Död och kedjor på eftermiddagen

Det blev lyckligtvis ingen Manchester clusterfuck, del 1, thank fuck.

Jag och GB dök upp mot mitten av Church of the Cosmic Skulls set, kanske rentav lite senare än så. Hade aldrig varit till Manchester Academy förr så vi var mäkta förvirrade över vilken byggnad det ens var och vilken dörr och vart ta sig när vi väl var inne.

Tyckte ärligt talat inte att bandets material var så mycket att hänga i julgranen låtskrivarmässigt, lite jämntjockt för mig som inte var bekant med dem, men resten av gänget verkade digga dem, så eh. Köpte en flaska konjak från en Tesco Express som precis höll på att stänga efteråt, vi var så pass många att vi inte rymdes i en Uber, så gruppen fick dela på sig under färden.

Jag hamnade i mitten av baksätet och berättade storyn om när jag av någon anledning valde att stanna hemma när farsan körde brorsan till en kompis med flakabilen i december 1998. Hade jag hängt på skulle jag ha suttit i mittensätet, som av någon anledning inte hade ett säkerhetsbälte, och med tanke på att brorsan och farsan hamnade i en ordentlig älgkrock och voltade flera varv hade jag inte suttit och skrivit detta idag om det inte var för ett ljummet intresse för julkalendern på SVT.

Huset visade sig ha en en öppen planlösning nertill, vilket funkade extremt bra för feständamål. Det är länge sedan jag har varit på en hemmafest med en massa folk jag inte känner, så det var skoj. Festen var ännu i full gång när jag och GB gick hem till fots cirka kl. 01:30 – ska man ta vara på en sällsynt helg tillsammans så ska man.

Var i förvånansvärt bra skick när vi vaknade kring klockan två på lördagseftermiddagen, tog en Uber in till stan och åt vegansk skräpmat vid V-Rev samt köpte en flaska La Fée vid Tipples of Manchester. Planen var att på bästa hemingwayska manér tillverka drinken Death in the Afternoon med min födelsedagschampagne. Så skedde.

”Pour one jigger absinthe into a Champagne glass. Add iced Champagne until it attains the proper opalescent milkiness. Drink three to five of these slowly.”

Skulle inte påstå att det var en höjdare smakmässigt som så, GB:s första reaktion var ”wow, that’s horrible”, men nog tillverkade han en till (och en till och en till) för det.

Vårt tredje mål i centrum var att införskaffa kedjor, vilket inte lyckades vid Wilko i köpcentret Arndale, men jag ville fan inte ge upp bara för det. Vid det här laget var det lördag kväll och inte eftermiddag, men när vi kom hem kollade jag upp att det fanns en järnhandel som skulle ta sex minuter att nå med en Uber.

Duden som bevisligen äger stället höll precis på att stänga när vi dök upp. Enligt öppethållningstiderna skulle han göra det kl. 19 och klockan var 18:45, men han hade redan släckt och ställt en såndär lastpall på hjul i vägen. Dörren var dock på vid gavel, så det var bara att gå fram.

Sa att vi var ute efter chain och han såg uppriktigt konfunderad ut. ”What chain?”. GB såg något som skulle passa för ändamålet på väggen och vi köpte alla fyra, en riktigt grov och tre mindre grova. Score.

När transaktionen var klar frågade föreståndaren lite försiktigt ”you have dog or?”. Vi utstrålade att vi inte bor i området redan innan han såg oss stiga ur en Uber direkt utanför butiken, och vad i hela helvete ska vi nödvändigtvis ha fyra uppsättningar kedjor till klockan sju en lördagskväll, liksom. GB sa ”naw, it’s for a fence, mate” och gubben nickade. Credit where credit is due, tack till expediten vid Wilko för det antagandet.

Födelsedagsveckan

Hejsan. Känns som en evighet sedan jag har tilltalat dig direkt, hela fyra jävla inlägg blev det bevisligen om Berlin-strapatserna.

