Storytime: Berlin clusterfuck, del 2

Hittar och tar bussen till Derby, textar med GB, är bestämd snarare än uppgiven. Vid det här laget skiter jag fullständigt i hur obekväm resan kommer bli bara jag kan ta mig till Berlin ikväll eller imorgon, så vi kollar möjligheterna.

Eftersom jag för tillfället befinner mig i the Midlands kan jag realistiskt sett flyga från lite varstans i landet. Det är dock mycket som ska klaffa: tidpunkter inklusive säkerhetsmarginaler, färdmedel till inrikesflygplatsen, så få och korta layovers som möjligt men också tillräcklig bytestid, etc. Det kan också hända att det löns att flyga till en annan tysk stad och resa vidare därifrån, vet inte.


GB hittar till sist två möjligheter som är under smärtgränsen och ger oss tillräckligt med tid tillsammans. Båda med SAS, båda via Stockholm, båda från Heathrow i London, avfärd 06:40 eller 10:35. Jag konstaterar att en buss från Birmingham till Heathrow avgår 01:40 samma natt. Tre timmar och fyrtio minuter tar den. Fullt möjligt.

Med ankomst 05:20 på lördagsmorgonen skulle den tidigare SAS-avgången betyda en marginal på 1h 20m, och givetvis är det frestande att ta sig till Berlin så fort som möjligt, men incheckningsväska + Europas livligast trafikerade flygplats innan pandemin rimmar illa med detta, så vi tar det säkra före det ytterst osäkra och bokar den senare avgången. Några timmars lättsömn väntandes vid gaten vore fan välkommet, ärligt talat.

Vid det här laget vill jag inte ropa hej över den bildliga ån, men åtminstone har humöret ljusnat betydligt. Det verkar ändå inte bättre än att jag blir ”ungen som egentligen skulle vara hos mommo” vad beträffar T och C:s egentid i Birmingham. Vid avfärd kan det bra tänkas att vi fortfarande är on the piss i centrum, så åtminstone behöver jag inte övernatta hos T. Eller?


T visar sig vara i centrum när jag anländer till Birmingham, så vi tar bussen hem tillsammans kring kl. 16. Lägenheten befinner sig i exakt samma stadium som när jag lämnade den klockan åtta imorse, gårdagens Metro ser trött ut på köksbordet. T duschar och byter om snabbt, jag sätter mig vid läppisen och checkar in till SAS-flygen, bokar bussbiljetten till Heathrow samt ett covid-test vid terminal 5 kl. 06, sen bär det tillbaks till centrum för att träffa C.

Det blir tydligen Birminghams gay village denna fredagkväll eftersom planen är att se någon sorts dragshow. Kör i vind, inte nödvändigtvis min grej, men jag har verkligen inget att säga till om i frågan. Har nu hunnit smälta det som hänt till största del, T och C är på rätt bra humör och jag sammanfogar vår oavsiktliga trio på ett bra sätt. Med en nachotallrik toppad med vegan chilli + kall Corona i magen får moralen en redig skjuts, så det är i princip bara förväntan kvar när vi styr stegen mot baren Missing.

Rullväskan skumpar fortsättningsvis över kullerstenarna, det går inte att komma ifrån. I de flesta tågstationer jag har besökt från Amsterdam till Österbotten finns det bagageförvaring, men i Birmingham – Storbritanniens andra största stad – får jag konstatera att det i detta fall inte finns en tillfredsställande lösning i centrum. Nåväl.


Portsaren vid baren kollar förstås igenom min handväska och frågar vad jag har i rullväskan. Jag säger att det är vad jag ska ha med till Berlin på bussen till Heathrow inatt. Förväntar mig att öppna fanskapet på asfalten där och då, är det någonstans man höjer minst på ögonbrynen över innehållet är det väl i the Gay Village, men redan B-ordet får blicken att mjukna. Han småler bara och visar oss in. Lol.

Dricker ett par pints i väntan på att showen ska dra igång men konstaterar så småningom att dragshowen 1. äger rum i ett slutet utrymme på barens ovanvåning och 2. är ett ”privatevenemang” helt utan biljettsystem. Givetvis stod det inget om detta på planschen eller i evenemangsbeskrivningen. Så tycks det dock vara rätt ofta i Birmingham, det finns liksom allmän promo för grejer som sist och slutligen visar sig vara svårintagliga, det är inte första gången dylikt händer. C är synligt besviken.

