Efter en fem timmar lång bussresa där D sov 80 % av tiden och jag skrev Trevor-dialog rullade vi slutligen in i London, där vi blev ståendes ett bra tag med bara tio minuter kvar av resan. Det syntes blåljus framtill och två motorcykelpoliser for förbi, så vi spekulerade i vad det kunde tänkas vara. Fem minuter blev till tio, som blev till femton, som blev till tjugo, och under den tiden hade vi lyckats röra oss lika många meter.
Chaffisen sa inte ett skit. Antog att någon som satt längre fram redan hade frågat om han kunde släppa av oss, men så var tydligen inte fallet. Vi hade ingen egentlig anledning att åka med ända till Victoria och ej heller nånting i bagageutrymmet, så när vi till sist blev avsläppta kunde vi genast börja ta oss mot närmaste tube-station. Hurra!
Folk som hade bagage var inte lika lyckligt lottade, de kunde inte hämta sina väskor eftersom dörren till bagaget var på motsatt sida och trafiken fortsättningsvis löpte (om än knaggligt) i den andra riktningen. Vet inte hur det gick sist och slutligen.
De kan dock ha fått vänta ett rätt bra tag om det vill sig eftersom det visade sig vara en protest på gång. Mina tankar gick genast till A, som jag visste var i London samtidigt, och givetvis var det just Extinction Rebellion som stod för avbrottet. ”Ah, the benefits of living in a democracy” sa jag när vi gick mot tubestationen vid Marble Arch och spejade på folk som helt sonika satt på vägen. Visst fan var A där med en sambatrumma i högsta hugg. Haha!
Vi hade lösa planer på att åtminstone träffas så att jag kunde räcka över en bok, men jag hade inte räknat med att det skulle bli det första jag gjorde. Hen tipsade oss om att Hare Krishna var där och delade ut gratis mat som vanligt, och gratis är ju gott, så vi åt pärlkorn med någon sorts vegansk gryta som verkligen kom väl till pass.
Snackade med A en stund och tog oss sedan vidare mot Holland Park där vårt vandrarhem låg, och efter viss möda – men också en vacker och skuggig parkpromenad – stod vi äntligen framför grinden till detsamma. Incheckningen tog ett riktigt bra tag, det var bara en enda jappe vid disken och typ tio pers som hade någon form av ärende, men vid det laget hade svetten runnit nerför ryggslutet ett bra tag, så den kunde lika bra göra det ett tag till.
Vandrarhemmet låg i Holland House, f.d. Cope Castle, en pampig 1600-talsbyggnad som måste ha varit riktigt jävla maffig innan den bombades i blitzen år 1940 (se ovan), östra flygeln är allt som är kvar. Det har dock tillkommit en 50-talsbyggnad med karakteristiskt platt tak som huserar receptionen/matsalen/socialiseringsutrymmen sedan dess.
Det är inte precis förstahandsgissningen vad beträffar utrymmen för tokbilliga vandrarhem, men det var en trevlig överraskning. Sneglade nog på en bild eller två när D bokade men bara på nivån ”ja ja, ser bra ut”. Blev ytterst positivt överraskad av rummet eftersom det ändå handlade om £29 (35 euro) i London, då specifikt Kensington, där ett enklare hotellrum lätt kostar minst fyra gånger så mycket.
Det doftade dammsugt (sannerligen en doft) samt svagt av nytvättade sängkläder, och om skåpen har brutits upp mycket har det iallafall gjorts av någon med avknipsare, de bar inga spår av fysiskt våld. Vi blev tilldelade den översta nivån på respektive våningssäng à tre nivåer, perfekt. Allt gick i trevliga toner av violett, det kändes enhetligt och någorlunda ombonat.
Så blev det äntligen dags för smörgåsar och lådvin. Vi hade ett antal timmar att slå ihjäl innan keikkan och inga tydligt utstakade planer förrän morgondagen, men jag håksade att vi ju kan kolla in Finsbury Park, vilket är en låt med just The Tiger Lillies, vars refräng går
In Finsbury Park Near a puddle of piss I'll give you A goodbye-kiss
och har verser som
In Finsbury Park I'm dressed as a tramp Playing harmonica It's cold and it's damp You don't make much money The winos for fun Are asking for money Beg for some
Det blev alltså inte bättre än att vi styrde kosan ditåt.
I Finsbury Park, Harringay (bredvid Hackney) fanns det liksom förmodat inte mycket kvar av det sångaren och låtskrivaren Martyn Jacques upplevde på 80-talet, när ”the then owner, Greater London Council, was wound up and ownership was passed on to Haringey Council, but without sufficient funding or a statutory obligation for the park’s upkeep”. Inga pisspölar, inga gatumusikanter, inga A-lagare så långt ögat kunde nå i herrens år 2022, bara barnfamiljer, tennisbanor och civiliserade flanörer.
Därav blev det förstås vår plikt att balansera detta och sätta lite smolk i bägaren. Det bjöds på varierande musikstilar i parken denna kväll, mest iöronfallande det som skvalade från det närliggande kringresande nöjesfältet, men folk som gick förbi oss fick förstås en dos Tiger Lillies från bluetoothhögtalare medan vi drack vin ur termos i gräset och rökte tobak i solen.