Kom hem till Manchester tisdagen den 17:e, spelade lite Age of Empires II: Definitive Edition (2019) samt Quake II-modden Action Quake II (1998) på brorsans födelsedag onsdagen den 18:e. Blev förvånad över att AoE2:DE ser ut som en dålig mobilspelsklon av originalet i menyerna – sanslöst fult.

AQ2 förvånade mig inte alls med hur jävla roligt det är varje gång, det var fan den mest wholesome spelupplevelsen jag har haft på åratal. Numera består ju spelarbasen av en handfull mestadels nordiska 35+:are som klämmer in en timme efter att barnen har nattats.

Fanskapet släpps för övrigt på Steam under namnet AQtion (2022) den 1:a juni, antagligen kommer det locka lite gamla spelare till att ta fram handcannon + stealth slippers eller knives + bandoiler ur garderoben.

Torsdagen den 19:e ledde jag en D&D-oneshot IRL i lägenheten, något jag inte har gjort förr, så min tänkta setup var experimentell. Fyra spelare plus mig själv visade sig rymmas helt bra, två vid bistrobordet, två i soffan. Vände min skärm 90 grader och hade en DM-instans Roll20 på den, sen en spelar-instans på TV:n, funkade fint. Bjöd på mat och snacks, folk verkade ha jätteroligt.

Döpte sessionen till Bad Times at Fort Morninglord och baserade den till hälften på en nerkortad version av Well of the Mind och hälften improvisation. Berättade det åt J som blev förbluffad över hur många gånger jag har lyckats återanvända just WotM, som hen alltså skrev. Hen tyckte att vi kan renovera scenariot en smula och publicera det tillsammans, 50/50 royalties, jag sa givetvis ja.

Fredagen den 20:e hade jag tänkt som den stora party-dagen, men typ alla utom jag råkade ha låg energi. Sånt som händer. Såg filmen De Uskyldige (2021) vid HOME, den visade sig slå an en kraftig emotionell sträng för typ alla mina vänner, jag var den som var absolut minst berörd. Vet inte riktigt varför. Kanske känner jag ena riktigt empatiska jävlar, kanske var jag inte mottaglig just då, antagligen både och.

Hade alltså egentligen hoppats att vi skulle ta oss till D för vidare fest liksom diskuterats tidigare i veckan, men han förvarnade mig samma dag att det var ytterst osäkert. Föga förvånande var han i ett zombie-stadium vid filmens slut, så L körde hem dom båda. Jag, T, A och C drack öl och lyssnade på random musik hemma hos mig istället.

Har velat ha en ordentlig birthday bash ända sedan jag fyllde 30 under lockdown 1, i själva verket tidigare än så, men jag har liksom inte haft en vänkrets på ett sånt avstånd att de skulle kunna komma på fest tillsammans, och förra året fick man bara träffas sex pers inomhus. Better luck next year antar jag.

Lördagen den 21:a fyllde jag 32, ett tal jag alltid har gillat.

I’m 32-hooo-hooo… got a bit of a patina on me.

Vissa skulle se Mayhem och Mortiis på kvällen, jag var länge i valet och kvalet men beslöt mig för att skippa. Jag och T skulle ändå stiga upp kl. 10 morgonen efter för att göra oss färdiga och köra två timmar till en femdomfest, så det hade inte varit någon idé att möta upp med resten efter keikkan kl. 23:30 som tidigast.

Ville ändå göra något speciellt på tu man hand med T med anledning av min födelsedag, och eftersom jag är jag stod valet i princip mellan att dissa, denna brittiska nationalsport, eller kolla på lite vackra bin. Valde det sistnämnda och lyssnade på Orbital. Vaknade i bra skick och hade förstås så jävla roligt på söndagseftermiddagen med samma par som sist, verkligen ett värdigt crescendo.