Hinner ändå med ett besök hos Tunnel Club, portsaren försöker övertala oss att inte komma in. Vi insisterar och de vill förstås kolla min rullväska, vilket jag tillåter. Duden som får uppdraget är rätt ung och har ett ytterst svårläst ansiktsuttryck när han väl kommer tillbaka utan väskan. Han föreslår att jag kan lämna väskan ”där” så länge och pekar mot den där den ligger på en hylla i en upplyst liten koppi. Perfekt.

Med facit på hand borde vi antagligen ha lyssnat på portsaren. £15 per pers är alldeles för saftigt för en död klubb med medioker DJ som spelar den där drivande och mörka stilen med högt tempo som är för hård för att vara house men för mjuk för att vara techno eller industrial, minns inte vad den kallas, på gränsen till dansbart men inte särdeles intressant. Drack öl i foajén och snackade skit istället.


Jag räknar med tio minuters marginal ovanpå de femton minuterna som det skulle ta att gå till busshållplatsen från klubben, men promenixen visar sig ta över tjugofem minuter även i rask takt. Aj aj aj. Det blir en dramatisk språngmarsch sista sträckan, T tar spontant min elva kilo tunga väska och sticker iväg som ett skott. Han har dessutom precis återhämtat sig från en förkylning, bless him. Finlands vita ros.

”Brist på buss” samt ”kö av folk med stora rullväskor” är klassiska irritationsmoment för många, men jag har aldrig varit gladare åt just den kombinationen än nu. Voi vittu vad det skulle ha suttat att blåsa av hela fanskapet för att jag förlitade mig på ”femton minuter” istället för att själv undersöka saken. Två minuter senare svänger fanskapet in, chaffisen hivar in väskorna, jag säger adjö hastigt och lustigt. Snart sover jag… i två timmar. Såhär idylliskt kan vi ju inte ha det.

Medan det defraggar bakom ögonen noterar jag nämligen att bussen har börjat röra sig med mer och mer avvikande mönster, men inte tillräckligt för att jag ska vakna ordentligt. Sitter relativt långt fram och registrerar till sist orden ”are you kidding me” flertalet gånger. Öppnar ögonen och ser att bussen står på sidan av vägen i en mindre tätort nånstans, definitivt inte vid en hållplats. Vad vittu.

Jag har ingen jävla aning om var vi är. Chauffören lyckas med nöd och näppe köra fram till en bensinstation med en stängd Tesco Express och klargör sedan att denna buss tyvärr inte kommer röra sig ur fläcken. Vi måste vänta på en ersättande buss eller försöka få tag i en taxi. Jag är fortfarande något groggy av kombinationen sömn + avtagande fylla och orkar liksom inte ta in vad som händer, men kliver ändå av för att sträcka på benen en smula. Det är kyligt.

Vi befinner oss tydligen i norra utkanten av Reading. Det är femtio kilometer till Heathrow från Reading. Klockan är fem på lördagsmorgonen.

I’ve spoken to fleet, replacement coach ETA is ninety minutes, that’s ninety minutes!

Jag har ett covid-test klockan sex.

Storytime: Berlin clusterfuck, del 1

Fredagen den motherfucking trettonde var det, ja. Häshtäg storytime.


Jag är i Derby, vilket jag inte visste uttalas ”Darby” förrän flytten till UK, och sminkar mig så noggrant jag bara kan. Har en timme att slå ihjäl, sedan är det bara tio minuter med tåget till East Midlands Parkway, och därifrån har jag förbokat en taxi de 7,5 kilometrarna till East Midlands Airport. Jag ska till Berlin.

En glad kvinnoröst skär genom ljudet av min rullväska när jag är på väg mot taxin och undrar om jag händelsevis ska till flygplatsen. Det är en blond kvinna i 40-årsåldern, stor ryggsäck, utåtvänd energi. Hon vill gärna dela en taxi, och jag meddelar henne att jag har förbokat min skjuts, men att jag inte har något emot att dela om chauffören inte misstycker.

