En svada om att sparka igång

Åtminstone förr i världen behövde man ett kreditkort för att backa grejer på Kickstarter, något jag aldrig haft. Har bara backat en grej by proxy i mitt liv: ett slide-out-tangentbord i N900-stil till en jollatelefon i mitten av förra decenniet, det är allt.

Har ingen aning om vad som försiggår på Kickstarter numera annat än en jävla massa (indie)data-/rollspel och grejer, så blev nyfiken på vad för sorts animationsprojekt det är som folk skramlar med bössan för just nu.

Det visade sig att merparten är något av följande:

  1. Projekt baserade i Los Angeles, CA eller Burbank, CA av animatörer som jobbar ”in the industry” och vill göra något eget, budget $500k-1m
  2. Projekt av folk vars tidigare verk är framgångsrika och som inser crowdfundingens kraft, ibland efter en längre tids frånvaro från offentligheten, budget $50k-250k
  3. Projekt av studerande vid CalArts eller dylikt, budget $10k-20k
  4. Amatörprojekt inom anime, varierande kvalitet, budget $5k-20k
  5. Amatörprojekt med tydlig lokal anknytning eller identitetspolitisk inriktning, något jämnare kvalitet, budget $1k-20k
  6. Tekniskt kunniga amatörer vars idé kanske har något men som inte kan pitcha to save their life, budget $10k-100k
  7. Luftslottsbyggande amatörer vars idé är tydligt inspirerad av något annat men suttar, budget $10k-100k
  8. Amatörer vars idé är tydlig och definitivt har något och som kan pitcha skapligt (extremt få).

Noterade också att utmärkelsen Projects We Love inte har en jättehög ribba, den tycks snarare ges ut som ett filter för att rutinmässigt sålla agnarna från vetet. Grundinställningen när man går igenom listan är att filtrera fram endast Projects We Love, vilket också tyder på detta.


Ett exempel på nr. 6 är Block of Pain från Albuquerque, NM. Innan Vince Gilligan förlade Breaking Bad (2008) där var staden för mig främst en Weird Al-låt.

Karaktärerna ser riktigt bra ut på papper – skulle det stå en Adult Swim-watermark i hörnet på den ovanstående bilden hade jag inte ifrågasatt det alls – men pitchvideon är horribelt producerad och han visar inte upp något kring huruvida han är kapabel att skriva en skojig show. Den orealistiska pengamålsättningen utan detaljplan får mig att tvivla på att han kan ro det i hamn ytterligare.

Om han redan hade en 1m30s lång proof-of-concept-grej och bad om en tusing för att ta en månadslång paus från sitt Postmates-jobb eller vad det nu kan vara och göra klart en kort pilot vore startfältet annorlunda.

Ett exempel på nr. 7 är The Chronicles of Ed and Toadie, gjord av en dude som påstår sig ha blivit inspirerad av The Big Lez Show (2012). Likheterna på ytan är billig produktion, knark och ett jävla svärande, och där tar det verkligen stopp. Vi har inget bra svenskt ord för ”unfunny”, va.

Jag har liksom inte fattat att det går att ha en uppskattning som är både innerlig och ytlig. Varenda jävel jag känner som är die-hard fan av något kan prata om grejen i fråga i timmar och har sågat sönder varje element och finmalt det tusen gånger om, även de som inte själva sysslar med kreativt uttryck öht. Spelar ingen jävla roll om man slänger sig med termer som denouement eller har en intuitiv förståelse av historieberättande.

I själva verket hade de flesta nog förnekat sin analysförmåga eftersom fallenheten är så naturlig att de inte tänker på den alls, men de kan fan alltid lägga fingret på vad det är som flyger, även om det är något abstrakt. Med den förmågan i bagaget blir det en ren vanesak att ta grejerna man gillar och göra något eget. Självförtroende är också en vanesak.

Blev tvungen att tvätta bort E&T med ett exempel på faktiskt välgjord komedi som på ytan endast berör två spugen som käftas, Michael Cusacks miniserie Damo and Darren (2014):


Ett exempel på nr. 8 är Timeless, en serie skapad av någon som väldigt tydligt har film school i bagaget. Jag ser vad han försöker göra, jag ser passionen, jag ser hans personlighet som serieskapare, jag ser hjärtat och värmen, jag sitter och smådrar på munnen i sju minuter, jag ser målgruppen. Rick & Morty (2013) har ju en gigantisk fanbase så varför skulle inte en välskriven grej om en yngre delivery boy och en surmulen odödlig alkis falla i god jord. Förvånar mig alltså inte att serieskaparen fick ihopskrapat typ $3k för att ha någon att göra en proof-of-concept-grej på 60-90 sek.

Det förvånar mig inte heller att Tough Love skrapade ihop $4.5k för att göra en pilot på knappt fyra minuter (och tre minuter credits), med skillnaden att jag hatar allt med serien. Långt mer än fakking Ed and Toadie, tål inte skiten över huvud taget.

Tre ”misslyckade” millennials som var college roommates lever fortsättningsvis med varandra i Sydney och börjar närma sig trettistrecket (you’re almost 30 and you’re still a mess). Definitionen av att misslyckas är i praktiken att fortsättningsvis bo på hyra och ha ett jobb istället för en karriär och därför tröstäta gelato och dricka för mycket vin.

Poserat, distanserat, tandlöst, urvattnat och trist liksom all medelklasshumor av den här sorten, där höjden av komedi är att fälla campiga ”dräpande kommentarer” och vara självgod över sina antagna egenheter. Målgruppen är dock enorm.

Därför försöker det göras en miljon varianter av samma story, till exempel Mel Adrienne Charlie, med en log line som fanimig är så gott som identisk:

”Three lovable but messy college roommates still cohabitate in their 30’s. Wondering what went wrong and how to get unstuck, these codependent Millennials look for answers in mostly terrible places all while clinging to each other and the past a little too much.

Jasså, det säger du.

”Melanie DePiero, aka Mel, aka MellyBelle, aka Melanie Jeanine (if she’s in trouble), is the self-appointed housemother. As a Cancer (with Leo rising), she cries a lot and laughs a lot. She can rarely be alone. Her shiny exterior covers up a hidden fiery volcanic rage. One time in college, she did molly and woke up wearing a fake mustache outside of a del Taco. She still holds a grudge against Kelli McPherson who Mel knows beyond a shadow of a doubt stole her favorite Furby in the 6th grade.

Adrienne comes from a large, tight-knit family stacked with doctors and professors. They can’t understand why she doesn’t have a PhD or any apparent marketable skills. Since hooking up with Trina Marshall junior year of college, Adrienne has exclusively dated women but says she’s ”80/20.” Her dream life includes smoking weed while writing her books in an Italian villa. She’s drunkenly made out with 82% of her friends.

Charlie Link, aka Charlene, aka Charles Manson, is a hopelessly sloppy romantic and quadruple Pisces. Over the last decade, he’s had 15 different entry-level jobs. Currently he sells reusable gym shammies for a company called Vision Health Products. He despises gyms, shammies, vision, and health. He’s most alive when twerking on a dance floor to Lizzo with a little (a lot) of coke in his system.

Adrienne Garrett is the tiniest bit high when she introduces her two roommates to the world. It’s not uncommon at her house, aka The Disco, for one or more of its inhabitants to be intoxicated  or freaking out or both. And on this searingly hot Atlanta day, Mel DePiero is that inhabitant. A lost “birthday bra” is to blame. Mel uproots her entire bedroom only to find some existential dread.

Säg att det är fråga om invecklad metaironi. Snälla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s