Idag är det fredag och L fyller… 41, tror jag, ska med nå folk på en keikka med Church of the Cosmic Skull tidigare på kvällen (aldrig ens hört men D sa att de är dead good live). Sen blir det tydligen någon sorts bjudning, har faktiskt inte varit dit förr fastän de bor på femton minuters gångavstånd, så det ska bli roligt.

Det har också visat sig att jag och GB råkade ha något så ovanligt som en helg utan program samtidigt och på kort varsel, han pga. ändrade planer och jag pga. kravlös marginal helgen efter födlaren, så han kommer faktiskt vara i stan ikväll. Nu tar vi revansch, skulle vittu inte orka med Storytime: Manchester clusterfuck, del 1 på måndag.

Storytime: Berlin clusterfuck, del 4

Sitter nu cirka tio kilometer in i en taxiresa på trettio kilometer som jag vet att jag inte har likviditet nog att betala, och som GB inte heller kommer kunna betala teknikmässigt när jag väl anländer.

Gör ett par trevande försök att försäkra mig om att gubben verkligen inte har en kortläsare någonstans i bilen, han säger jo jo, det finns flera sedelautomater precis dit vi är på väg, vi stannar där på vägen bara, inga problem, oroa dig inte. Jahopp.

Hasplar inte ur mig själva problemet vid det här laget, det ligger onekligen i mitt intresse att ta mig ända fram och lösa det därifrån. Chaffisen svischar förbi bilar i omkörningsfilen, jag sitter i baksätet och spånar med GB kring hur vittu vi ska lösa detta.

Anländer till sist vid Olivaer Platz i västra Berlin, precis vid paradgatan Kurfürstendamm. Ser aparthotellets ingång men ingen GB. Det tar dock inte länge innan jag får syn på honom, denna gång är det en särskild lättnad att se hans strida steg. I själva verket känns det nästan som i en film. Möjligen har sömnbristen ett finger med i spelet, klockan är närmare fem på lördagseftermiddagen och jag är framme efter trettiotre timmar på resande fot.

Chauffören tar ut min rullväska från bagageluckan och visar åt mig att följa med över gatan mot bankautomaten. Det som följer är dock att GB och chauffören börjar slänga käft på tyska, där kontentan är att GB insisterar att chaffisen måste ta emot kort enligt lag. Han har förstås kollat upp det och chauffören blir irriterad.

Jag står snällt och stirrar ut i tomma intet medan chauffören spelar dum, han tänker inte ge upp så lätt. GB insisterar, och efter säkert fem minuter av gestikulerande och härjas fram och tillbaka på tyska går chauffören slutligen surt fram till förardörren och halar fram en vit SumUp-dosa. Han verkar inte riktigt förstå sig på den, men GB instruerar honom enligt bästa förmåga, och snart lyser displayen upp med en slutförd betalning. Välkommen till Berlin.

Väl på plats i den lilla lägenheten har GB fixat bröd och hummus och apelsinjuice, det vill säga min klassiska återställarfrukost. Brödet är gjort av råg och härligt syrligt, länge sen sist, hummusen är perfekt vitlökig, apelsinjuicen är inte sur. Han har också fixat en flaska bubbel, och fy faaaaan vad fint det sitter att avnjuta allt detta medan solen står lägre och lägre över hustaken.

Jag kan äntligen andas ut, så jävla skönt att vara på plats. Avlivar bottnen på en flaska Southern Comfort som tydligen var överbliven från gårdagen och får flashbacks från Countryslaven, episoden som jag skrev om för exakt ett år sedan. Har inte druckit Southern Comfort sedan den grejen utspelade sig, skrattar lite åt minnet.

Det visar sig dock att GB i brist på min närvaro gick ett tvåsiffrigt antal kilometer i stan under förra kvällen och natten, vilket med kashmirsockor ledde till någon sorts skum friktion och en massiv jävla blåsa som sträcker sig över precis hela bottnen av ena hälen. Varje steg han tar gör fittigt ont. Det är redan lördag kväll och jag är trött som fan, så tyvärr är ingendera av oss i skick att ta vara på just denna timeslot på ett sätt som är värdigt Berlin. Äsch.

