Keikkamåndag: Like a bridge over torpid water

Konserthuset Bridgewater Hall i centrala Manchester invigdes år 1996. Byggnadstekniskt svävar hela fanskapet på nästan trehundra isoleringslager för akustikens skull, och därmed finns det ingen rigid koppling mellan den över tjugotusen ton tunga byggnaden och dess grund. Byggnaden saknar också stål- eller betongskelett, den formades rätt och slätt av armerad betong, lite som en stor skulptur.

På hemsidan snackar de dessutom om grejer som Marcussen-orgeln (?) och den unika kombinationen av koncepten shoebox + vineyard för att utforma publiksektionerna, vad fan det nu ska betyda.

Din för sexton dollar. ”Vintage”, amirite.

Har inte haft orsak att besöka detta konserthus förr – programmet består mest av saker som BBC Philharmonic-symfonier, barnkonserter, progressiv rock och soul-artister som gör 40th/50th anniversary tours, singer-songwriteruppträdanden vid lunchtid, den sortens grejer – men igår kväll var det dags för den tredje Spiritualized-keikkan i mitt liv.

Hela hallen rymmer tvåtusenfyrahundra åhörare över fyra våningar, men jag måste ändå säga att det kändes förvånansvärt intimt och ombonat när jag steg in. Var väl införstådd med att jag hade sittplats – antagligen en rätt dålig sådan dessutom, eftersom området var det enda som var kvar när jag köpte min biljett – men jag hade av någon anledning förväntat mig att det var ståplats framför scenen. Så var dock inte fallet, det var stolar, stolar och åter stolar hela vägen.

Typ här satt jag. Tur att man 1. har glasögon och 2. saknar svindel.

Senast jag for på en rockkonsert med sittplatser var när jag hängde på med Nemesis ner till Helsingfors för att se Guns n’ Roses i Hartwall Arena i juli 2006. Minns inte så mycket annat än att keikkan var två timmar försenad när de väl började spela och att jag inte brydde mig tack vare subben vi drog innan. Hade alltså varken en minnesbild av fenomenet sittplats eller en referensram kring hur mycket det suttar att ha sittplats till ett rockband man faktiskt gillar.

Denna gång hade jag förlikat mig med den sugiga sittplatsen genom att tänka att jag iallafall kan leva mig in i folkmassan som står och diggar framför scenen, så det var fan skumt att se en sjö av orörliga sittande kroppar som bara satt och betraktade det som försiggick. Rörelse är tydligen en ganska stor källa till tillfredsställelse på konserter för mig, för jag skulle säga att 80 % av glädjen i att bevittna spelningen skars bort. Som A sa angående sin progrock-fas: I grew out of sit-down rock concerts at 17.

JP iförd åldrad-men-respekterad-artist-glasögon, det perfekta valet för dig som både vill se cool ut och kunna läsa dina självskrivna ord + ackord från ett fuskhäfte vid en ålder av 56. Bild: @mickey_mouse_march

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s