Vi kan kalla henne… Charlotte. Hon är från Sheffield och ska händelsevis också till Berlin för att träffa sin partner, en resa hon har gjort många gånger förr eftersom partnern är tysk. Hon tar ut en tiolapp i förbifarten och ger den till mig, tackar tackar. Jag säger inget om saken åt chauffören när han anländer; han hivar in våra väskor i bagaget och jag och Charlotte sätter oss i baksätet och småpratar ledigt, inga problem.


Vi står dock stilla lite väl länge. Chauffören petar med sin touchscreen, jag frågar vad som står på. Han visar sig vara konfunderad över vart det är vi ska riktigt. När jag bokade skjuts via hemsidan och skrev in East Midlands Airport kom det bara upp ”Building 34”, vad fan det nu ska betyda. Scrollade listan ett tag, men det var det enda jag hittade och dessutom första resultatet, så jag tänkte låt gå. Chauffören är dock lite nervös över att slutbeloppet inte inkluderade drop off-avgiften på £5, och det är dyra böter om man droppar av någon direkt utanför terminalen utan att betala den.

Charlotte å andra sidan insisterar att det är lugnt, hon brukar själv alltid hoppa av innan drop-off-zonen börjar, och det är inga problem så länge man undviker de röda heldragna linjerna. En gång hade hon stannat i en dylik zon för att pussa sin partner hejdå och åkt fast, varpå en skadeglad kontrollant snörpte ”that was the most expensive kiss of your life”. Hundra pund för den kyssen.

Detta förklarar hon med total övertygelse och jag är en engelsk medelklasskvinna i medelåldern och denna konversation kommer bli jävligt plågsam om den fortsätter-röst, vilket tycks funka. Jag lägger mig inte i och förlitar mig på hennes erfarenhet. Hittills har hon sparat in £15 åt mig, guld värt när man håller i varje pund ifall något oväntat händer.

Tro fan det.


Charlotte och jag hoppar av vid en bensinstation i närheten av flygplatsen, som för övrigt har tio gånger fler passagerare årligen än Åbo, men bara en fjärdedel så många som Helsingfors-Vanda. Vi har inte riktigt några flygplatser av dylik mellanstorlek i Finland, men som referens hamnar East Midlands årliga passagerarantal ganska exakt mellan Landvetter i Göteborg och Bromma.

Min nyfunna kompanjon vet förstås inte vad det är jag går och släpar på. Min röda cabin class-rullväska full med vittu medeltida tortyrinstrument måste absolut checkas in, det finns ingen chans att få den genom securityn. Alltså noll komma noll. Såg givetvis till att fixa incheckat bagage av korrekt viktklass på förhand, så det torde inte vara några problem.

Själv har Charlotte bara en stor ryggsäck som hon har payat för att ta in i kabinen på den flygande bussen, så vi skiljs åt med ett ”catch up with you soon”. Jag är i god tid vid bag droppen, den öppnar inte förrän om tio minuter. Solen skiner, känner fjärilarna i kroppen. Berlin.


Så öppnas incheckningsdiskarna, kön ringlar sig fram. Den bjuder på det vanliga, barnfamiljer som har fasligt sjå med bagage-trolleysar samt en baby och en otålig femåring med mut-godispåse i handen; gamla människor som darrar med passet och frågande pekar vagt mot securityn; mega-backpackers som fan vet hur länge de har rest i sträck; barnfria par som ska iväg och gosa och strosa en helg; grupper med unga killar som bufflar på varandra av nervositet.

När det blir min tur frågas det om passet och boardingpasset och covid-status. Jag köpte en mask i Derby eftersom det var maskpåbud på planet när jag var i NL i slutet av mars, minns inte när jag annars skulle ha använt en sist. Ryanair är som bekant ett irländskt företag, inte brittiskt.

Jag säger att jag hade covid för ungefär en månad sedan, varpå hennes välseparerade mascaraögonfransar frågar om ett ”certificate of recovery”.

Ett vadå? Jag tillfrågades inte om vaccinationsstatus när jag reste in i EU med Ryanair i mars, är fortsättningsvis dubbelvaxxad och hade givetvis registrerat mitt positiva covid-resultat som man ska. Tar fram NHS-användarmiljön och visar upp mitt positiva resultat med datum, fortfarande med förvissningen att det ska fixa biffen.


Kvinnan ser skeptisk ut och ringer sin chef. Han säger näe, har hon inte certificate of recovery måste hon ta ett test. Vad vittu är ett certificate of recovery? Kvinnans bästa förslag är vaga förnimmelser kring termer som NHS och GP och PCR, private £49, £59, I think, men vad hon vet är att ett lat flow-test av tredje part skulle duga.