När solen slutligen började gå ner och vinet var slut kände vi att det nog skulle sitta med en uppfriskande pint innan spelningen också, så vi stegade in på första bästa pub och blev positivt överraskade av att slutsaldot landade på en låg tvåsiffrig summa för två öl, trodde det skulle vara värre i hufvudstaden. Klientelet var främst medelålders män, noterade också att Arsenal var representerat lite allstans. Tydligen hade laget sin hemarena Highbury ett stenkast därifrån mellan 1913 och 2006 så det förklarar onekligen saken.
Slog oss ner i en soffa på en liten upphöjning i hörnet längs med bakre väggen och var vid riktigt gott mod båda två. Nämner upphöjningen endast för att D lyckades få det att se ut som om det var meningen att falla när han steg ner för att gå och pissa, han lyckades liksom glida på knäna en smula som en rockstjärna eller nånting, så folk som märkte log bara lite åt duden som verkade ha sån lördagsfiilis.
Därefter bar det slutligen av till hypergentrifierade Soho och the Soho Theatre, dagens höjdpunkt. Vi hann även med lite sexarbetarklistermärk-spotting på vägen eftersom det är det enda som är kvar av ”smutsen”.
Mer öl i plaststop och in i salongen, ända nerför trapporna till första parkett på denna slutsålda show minsann, passande nog rad D. Sen var det bara att vänta på att tre vitmålade herremän skulle träda in och spela flygel och kontrabas och gitarr och såg och trummor och dragspel och sjunga med känsla och darr.
Undrade i skrivande stund vad det är som gör att jag diggar Tiger Lillies men hatar till exempel Gogol Bordello, båda är ju starkt inspirerade av innankrigstida Berlin-kabaréer o. dyl. Efter att ha sökt upp en av de sistnämndas mest kända låtar som jag minns titeln på – Start Wearing Purple – samt läst Youtube-kommentarerna trillade polletten ner.
”I want to have Gogol Bordello to play at my wedding. This is now mandatory.”
”I used to DJ weddings and I would always play this song once everyone’s had a few drinks, it never failed to get the party going”
”Played this at my wedding, all my groomsmen came out with purple scarves and hats and crap and we stormed the dance floor, it was great!”
”My husband and I chose this was our wedding song 10 years ago because it’s so fitting for us. This song will always put a smile on my face”
Sångarens ”härliga” östeuropeiska accent – jag är medveten om att han faktiskt kommer därifrån – den påklistrade grammatikaliska inkorrektheten, tamheten, lol omg so randum-heten, som gjord för att få white people i USA att liva upp och fatta varandras axlar och gunga fram och tillbaka eller okarakteristiskt nog slå runt på dansgolvet på ett bröllop när de har fått sig lite innanför västen. So CrAzY amirite?!?!?
Men Madrona, har du nånting annat än ditt brinnande medelklasshat i huvu, nånsin?
Ja, okej, tillbaks till London.
Showen var förstås AMAZEBALLS. De körde dock inga extranummer, vilket de tydligen vanligen gör. Vet inte om det var för att folk liksom bara reste sig upp och inte klappade in dem igen, men det hade varit skoj om de strösslade med något från till exempel Cold Night in Soho (2017). Man kan väl dock inte få allt här i världen. Därefter stjälpte vi i oss varsin Pleasure Seeker, vilket var <footage missing> + <footage missing> + <footage missing> + passionsfruktjuice, men tjejen hade bara mango. Vad fan, man kan väl inte få allt här i världen x2, det var najs med lite socker i blodet oavsett.
Eftersom vi ämnade ta tuben tillbaks och de fortsättningsvis strejkar och har sig vad beträffar natturerna beslöt vi att leta oss tillbaks rätt omgående. Ingendera av oss hade dock lust att avsluta kvällen än, så vi tog en promenad och satte oss slutligen ner och drack Tesco-Express-tre-minuter-innan-midnatt-införskaffad Peroni i gräset bredvid gångbanan som löper över Holland Park.
Efter ölen var vi rätt hungriga och började tänka lustfyllt på smörgåsverket som låg i förvaringsskåpet på rummet, så vi smög in, skraplade en acceptabel mängd med påsarna och smög ut igen för att inmundiga resten av lådvinet och tillhörande nattmat på vandrarhemmets innergård. Två av de tre borden var lediga, score.
Timmarna flög iväg, och när vi så till sist tog förnuftet till fånga och beslöt oss för att det var sovdags så att vi skulle orka göra något följande dag också var klockan plötsligt typ 02:30. Jag var ganska duktig på att vara tyst och tacklade upp till mitt utan större svårigheter, väskan i hand och allt. D fipplade däremot med lite grejer och dunsade till sist in i sin våningssäng, vilket fick en stackars medsovare att utbrista ”what the fuck, man”. D pep ”sorry” i mörkret och så var det bra med det.
…tills morgonen, det vill säga, när han tappade telefonen i färd att stänga av alarmet kl. 09:30 (utcheckning kl. 10) och jag hörde det karakteristiska ljudet av telefon mot golv och några centimeters glid. Dock hade det gått minst två alarm courtesy of medsovare tidigare än så, liksom alltid är fallet när man är sex pers med vitt skilda planer och dygnsrytmer i ett enda rum. Det är det man får räkna med när man väljer det som motsvarar peasant-klassen vid ett inn i Baldur’s Gate.
Men Madrona, har du nånting annat än Baldur’s Gate i huvu, nånsin? Vad gjorde ni på dag 2?
Det kommer passande nog i inlägg två, dvs. måndagsinlägget. Kan säga som så att jag uppfyllde en dröm.
Madrona Silvander 
En reaktion till “Loitering in London”