Så kom dagen.
Sista koppen té med mjölk i blev imorse. Tänkte försöka mig på en promenix för att själv hämta mer såhär på dag 7 men blev lite snurrig bara av att stå i duschen. I min huvudkaraktärs ord från senaste BG1-playthroughen:
Lyckligtvis bor jag i en storstad år 2022 och Deliveroo tar Paypal. Perfekt. Tjugo minuter senare stod det två liter till i kylskåpsdörren.
När jag bodde i Finland förstod jag mig inte på konceptet mjölk i té, tyckte det var bisarrt. Antagligen för att jag liksom de flesta finnar doppade tépåsen i varmvattnet fyra-fem gånger så att det fick en morgonpissfärg och tyckte det var bra så, så ja, varför i helvete skulle man vilja göra blasket blaskigare med mjölk. I NL drack jag bara svart kaffe.
Konferensté är emellertid ungefär 10 % så tillfredsställande som en kopp med ens en minimal skvimpel sojamjölk i. Om det vill sig räcker det liksom med en vittus tesked för att magin ska inträda, och tépåsen lämnas alltid, alltid i bottnen så att det blir progressivt starkare ju djupare ner i koppen man hamnar. En tékopp med mjölk som har fått dra i fem minuter innan påsen avlägsnas är ungefär 33 % så tillfredsställande som en med påsan kvar.
En endast ursköljd kopp är dock 80 % så tillfredsställande som en helt nyskrubbad och trevligt internt halkig kopp, och då har jag redan beaktat min kluvenhet inför de snäckskalsliknande ränderna som uppstår där ténivån vilar under drickningen över tid. Det kan vara sådär fossilaktigt vackert.
Liksom volymnivån i VLC går tillfredsställelsen också över 100 % om man så vill och den heter London Fog. Earl grey + (soja)mjölkskum och lite vaniljsirap. Vid Nexus gjorde de dem med rosen-earl grey och påsan lämnades givetvis madafakking i, om nom nom nom nom nom.
Madrona Silvander 