Vi tar oss mot floden Spree istället och hittar en udda plats nere på… vad fan heter det på svenska, KAJEN!!!!! var det, ja. Det är en rektangulär byggnad, definitivt något sorts ställe som vanligen har dryckesservering, men det ser ut att ha varit stängt i timmar och är upplyst på ett sätt som känns lite ensligt.

Byggnaden är inte en del av något, bara en random struktur, vilket skänker det en udda sorts mysfaktor. Det finns fortsättningsvis bänkar, askkoppar och parasoll utanför, ett par små grupper med folk sitter och dricker medhavd öl och har bluetoothhögtalare på skälig volym. Ett enkelt staket av modell festivalinhägnad förhindrar folk från att trilla i plurret, och det finns nedsläckt buskage att pissa i lite längre bort. Perfekt.

Vi ägnar några timmar åt att umgås på tu man hand medan fullmånen lyser över floden. Mot slutet av kvällen kör jag bara på ångorna av det svarta kaffet jag drack innan vi for ut och ren viljestyrka, slocknar rätt fort när vi kommer tillbaks och sover ända in på eftermiddagen. Vi visste att det mesta skulle vara stängt på en söndag, och med massiv hälblåsa gjorde det ingenting. Lika bra att vila ut.

På söndagen var det dock dags för Suede. Uberchaffisen var förvirrad innan han anlände till oss, så vi missade både Trash och Filmstar, dök upp mitt i Lazy istället. Det är jag ändå nöjd med. Brett Anderson var sprallig och struttade runt på scenen som om han var hälften av sin ålder, undrar om någon hade matat honom med koks eller om han bara var hög på livet. Jätteroligt att se honom IRL var det iallafall, den välbehållne jäveln.

Konstaterade också att han är en duktig sångare på allvar, dock inte riktigt lika okonventionell röst som på skiva. Förstås är han tjugofem år äldre nu, men fick inte intrycket av att det är en åldersgrej, snarare att mycket av det där som liksom skär igenom resten av ljudbilden på skiva är studiomagi. Som att skikta lite kanel på ett äpple eller lägga basilika i tomatsåsen, 1+1=3.

Dröm-encoren, dock inte denna gång.

Både jag och GB ska upp och till flygplatsen samtidigt följande morgon, kring klockan åtta-ish. Fem-sex timmars sömn är tillräckligt för att fungera sådär nippa nappa, så två-tre på natten är en respektabel tid att lägga sig i sammanhanget. Givetvis slocknar jag i förtid, plötsligt var det bara tack och godnatt från ingenstans. Är fittig när jag vaknar och inser att jahopp, det var allt för denna gång, bara resan hem kvar.

Det hade realistiskt sett kunnat vara vilken stad som helst i bakgrunden, så vi måste absolut göra om Berlin ”på riktigt” vid tillfälle. Landar dock i att det fortsättningsvis skulle ha varit värre att bara ställa in hela fanskapet. Ville verkligen träffa GB, så jag är grymt nöjd med timmarna vi hade tillsammans, och så lyckades jag ju se Coming Up-turnén till sist.

När jag kommer nerför trapporna till gaten vid Berlin Brandenburg hör jag en brittisk tant som upplyser mig om att ”there’s a queue”. Inte snäsigt på något vis, nej, hennes tonfall indikerar att hon gör mig en tjänst, för det hade ju varit jättepinsamt för mig att tränga mig före omedvetet, så hon anser sig galant nog ha räddat mig från en tung social faux pas. Ah, UK, du sköna, strax tillbaka.

