Folk vill i allmänhet ha en balans av det som är bekant och det som är nytt, trygghet och spänning, så det är inte så konstigt att Simon Stålenhags verk ger totalutslag intressemässigt. Här har vi en bliss point av nostalgi och förundran. En vän hade hans målningar som växlande skrivbordsbakgrunder och jag måste ha frågat ”hej vad heter den där duden som…” säkert fem gånger.
Den sista bilden tigger ju om att bli grunden till ett rollspel. Alltså tigger, fantasin går på högvarv och fyller i ungefär tusen ord av settingen per betraktad sekund. Givetvis gjordes det för länge sen i form av Ur Varselklotet (eng. Tales from the Loop, blev även en Amazon-serie som jag inte har sett).
Marknadsföringen fann jag lite skum, ”rollspel i 80-talet som det kunde ha varit” är det ju inte, då själva grunden är en anläggning som är ren sci-fi. Den svenska titeln är också rätt konstig, den öppnar sig inte för mig alls iallafall, och kloten nämns varken i säljtexten eller i bilderna som finns på hemsidan. Då är den engelska titeln genast bättre.
Folk öser beröm och förundran över Stålenhags hyperrealistiska stil, och visst får den även mig att tappa hakan, men det som gör det för mig är poserna. Han är så jävla bra på minimala detaljer som säljer in dem helt, jag köper dem rakt av.
Skulle kunna fortsätta i all oändlighet men du får kolla in hans verk på hemsidan om du känner för det. Konsten att skapa sig en nisch, se och lär.
Madrona Silvander 