Det närmaste testcentret är tio minuter bort med en buss som går med tjugo minuters mellanrum. Även om jag skulle lyckas pricka in bussen precis finns det inte en chans att jag skulle hinna dit och tillbaks och få resultatet i tid innan bag droppen stänger.

Jag lever dock ännu i någon sorts förhoppning att någon av sidorna på NHS-inloggningsmiljön magiskt ska ha vad som krävs, men så är icke fallet. Nästa steg: förhandling. Går det några andra avgångar till Berlin från East Midlands idag? Nä, de flyger bara dit med en avgång på fredagar och tillbaks på måndagar. Det sjunker in. Hjärtat sjunker.


GB är lyckligt ovetandes om detta eftersom han sitter på sitt flyg från NL. Mina meddelanden dimper in vid landning och han tror först inte att det är sant. Jag är plötsligt inte på väg till en spännande helg i Berlin en solig fredagseftermiddag, jag är en timmes buss och trettio minuters tåg och trettio minuters buss ifrån T, som dessutom hade tänkt dricka några öl med C på tu man hand ikväll, men nu kommer behöva husera mig istället.

Jag känner för att gråta, vilket jag också gör en smula. Vägrar dock acceptera att hela helgen ska rinna mig ur händerna över en sådan här sak, speciellt när jag läste i Metro att det formella maskpåbudet inom flyg i EU tas bort på måndag, samma dag som jag flyger hem. Blandade signaler.

Det är förstås egen måka, accepterar det, ett missförstånd kring vad som krävs för att styrka immunitet, och resultatet är så jävla snopet. Charlotte undrade antagligen var jag lämnade någonstans när jag inte syntes vid gaten och inte var på flyget. Det kanske kanoniseras till ett av de där små mysterierna man tänker på ibland, vem vet.


Börjar se mig omkring efter bussar eftersom de är förmånligare och jag inte har bråttom någonstans. Det kommer bli många utlägg att ta sig tillbaks till Birmingham med kort varsel iallafall (gulligt, vänta bara). Snurrar ett varv runt en busskur i min polyesterfodrade fejkläderjacka i gassande sol, typ fem pers står och väntar. Det verkar bara vara någon sorts transitbuss till bilparkeringarna.

En äldre dam frågar where are you going?. Jag svarar anywhere but here, to be honest med ett snett leende och min skumma accent. Ärligheten tar henne på sängen, dialogträdet utarmas genast. Tror förvisso inte att jag skulle engagera mig i en onelinerdroppande europé heller, men åtminstone har jag ett uppdrag: Berlin. ASAP.

Festa eller förpesta

Det finns människor som var partyprissar eller partypinglor i tonåren och under studietiden men som gradvis har tappat kontakten med den delen av sig själva. De påminns kanske om den perioden i livet och ler åt ett minne eller två, men saknar den egentligen inte.

De har lugnat ner sig, är ”färdiga” med den biten, chillar på helgerna, träffar inte så mycket folk förutom arbetskollegor och släkt, pynjar med huset eller lägenheten, tar hand om eventuella barn och husdjur, etc. De har fullt upp med sitt och det flyter på, vackert så.

Det finns också sperglords som föredrar egensällskap och alltid har gjort. De bryr sig heller inte om vad andra håller på med, de har fullt upp med tågrälsar/lego/rationalismessäer/samla på progressiv rock-vinyler/Warhammer-figurer/Magic: The Gathering/andra klassiska sperghobbyn. Vackert så.

Sen har vi folk som har avlivat partydelen av sig själva genom att aktivt tänka jahopp, nu är jag 24 och klar med studierna, dags att växa upp och dyka in i vuxenlivet. Ofta på grund av yttre tryck (eller inre tryck som har sipprat in från yttre tryck över tid). Där har vi kandidater för uttalanden som jamen, springa runt och festa som en tonåring som 30+, fy fan vad patetiskt, väx upp (dvs. kalla någon omogen genom att stampa i marken och tjura jag är 30+ och har det såhär, alltså ska alla ha det såhär!).