När jag landar vid East Midlands ringlar sig passkontrollkön genom hela jävla terminalen. Det är varmt så satans. Någon har typ porrstön som ringsignal, det händer två gånger, du kan ju tänka dig reaktionerna i en hall som främst består av en ändlös mänsklig tusenfoting. Jag är törstig och hålögd men mår på det stora hela rätt bra.

Att bussen från Birmingham till Manchester är 2,5 h försenad på grund av ”horses on the M5” rör mig inte i ryggen, inget förvånar mig längre. Har ingen piska eller korsett eller klackar med mig hem som souvenir, men är en påse tyskt earl grey-lösté rikare, samt icke att förglömma: tio splitternya Henry-påsar courtesy of en massa random skit som T:s utflyttande granne skänkte bort på trottoaren dagen innan jag skulle flyga.

Värt det.

Storytime: Berlin clusterfuck, del 3

Hör en man som fortfarande sitter inne i bussen hojta I have a one thousand quid flight at 7:55, will I be reimbursed for that?, chaffisen hör inte eller låtsas inte höra. Vad fan ska han göra åt det liksom, inte är det som att han har pajat bussen på pin kiv.

De flesta som har letat sig ut ur bussen står och röker/vapear eller försöker fixa taxi (eller både och). Det är tydligen inte så hett att jobba som Uber-förare i utkanten av Reading en överjävligt tidig lördagsmorgon, ingen hittar en ride, det är totaldött på gatan.

Solen har knappt börjat gå upp och det är nästan så att jag huttrar lite i min jacka. En kvinna i sällskapet går fram till Tesco Express-dörren, det lyser därinne och jag kan se åtminstone en person röra sig, men hon återvänder med uppgivet kroppsspråk. En timme kvar till öppning, den anställda tänker inte släppa in oss.

Jag är antagligen en av passagerarna som är minst fucked eftersom mitt flyg avgår flera timmar senare, men jag är ändå nervös över covid-testet. Det kommer bli dyrt redan att dela på en taxi, och om de börjar krångla med att jag har bommat min tid vid testcentret och måste boka ett nytt till fullpris kan det bra hända att jag inte har tillräckligt med pengar på kontot för att göra det. Bokningen kan uttryckligen endast göras med kort online.

En regelrätt banköverföring hade högst antagligen inte hunnit komma in på kontot i tid eftersom det är helg, inrikes handlar det om timmar, från ett euroland dimper pengarna in typ måndag-tisdag. Möjligen hade någon av mina vänner kunnat boka fanskapet åt mig, men de sover garanterat till klockan 09-10-11-12, så det kan bli svårt att få tag i dem i tid.

Medan jag funderar på det bästa sättet att hypotetiskt få en främling vid Heathrow att förbarma sig över mig har ett medelålderspar lite längre bort kommit på den fiffiga idén att helt enkelt ringa ett taxibolag, precis som på den gamla goda tiden. Det tar ytterligare sisådär tjugo minuter innan en minicab dyker upp, och jag rullar min väska mot deras håll med förväntningen att flera medresenärer kommer att göra detsamma. När jag kollar över axeln är det dock bara jag som har börjat röra på mig. Nåväl.

Jag frågar lite försynt den retoriska frågan om paret ska till Heathrow – de har varsin massiv rullväska – och kvinnan säger yes darling, get in.

Hon påminner mig om en högutbildad brittisk Whoopi Goldberg och han om Sverker Olofsson eller österbottnisk högstadiemattelärare. Jag frågar vart de är på väg och får svaret att de ska till Key West, Florida för att träffa mannens halvbror som han fått veta existerar via ett DNA-test. Wtf. I couldn’t make this shit up.

Resan tar ungefär fyrtio minuter, jag sitter med ryggen mot färdriktningen. När jag kollar bokningsbekräftelsen för att se om det är fråga om en riktgivande tid vad beträffar testet eller om de åtminstone har en grace period märker jag att jag tydligen bokade det i terminal 5. Måste ha varit förvirrad under det korta stoppet vid T:s lägenhet, för terminal 5 gäller vid mellanlandningen på Arlanda, det är terminal 2 som gäller vid Heathrow.

