Gick och lyssnade på Weens första album GodWeenSatan: The Oneness (1990) på väg till och från butiken. Vanligtvis poddar på den sträckan, men jag kände för en gångs skull för musik.
Duon Gene och Dean Ween träffades som fjortonåringar under typing class, antar skolan tyckte de skulle lära sig tiofingersmetoden eller dylikt. Enligt utsago gillade de inte varandra först men insåg sedan att de gillade samma musik. Blir alltid glad av att lyssna på GWS:TO, det spritter än hit, än dit, solklar talang, tvära kast. När albumet släpptes var de tjugo år gamla, och många av låtarna hade redan några år på nacken, så det dryper av tonårsextas.
Albumet är än gospel, än jazzigt, än reggae, än full fräs-rock n’ roll, än Prince-pastiche, än King Crimson-pastiche, än ”tog svamp på tredje dagen av ett tjackrace”, än soligt lysergiskt, än lågmält balladigt, än spansk gitarrparodi som urartar i White Rabbit, än vad i helvete är det här ens.
Ingen orkar ju klicka på länkar och skit bara för att lyssna lite av nyfikenhet, så jag har snippat lite klipp här nedan för att illustrera vad jag menar.
Jag älskar att killarna spelar och sjunger för hjärtans lust, de håller inte tillbaks ett skit. När Gener skriksjunger YOU FUCKED UP!!!! YOU BITCH!!!! YOU REALLY FUCKED UP!!! på öppningsspåret tror jag på det till 100 %. Inga halvmesyrer här, han tar i för fucking kung och fosterland och håller ut skriken hela vägen. Lär ha blivit mycket honungsté efter det där.
Gener har dock en miljon strängar på sin röstmässiga lyra. Han är en naturlig skådis, tar sig an nya roller för varje låt, en kameleont och född komiker. Detta utan att göra Ween till ett skämtband över huvud taget – viktigt.
Nedanstående ljudfil är ett litet medley jag klippte ihop. Om du inte visste, skulle du anta att allt detta sjungs av SAMMA NITTONÅRIGA KILLE? Hur i HELA HELVETE gör han? Han röstskådespelar för fan lika mycket som han sjunger.
Lyssnade också riktigt noga på övergången mellan Licking the Palm for Guava och Mushroom Festival in Hell för första gången och insåg herregud, det är ju Gener och inte typ en gitarr.
Tonen är för övrigt A5. Om jag inte missminner mig tar han dock ett F#6 på Dr. Rock från The Pod (1991) ett år senare som otränad sångare. Kan garantera att det kommer ett inlägg om det albumet också. Här är en pedagogisk översikt om det inte säger dig nånting:
Har alltid bara tänkt på rösterna som aspekter av samma Gener, men jag kan förstå om det ter sig närmast schizofrent. Förutsägbart nog har han haft ett trassligt privatliv, mycket psykisk ohälsa, skenande missbruk och pajade relationer i bagaget. Deaner är mer chill.
Deaner sjunger för övrigt sällan, han uttrycker sig med gitarren istället, och på låtarna som inte har trummaskin är det också Deaner som spelar trummor. Gener spelar rytmgitarr ibland men oftast syns han bara med en mikrofon i handen, gitarren är liksom Deaners domän. Deaners personlighet framkommer dock precis lika tydligt som Geners fast utan ord, det finns ingen barriär mellan hans huvud och fingrar.
Tjugosex jävla låtar klämde de in på debutalbumet. Hemmainspelningarna är många, fniss och inräkningar och små misstag och konversationer fastnar på band och får vara där, liksom. Charmigt som fan, det är som att vara i rummet. Albumet är både på skoj och så vittus autentiskt, så eget uttryck det bara kan bli, och samtidigt har de ställt ut blinkande neonpilar som pekar på influenserna.
Vad fan finns det att göra i New Hope, PA på slutet av åttiotalet? Inte ett skit. Bara det du själv hittar på. Så skapa.
En uttjatad tanke, ja ja 30 year old boomer, ungdomen är så slööööö nuförtiden, det finns inget driiiiv, bla bla. Om de föddes år 2000 istället för 1970 tror jag fan ändå att det finns en reell risk att de skulle komma hem från sina respektive jobb vid texmexrestaurangen och bensinstationen, sitta hemma i varsin sunkig houseshare med en skitin bong på skrivbordet, halvfnissa åt Reddit varannan minut med en Spotify-mix i bakgrunden och texta varandra ”wyd?” och ”nm, u?”. Hemska tanke.
Det är iallafall en underbar förmåga att fortsättningsvis kunna kliva in i albumet på exakt samma sätt åtta år senare. Med det menar jag att jag upplever precis samma glädje när jag lyssnar på albumet som snart trettiotvå gåendes mellan hyllorna i Aldi som när jag var tjugofyra och gick mellan hyllorna i Nettorama i Utrecht. Det finns inte en tillstymmelse till nostalgi där, det är samma färska, direkta uppskattning. Det är fantastiskt.
Madrona Silvander 