Glada måndagar: Milt sagt vilt

Hittade en artikel där nån jävla hemsida rankade de vildaste städerna i världen genom att kombinera tre index som har med nattklubbar och onykterhet att göra.

Kan inte precis säga att jag är förvånad och i en solklar uppvisning av confirmation bias tänker jag inte kolla upp saken närmare heller. Å andra sidan påstår duden att Birmingham kallas ”the Miami of the UK”, så glöm att jag sa nånting.

Trött + lycklig

Har haft så jävla roligt. For till Ryebank Fields på kvällen igår efter att ha bloggat och tagit igen mig lite, visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Det visade sig vara en open mic-kväll med skyhög ribba, det fanns så jävla mycket talang bland människorna som var där. Person efter person spelade och sjöng och jag tänkte varje gång att ja du, du skulle helt bra kunna ha en liten mainstreamkarriär om det var 90-tal. På ett bra sätt.

Brasan tändes när solen höll på att gå ner, de hade ett fasligt sjå att se till att inget som brann eller glödde smet ut med vinden. Jag skickade en flaska 19 Crimes raden runt och fick en plunta whisky i handen tillbaks, sen roterade vi. Borde dock ha tagit med halsduken eller satt fast fuskpälskragen på fejkläderjackan igen, det var lite småkyligt mot slutet.

A spelade några bekanta låtar, däribland dancing, dancing, late at night, ett jättecharmigt framförande med vitsiga mellansnack. Starka entertainer-vibes, folk skrattade som fan. Spelar ingen jävla roll hur man gör det bara man genuint roar en publik, den förmågan är guld. Hade lovat D att jag och T skulle åka dit efter, så vi tog en Uber och hängde med K&D tills klockan 03, jätteskoj, sen vinglade vi hem i natten.

Idag var vi alltså på femdomevent utanför Liverpool, en fem timmar lång frizon på en söndagseftermiddag. Vi anlände en aning sent men fortfarande innan insläppet stängdes, hälsade på C som givetvis också var där, kollade in slavpresentationen och slank därefter in i ett privatrum, där vi stannade tills kvällen nästan var över. De serverar inte alkohol förrän 1.5 h innan stängning då de räknar med att folk har lekt färdigt och vill chilla, men vi hade förstås grundat en smula innan. Jag tror mer på personligt ansvar än dylika regler.

Snackade därefter med en hel del folk, temat verkade vara hur få manliga undergivna som är öppna med sin läggning. Tog tillfället i akt och berättade om Bob Flanagans liv och leverne som ett exempel på någon som stod för sin undergivenhet och masochism till tusen procent, jag var jätteförvånad över att de inte hade hört om honom alls. Detta vetenskapliga unikum. Överdriver knappt ens när jag säger att han är min husgud.

Nu är det söndag kväll, det vill säga slutet på denna three-day bender. Trött och vittus lycklig.

Fredag, modell ej perus

Haha, fy fan vad jag hade roligt igår. Känns nästan lite orättvist att bara betala för det i form av lite huvudvärk och småslitenhet idag, det känns inte som en proportionell krapula.


Efter några soft tacos, smink och öl gick jag, T och C 30 minuter genom Moss Side till Antwerp Mansion, något jag ärligt talat inte skulle ha gjort utan manlig eskort baserat på förra gången jag gick längs med Claremont Road, och vi anlände till stället omkring kl. 19:30. Två spugen satt på stolar utanför skranket, kastade en blick på oss och sa ”in you go, then”. Ett hemtrevligt sorl och DnB-musik hördes tydligt när vi gick mot det vita huset på en ceriserosa faerie lights-inramad stig som var kantad med diverse bråte.

På gården stod fyrtio-femti pers i klungor om tre till sju, och precis varenda jävel såg intressant ut. Kände igen duden som satt i biljettkassan, jag mindes hans ansikte och utstrålning från senaste open mic-kvällen vid The Peer Hat. Han spelade precis innan mitt barn, minkar och (nazist)choklad-set, vilket jag upplyste honom om, och han blev glad. Givetvis skulle han till Crossbreed efter, liksom säkert 80 % av festbesökarna.

Väl inne behövde jag och C piss like a racehorse, ett av mina favorituttryck, och vi ställde oss i den korta vessakön. Duden framför upplyste oss om att det finns vessor på ovanvåningen också, men att de flesta saknar dörr. Should have brought my she-wee sa jag för miljonte gången, kanske alltid borde ha den i väskan. Både T och C blev trötta på att vänta och gick uppför trapporna en efter en, medan jag vid insläpp konstaterade att denna vessa var ett enda stort rum med tre vessor i, två i rad och en på kortsidan. Tänkte genast på möjligheterna, det hade lätt rymts 6-9 dudes som pissar i kors, jättepraktiskt.

Talade med en söt naturligt rödhårig tjej om vad för sorts event det är och konstaterade att vi hade missat att det är BYOB. Förstås var den belgiska transkvinnan som tillika är min munch-kompis där, låt oss kalla henne… Sophie. Hon visste om en närliggande mini market och behövde också nånting att dricka, så vi styrde helt enkelt kosan dit.

Utanför satt en uppskattningsvis 45-årig kvinna med ett fåtal tänder kvar i munnen och en solgul flaska butangas i famnen. Är verkligen inte främmande för varken det ena eller det andra, men lösningsmedel, det är fan nattsvart. Hon var dock vid gott humör och när jag och Sophie kom ut med en flaska rött respektive en massiv flaska Smirnoff Ice i handen stod T och C och rökte tobak och talade med henne om Skottland.