Vid ankomst betalar jag min halva och hoppas att paret ska hinna med sitt flyg, hastar därefter iväg. Om du någonsin har varit vid Heathrow vet du kanske att terminal 5 ligger så långt bort att det först är en ordentlig gångsträcka och sedan tågtransfer dit, så medan jag stress-speedwalkar hoppas jag av hela mitt hjärta att planerna inte kommer att fallera just precis nu. Jag är trött och missmodig och tänker att om det är buss upp till Manchester från Heathrow som gäller blir det fan snaron.

Jag anländer till testet en timme försenad, klockan är sju. Till all lycka visar det sig vara medelnivå på efterfrågan och snart petar en kvinna i hijab mig i näsan med den långa topsen som har blivit så välbekant under pandemin. Resultatet dimper in på mailen inom 40 minuter, negativt. Har vid det här laget bara typ en halvtimme kvar innan bag droppen öppnar, så jag sätter mig ner och dricker en sockercokis. I denna stund är den gudarnas dryck, moralen stiger vartefter de snabba kolhydraterna flödar in i systemet.

Kvinnan vid bag droppen ser välutvilad ut och verkar vara på gott humör. Givetvis frågar hon inte ens om någon form av covid-papper, det är bara passet och boardingpasset som gäller. Minns ärligt talat inte så mycket efter den punkten annat än att jag slocknar på planet till Arlanda, där det inte frågas om covid-status men skulle kollas både pass och gås igenom en ny liten security även för transfers. Jag var såhär i efterhand kanske lite väl uppspelt över att prata svenska med de två uttråkade personerna i securityn.

Därefter vidare till Berlin utan förseningar eller krångligheter. Ingen har mask på SAS-planet, ingen frågar om covid-status vid Berlin Brandenburg, som enligt fröken mascaraögonfransar fortsättningsvis skulle vara så otroligt noga med dylikt. Bristen på fitteri blåser liv i fittigheten jag kände dagen innan, är vid det här laget pissed off att planerna har förskjutits med 24 h över en så godtycklig sak, samt att det krävdes att jag fuckade upp min dygnsrytm helt för att ta mig hit alls.

På plats är jag dock. Humöret får en liten skjuts när jag ser min röda rullväska komma på bandet, det hade bara fattats att den skulle komma bort, men nu kan väl inte så mycket gå fel. Ingen idé att börja joxa med tåg på en timme med två byten eller vänta på något bättre, säger GB, ta en taxi bara.

Jag frågar honom hur mycket det kostar och han säger 60-70 euro. Efter att oförutsett och på kort varsel ha payat buss tillbaks till Derby, tåg tillbaks till Birmingham, nattbuss till Heathrow, taxi från Reading samt officiellt covid-test tvivlar jag på att jag har tillräckligt med täckning på kortet, cashen för Stonehenge-juttun inte har trillat in än, men GB säger att jag kan ta mig dit bara så fixar han det. Underbart.

Hoppar alltså in i en av de gräddvita taxibilarna utanför terminalen. Min chaufför är en man i 60-årsåldern, han pratar inte mycket engelska och inte mycket tyska, men vi lyckas kommunicera helt okej med god vilja och lite fantasi ändå.

När vi susar fram på motorvägen in mot stan framkommer det cash only. Jahaja. Känner till att kontanter fortsättningsvis är vanliga i Tyskland på grund av de problem jag och GB hade i Köln, där folk skulle ha kontanter lite allstans, något som blev svårt eftersom han hade glömt sitt kort. Allting går ju med telefonen i vardagen på många håll, så även i NL.

Jag satt till exempel kvar som pant vid en thairestaurang medan han rände runt som en tok och försökte få loss kontanter, det går som bekant inte att lyfta sedlar i bankautomater med telefonen. Tror det slutade med att han registrerade ett paypalkonto och skickade pengarna för notan till en vittus hotmailadress.

