Fredag, modell ej perus

Haha, fy fan vad jag hade roligt igår. Känns nästan lite orättvist att bara betala för det i form av lite huvudvärk och småslitenhet idag, det känns inte som en proportionell krapula.

---

Efter några soft tacos, smink och öl gick jag, T och C 30 minuter genom Moss Side till Antwerp Mansion, något jag ärligt talat inte skulle ha gjort utan manlig eskort baserat på förra gången jag gick längs med Claremont Road, och vi anlände till stället omkring kl. 19:30. Två spugen satt på stolar utanför skranket, kastade en blick på oss och sa ”in you go, then”. Ett hemtrevligt sorl och DnB-musik hördes tydligt när vi gick mot det vita huset på en ceriserosa faerie lights-inramad stig som var kantad med diverse bråte.

På gården stod fyrtio-femti pers i klungor om tre till sju, och precis varenda jävel såg intressant ut. Kände igen duden som satt i biljettkassan, jag mindes hans ansikte och utstrålning från senaste open mic-kvällen vid The Peer Hat. Han spelade precis innan mitt barn, minkar och (nazist)choklad-set, vilket jag upplyste honom om, och han blev glad. Givetvis skulle han till Crossbreed efter, liksom säkert 80 % av festbesökarna.

Väl inne behövde jag och C piss like a racehorse, ett av mina favorituttryck, och vi ställde oss i den korta vessakön. Duden framför upplyste oss om att det finns vessor på ovanvåningen också, men att de flesta saknar dörr. Should have brought my she-wee sa jag för miljonte gången, kanske alltid borde ha den i väskan. Både T och C blev trötta på att vänta och gick uppför trapporna en efter en, medan jag vid insläpp konstaterade att denna vessa var ett enda stort rum med tre vessor i, två i rad och en på kortsidan. Tänkte genast på möjligheterna, det hade lätt rymts 6-9 dudes som pissar i kors, jättepraktiskt.

Talade med en söt naturligt rödhårig tjej om vad för sorts event det är och konstaterade att vi hade missat att det är BYOB. Förstås var den belgiska transkvinnan som tillika är min munch-kompis där, låt oss kalla henne… Sophie. Hon visste om en närliggande mini market och behövde också nånting att dricka, så vi styrde helt enkelt kosan dit.

Utanför satt en uppskattningsvis 45-årig kvinna med ett fåtal tänder kvar i munnen och en solgul flaska butangas i famnen. Är verkligen inte främmande för varken det ena eller det andra, men lösningsmedel, det är fan nattsvart. Hon var dock vid gott humör och när jag och Sophie kom ut med en flaska rött respektive en massiv flaska Smirnoff Ice i handen stod T och C och rökte tobak och talade med henne om Skottland.

Väl tillbaka kollade vi in utställningar med queer-/kinkytema och performancekonst samt snackade med en massa intressanta människor. Okej, det sistnämnda var det främst jag och Sophie som gjorde, T och C hade mest sällskap av varandra, vackert så. Älskar personligen att vara en social fjäril bara stället befolkas av folk som gör något intressant, och så var verkligen fallet, trivdes som fisken i vattnet med ett permaleende i fejset och en vinflaskhals i högerhanden.

Hann rentav dansa en smula mot slutet också, försökte hitta T och C utan resultat och kände dragningen mot dansgolvet, så jag ploppade i öronpropparna och satte igång med lite footwork. Länge sen sist och lite knaggligt, men vad gör det, har man fiilis så har man. Sa åt en dude att han ser ut som Sting i Dune (1984) med blå ögonskugga, vilket han tog som en komplimang.

Sen var klockan plötsligt 22 och A var på väg hem till mig för att duscha och göra sig klar för Crossbreed, så vi tog en Uber tillbaks. Tredje förfesten i rad varade i 1.5 h medan vi bytte om, lyssnade på Lords of Acid och åt mer soft tacos (£8.50 at Don Tacos, innit sa A när hen smakade, sannerligen en komplimang, älskar Don Tacos vegetariska birriatacos). När vi beställde en Uber till Crossbreed var det alltså jag, T, C, A och, öh, E innan vi for ut också, lel.

Kön ringlade sig lååååååång utanför stället när vi steg ut, men vad gör det när man är i goda vänners lag och har röda lackplatåstövlar på sig. Träffade en glad dude från Liverpool med krulligt hår och utsvängda byxor som frågade oss om vi studerar i Manchester. Till saken hör att jag och C är 30+ samt att T och A fyller 28 respektive 27 detta år, vilket han hade svårt att tro. Skoj.

Vi var lite nervösa eftersom A inte hade någon biljett och förköpet hade stängt, men det visade sig att någon hade paid it forward, och när A berättade att hen viger sitt liv åt att bo i ett protestläger vid Stonehenge slapp hen in tack vare någon snäll anonym själ och saken var biff. Fy fan vad det hade suttat om hen inte hade kunnat följa med in, god damn.

Använde främst tiden till att bonda med A, som numera inte är i Manchester särskilt ofta och jag därför ser rätt sällan, men är själva orsaken till att jag håksade på att flytta till Manchester, och som också tog mig till stället Crossbreed hålls vid på mitt första besök i stan. ”Homoelectric” hette evenemanget.

Det kändes som om alla människor på plats var hälften naken hud och hälften svarta remmar, och alla log mjukt när de såg oss stå och prata och kramas och stryka längs varandras överarmar. Har inte mycket annat att tilägga än att love is the question and love is the answer. Nu iväg på dag två av tre: Ryebank Fields Community Camps ettårsjubileum. Fy fan vad bra man har det ändå.