Man skulle kunna tro att jag har fått min första hater, men så är inte fallet. Får i princip bara respons av 1. folk som vill snacka om Nemesis eller 2. rikssvenska medelåldersmän som har googlat ”domina sverige” och undrar om jag ”erbjuder golden”. Stöter däremot på attityden i fråga en hel del på Flashback, antagligen uttryckt av samma typer som undrar om jag kan tänka mig att pissa dem i munnen mot betalning.


Det är en sak att ha fastnat i det förflutna, typ att försöka festa med gymnasieelever som att man vore en del av dem när man är tjugofem och inte längre kan möta dem på lika villkor. Jag kan förstå att det anses vara patetiskt att fastna i utvecklingen. Det är inte en särskilt beundransvärd eller smickrande attityd att ha gentemot någon som uppenbarligen har problem, men okej, låt gå.

Jag kan även förstå att en hemmaboende trettioårig NEET som hoppade av uni för tio år sedan men ännu springer på studentfester som eskapism istället för att ta ansvar för sin situation blir föremål för åtminstone-är-mitt-liv-inte-SÅDÄR-fuckat-popcornsfrosseri av folk som själva tycker att de borde ha kommit längre i livet. Ej heller beundransvärt eller smickrande, men låt gå.

Jag kan också förstå att en trettiofemåring som sjukanmäler sig från jobbet pga. krapula eller konkret försummar familjen till förmån för att ränna på krogen sticker i folks ögon. Det är helt enkelt inte särskilt gulligt när det går ut över omgivningen.

Det här med att beklaga sig över ansvarstagande vuxnas livsval är dock ganska jävla skumt. Vet mycket väl varför det görs, dock.

Topplista över orsaker till varför jag har stört mig på någon annans liv under åren, utan inbördes ordning:

  • ett skriande ouppfyllt behov
  • saltiness över något i mitt eget liv
  • avundsjuka
  • svartsjuka
  • andra yttringar av taskig självkänsla
  • undertryckt ilska
  • ovilja att ta itu med något
  • rädsla över att ta itu med något
  • distraktion från ett obehagligt faktum
  • upplevd maktlöshet

Varenda jävla gång. Tyckt att mitt liv ”inte felar något” har jag gjort varenda jävla gång också. Lol. Sen krävs det också en ordentlig skopa hybris för att förvänta sig att ens jurisdiktion ska sträcka sig längre än den yttersta punkten på ens armhår, oavsett domslut.

Att vara medveten om stadier man lämnat och fortsättningsvis kunna doppa tårna i barnslig lekfullhet, en adertonårings pirr vid utgång eller lika stark inspiration av nya idéer som när man var tjugotre har inga nackdelar. Det är fan fusk om något, alla vapen, alla nycklar, 200 % armor och full ammo.

Bild snodd från ett gäng polacker som gillar retrospel och KMFDM.

Målande Stålenhag

Folk vill i allmänhet ha en balans av det som är bekant och det som är nytt, trygghet och spänning, så det är inte så konstigt att Simon Stålenhags verk ger totalutslag intressemässigt. Här har vi en bliss point av nostalgi och förundran. En vän hade hans målningar som växlande skrivbordsbakgrunder och jag måste ha frågat ”hej vad heter den där duden som…” säkert fem gånger.

Den sista bilden tigger ju om att bli grunden till ett rollspel. Alltså tigger, fantasin går på högvarv och fyller i ungefär tusen ord av settingen per betraktad sekund. Givetvis gjordes det för länge sen i form av Ur Varselklotet (eng. Tales from the Loop, blev även en Amazon-serie som jag inte har sett).

Marknadsföringen fann jag lite skum, ”rollspel i 80-talet som det kunde ha varit” är det ju inte, då själva grunden är en anläggning som är ren sci-fi. Den svenska titeln är också rätt konstig, den öppnar sig inte för mig alls iallafall, och kloten nämns varken i säljtexten eller i bilderna som finns på hemsidan. Då är den engelska titeln genast bättre.

Folk öser beröm och förundran över Stålenhags hyperrealistiska stil, och visst får den även mig att tappa hakan, men det som gör det för mig är poserna. Han är så jävla bra på minimala detaljer som säljer in dem helt, jag köper dem rakt av.

Skulle kunna fortsätta i all oändlighet men du får kolla in hans verk på hemsidan om du känner för det. Konsten att skapa sig en nisch, se och lär.