Ler lite åt minnet och textar GB att gubben vill ha cash, men att det enligt utsago ska finnas en bankautomat precis vid hotellet. GB svarar att han har glömt sitt kort. Gråtskrattemoji gråtskrattemoji gråtskrattemoji.

Storytime: Berlin clusterfuck, del 2

Hittar och tar bussen till Derby, textar med GB, är bestämd snarare än uppgiven. Vid det här laget skiter jag fullständigt i hur obekväm resan kommer bli bara jag kan ta mig till Berlin ikväll eller imorgon, så vi kollar möjligheterna.

Eftersom jag för tillfället befinner mig i the Midlands kan jag realistiskt sett flyga från lite varstans i landet. Det är dock mycket som ska klaffa: tidpunkter inklusive säkerhetsmarginaler, färdmedel till inrikesflygplatsen, så få och korta layovers som möjligt men också tillräcklig bytestid, etc. Det kan också hända att det löns att flyga till en annan tysk stad och resa vidare därifrån, vet inte.

GB hittar till sist två möjligheter som är under smärtgränsen och ger oss tillräckligt med tid tillsammans. Båda med SAS, båda via Stockholm, båda från Heathrow i London, avfärd 06:40 eller 10:35. Jag konstaterar att en buss från Birmingham till Heathrow avgår 01:40 samma natt. Tre timmar och fyrtio minuter tar den. Fullt möjligt.

Med ankomst 05:20 på lördagsmorgonen skulle den tidigare SAS-avgången betyda en marginal på 1h 20m, och givetvis är det frestande att ta sig till Berlin så fort som möjligt, men incheckningsväska + Europas livligast trafikerade flygplats innan pandemin rimmar illa med detta, så vi tar det säkra före det ytterst osäkra och bokar den senare avgången. Några timmars lättsömn väntandes vid gaten vore fan välkommet, ärligt talat.

Vid det här laget vill jag inte ropa hej över den bildliga ån, men åtminstone har humöret ljusnat betydligt. Det verkar ändå inte bättre än att jag blir ”ungen som egentligen skulle vara hos mommo” vad beträffar T och C:s egentid i Birmingham. Vid avfärd kan det bra tänkas att vi fortfarande är on the piss i centrum, så åtminstone behöver jag inte övernatta hos T. Eller?

T visar sig vara i centrum när jag anländer till Birmingham, så vi tar bussen hem tillsammans kring kl. 16. Lägenheten befinner sig i exakt samma stadium som när jag lämnade den klockan åtta imorse, gårdagens Metro ser trött ut på köksbordet. T duschar och byter om snabbt, jag sätter mig vid läppisen och checkar in till SAS-flygen, bokar bussbiljetten till Heathrow samt ett covid-test vid terminal 5 kl. 06, sen bär det tillbaks till centrum för att träffa C.

Det blir tydligen Birminghams gay village denna fredagkväll eftersom planen är att se någon sorts dragshow. Kör i vind, inte nödvändigtvis min grej, men jag har verkligen inget att säga till om i frågan. Har nu hunnit smälta det som hänt till största del, T och C är på rätt bra humör och jag sammanfogar vår oavsiktliga trio på ett bra sätt. Med en nachotallrik toppad med vegan chilli + kall Corona i magen får moralen en redig skjuts, så det är i princip bara förväntan kvar när vi styr stegen mot baren Missing.

Rullväskan skumpar fortsättningsvis över kullerstenarna, det går inte att komma ifrån. I de flesta tågstationer jag har besökt från Amsterdam till Österbotten finns det bagageförvaring, men i Birmingham – Storbritanniens andra största stad – får jag konstatera att det i detta fall inte finns en tillfredsställande lösning i centrum. Nåväl.