Väl tillbaka kollade vi in utställningar med queer-/kinkytema och performancekonst samt snackade med en massa intressanta människor. Okej, det sistnämnda var det främst jag och Sophie som gjorde, T och C hade mest sällskap av varandra, vackert så. Älskar personligen att vara en social fjäril bara stället befolkas av folk som gör något intressant, och så var verkligen fallet, trivdes som fisken i vattnet med ett permaleende i fejset och en vinflaskhals i högerhanden.

Hann rentav dansa en smula mot slutet också, försökte hitta T och C utan resultat och kände dragningen mot dansgolvet, så jag ploppade i öronpropparna och satte igång med lite footwork. Länge sen sist och lite knaggligt, men vad gör det, har man fiilis så har man. Sa åt en dude att han ser ut som Sting i Dune (1984) med blå ögonskugga, vilket han tog som en komplimang.

OMG WHAT EVEN WERE THE 80’S=?!?!? XD XD XD LOL

Sen var klockan plötsligt 22 och A var på väg hem till mig för att duscha och göra sig klar för Crossbreed, så vi tog en Uber tillbaks. Tredje förfesten i rad varade i 1.5 h medan vi bytte om, lyssnade på Lords of Acid och åt mer soft tacos (£8.50 at Don Tacos, innit sa A när hen smakade, sannerligen en komplimang, älskar Don Tacos vegetariska birriatacos). När vi beställde en Uber till Crossbreed var det alltså jag, T, C, A och, öh, E innan vi for ut också, lel.

Kön ringlade sig lååååååång utanför stället när vi steg ut, men vad gör det när man är i goda vänners lag och har röda lackplatåstövlar på sig. Träffade en glad dude från Liverpool med krulligt hår och utsvängda byxor som frågade oss om vi studerar i Manchester. Till saken hör att jag och C är 30+ samt att T och A fyller 28 respektive 27 detta år, vilket han hade svårt att tro. Skoj.

Vi var lite nervösa eftersom A inte hade någon biljett och förköpet hade stängt, men det visade sig att någon hade paid it forward, och när A berättade att hen viger sitt liv åt att bo i ett protestläger vid Stonehenge slapp hen in tack vare någon snäll anonym själ och saken var biff. Fy fan vad det hade suttat om hen inte hade kunnat följa med in, god damn.

Använde främst tiden till att bonda med A, som numera inte är i Manchester särskilt ofta och jag därför ser rätt sällan, men är själva orsaken till att jag håksade på att flytta till Manchester, och som också tog mig till stället Crossbreed hålls vid på mitt första besök i stan. ”Homoelectric” hette evenemanget.

Det kändes som om alla människor på plats var hälften naken hud och hälften svarta remmar, och alla log mjukt när de såg oss stå och prata och kramas och stryka längs varandras överarmar. Har inte mycket annat att tilägga än att love is the question and love is the answer. Nu iväg på dag två av tre: Ryebank Fields Community Camps ettårsjubileum. Fy fan vad bra man har det ändå.

Späckat

Så är fredagen här och med det starten på den intensivaste helgen på året hittills. Ikväll: kink & fetishthemed förfest av ett konstnärskollektiv i en nedlagd klubb innan Crossbreed, imorgon Ryebank Fields-ockupationens 1-årsjubileum, söndag femdomevent i Liverpool. T har bokat måndagen ledig från jobbet och det lär vara välbehövligt. Känns som jag knappt har hunnit återhämta mig från London innan det drar igång igen, men vad fan, det kan inte anses vara ett problem.

Kommer ha mini-förfest med soft tacos och sprit innan förfesten, och om tidsschemat ska klaffa måste jag dra igång förberedelserna just precis nu, då T och C lär ringa på dörren om sisådär fyra timmar och att göra-listan är lååååååång. Hörez.

Väder i långväga städer

Förra inlägget var egentligen inte tänkts att publiceras heti, men jag var trött och muskelminnet hann trycka på Publish när jag var klar. Nåväl, bonus.

När jag gick och lade mig efter att ha sjungit tutorialmakarnas lov igår var det tidig morgon i Indien, som trots sin storlek har en enda tidszon (UTC+5:30). Ja, fem och en halv timmes förskjutning. Vem var det som håksade på det? Britterna, förstås. I delstaten Assam i nordöstra Indien observerar man tydligen informellt Tea Garden Time (UTC+6:30) och vad var det jag sa om den fadda vittus domarperuken nu igen, jag VÄGRAR!!!

…hade iallafall en karta över landet framme i en täb och råkade se att vädret i Delhi var ”haze”. Inte så konstigt med tanke på att staden var den fjärde mest förorenade i världen år 2021, kanske, men det är ändå något jag inte har sett som väderbeskrivning förr, så jag blev nyfiken och lät musen vila på stad efter stad.

Av någon anledning kittlar det lite att folk i Ajmer sydväst om Jaipur kan vakna kl. 06:00, stänga av alarmet på telefonen, kolla jahopp, vad blir det för väder idag då? och istället för ”sunny” eller ”partly cloudy” se ”widespread dust”. Dagens väder i Ahmedabad? ”Smoke”. Dagens väder är rök. Det står det nog inte ens i Amsterdam under Cannabis Cup huehuehue boomerhumor.

Shoutout till den 18-årige nordengelske turisten som skrek AAAAAA MAN THAT’S HAZZZZZE åt sina lika gamla medresenärer efter att ha stigit av tåget vid Amsterdam Centraal och innäsigat en vindpust med röka typ 2016. Vet inte varför jag minns det ännu.