meriter.
Skrev ju lyriskt om Grim Fandango (1998) och dess förrenderade miljöer för inte så länge sen, men The Curse of Monkey Island, AKA ”Monkey Island 3” (1997), tar nog ändå priset. Animationerna och bakgrunderna är gjorda på papper för hand på klassiskt sätt, sedan digitaliserade och färglagda. Det är så jäääääävla vackert, herregud, jag smäller av.
Den tidigare äventyrssatsningen Full Throttle (1995) kostade en och en halv miljon dollar och efterföljaren Grim Fandango (1998) tre millar, så det är knappast orimligt att anta att CMI landade någonstans däremellan budgetmässigt. Det märks på såväl bakgrunderna som röstskådespeleriet, dialogen, animationen, cutscenerna, och herregud, soundtracket.
Det finns en orsak till att det inte blev ett etablerat tillvägagångssätt, det krävs vision, tid, en miljon folk att utföra skiten och feta cashen, samt att folk satt och runkade åt 3D-acceleration och denna spelgenre var på utgång vid tillfället. Numera är det snarare barndomsbukkake bland Youtube-kommentarerna, en miljon människor från världens alla hörn som överröstar varandra med AAAHHHHH MY CHILDHOOD, kärleken flödar från alla öppningar och vet inga gränser.
Monkey Island 1, 2 och CMI riktade sig dock aldrig till barn. De är exempel på den där sällsynta typen av verk som är family-friendly och clean utan att vara tama, lite som Simpsons, ungarna älskar skiten utan att förstå skämten som riktar sig till vuxna. Frank Sidebottom var det lite samma med också.
Är hur som helst skapligt intresserad av att se vad Gilbert kommer koka ihop. Något att se fram emot.
Madrona Silvander 