Portsaren vid baren kollar förstås igenom min handväska och frågar vad jag har i rullväskan. Jag säger att det är vad jag ska ha med till Berlin på bussen till Heathrow inatt. Förväntar mig att öppna fanskapet på asfalten där och då, är det någonstans man höjer minst på ögonbrynen över innehållet är det väl i the Gay Village, men redan B-ordet får blicken att mjukna. Han småler bara och visar oss in. Lol.

Dricker ett par pints i väntan på att showen ska dra igång men konstaterar så småningom att dragshowen 1. äger rum i ett slutet utrymme på barens ovanvåning och 2. är ett ”privatevenemang” helt utan biljettsystem. Givetvis stod det inget om detta på planschen eller i evenemangsbeskrivningen. Så tycks det dock vara rätt ofta i Birmingham, det finns liksom allmän promo för grejer som sist och slutligen visar sig vara svårintagliga, det är inte första gången dylikt händer. C är synligt besviken.

Hinner ändå med ett besök hos Tunnel Club, portsaren försöker övertala oss att inte komma in. Vi insisterar och de vill förstås kolla min rullväska, vilket jag tillåter. Duden som får uppdraget är rätt ung och har ett ytterst svårläst ansiktsuttryck när han väl kommer tillbaka utan väskan. Han föreslår att jag kan lämna väskan ”där” så länge och pekar mot den där den ligger på en hylla i en upplyst liten koppi. Perfekt.

Med facit på hand borde vi antagligen ha lyssnat på portsaren. £15 per pers är alldeles för saftigt för en död klubb med medioker DJ som spelar den där drivande och mörka stilen med högt tempo som är för hård för att vara house men för mjuk för att vara techno eller industrial, minns inte vad den kallas, på gränsen till dansbart men inte särdeles intressant. Drack öl i foajén och snackade skit istället.

Jag räknar med tio minuters marginal ovanpå de femton minuterna som det skulle ta att gå till busshållplatsen från klubben, men promenixen visar sig ta över tjugofem minuter även i rask takt. Aj aj aj. Det blir en dramatisk språngmarsch sista sträckan, T tar spontant min elva kilo tunga väska och sticker iväg som ett skott. Han har dessutom precis återhämtat sig från en förkylning, bless him. Finlands vita ros.

”Brist på buss” samt ”kö av folk med stora rullväskor” är klassiska irritationsmoment för många, men jag har aldrig varit gladare åt just den kombinationen än nu. Voi vittu vad det skulle ha suttat att blåsa av hela fanskapet för att jag förlitade mig på ”femton minuter” istället för att själv undersöka saken. Två minuter senare svänger fanskapet in, chaffisen hivar in väskorna, jag säger adjö hastigt och lustigt. Snart sover jag… i två timmar. Såhär idylliskt kan vi ju inte ha det.

Medan det defraggar bakom ögonen noterar jag nämligen att bussen har börjat röra sig med mer och mer avvikande mönster, men inte tillräckligt för att jag ska vakna ordentligt. Sitter relativt långt fram och registrerar till sist orden ”are you kidding me” flertalet gånger. Öppnar ögonen och ser att bussen står på sidan av vägen i en mindre tätort nånstans, definitivt inte vid en hållplats. Vad vittu.

Jag har ingen jävla aning om var vi är. Chauffören lyckas med nöd och näppe köra fram till en bensinstation med en stängd Tesco Express och klargör sedan att denna buss tyvärr inte kommer röra sig ur fläcken. Vi måste vänta på en ersättande buss eller försöka få tag i en taxi. Jag är fortfarande något groggy av kombinationen sömn + avtagande fylla och orkar liksom inte ta in vad som händer, men kliver ändå av för att sträcka på benen en smula. Det är kyligt.

Vi befinner oss tydligen i norra utkanten av Reading. Det är femtio kilometer till Heathrow från Reading. Klockan är fem på lördagsmorgonen.

I’ve spoken to fleet, replacement coach ETA is ninety minutes, that’s ninety minutes!

Jag har ett covid-test klockan sex.