Det finns människor som var partyprissar eller partypinglor i tonåren och under studietiden men som gradvis har tappat kontakten med den delen av sig själva. De påminns kanske om den perioden i livet och ler åt ett minne eller två, men saknar den egentligen inte.
De har lugnat ner sig, är ”färdiga” med den biten, chillar på helgerna, träffar inte så mycket folk förutom arbetskollegor och släkt, pynjar med huset eller lägenheten, tar hand om eventuella barn och husdjur, etc. De har fullt upp med sitt och det flyter på, vackert så.
Det finns också sperglords som föredrar egensällskap och alltid har gjort. De bryr sig heller inte om vad andra håller på med, de har fullt upp med tågrälsar/lego/rationalismessäer/samla på progressiv rock-vinyler/Warhammer-figurer/Magic: The Gathering/andra klassiska sperghobbyn. Vackert så.
Sen har vi folk som har avlivat partydelen av sig själva genom att aktivt tänka jahopp, nu är jag 24 och klar med studierna, dags att växa upp och dyka in i vuxenlivet. Ofta på grund av yttre tryck (eller inre tryck som har sipprat in från yttre tryck över tid). Där har vi kandidater för uttalanden som jamen, springa runt och festa som en tonåring som 30+, fy fan vad patetiskt, väx upp (dvs. kalla någon omogen genom att stampa i marken och tjura jag är 30+ och har det såhär, alltså ska alla ha det såhär!).
Man skulle kunna tro att jag har fått min första hater, men så är inte fallet. Får i princip bara respons av 1. folk som vill snacka om Nemesis eller 2. rikssvenska medelåldersmän som har googlat ”domina sverige” och undrar om jag ”erbjuder golden”. Stöter däremot på attityden i fråga en hel del på Flashback, antagligen uttryckt av samma typer som undrar om jag kan tänka mig att pissa dem i munnen mot betalning.
Det är en sak att ha fastnat i det förflutna, typ att försöka festa med gymnasieelever som att man vore en del av dem när man är tjugofem och inte längre kan möta dem på lika villkor. Jag kan förstå att det anses vara patetiskt att fastna i utvecklingen. Det är inte en särskilt beundransvärd eller smickrande attityd att ha gentemot någon som uppenbarligen har problem, men okej, låt gå.
Jag kan även förstå att en hemmaboende trettioårig NEET som hoppade av uni för tio år sedan men ännu springer på studentfester som eskapism istället för att ta ansvar för sin situation blir föremål för åtminstone-är-mitt-liv-inte-SÅDÄR-fuckat-popcornsfrosseri av folk som själva tycker att de borde ha kommit längre i livet. Ej heller beundransvärt eller smickrande, men låt gå.
Jag kan också förstå att en trettiofemåring som sjukanmäler sig från jobbet pga. krapula eller konkret försummar familjen till förmån för att ränna på krogen sticker i folks ögon. Det är helt enkelt inte särskilt gulligt när det går ut över omgivningen.
Det här med att beklaga sig över ansvarstagande vuxnas livsval är dock ganska jävla skumt. Vet mycket väl varför det görs, dock.
Topplista över orsaker till varför jag har stört mig på någon annans liv under åren, utan inbördes ordning:
- ett skriande ouppfyllt behov
- saltiness över något i mitt eget liv
- avundsjuka
- svartsjuka
- andra yttringar av taskig självkänsla
- undertryckt ilska
- ovilja att ta itu med något
- rädsla över att ta itu med något
- distraktion från ett obehagligt faktum
- upplevd maktlöshet
Varenda jävla gång. Tyckt att mitt liv ”inte felar något” har jag gjort varenda jävla gång också. Lol. Sen krävs det också en ordentlig skopa hybris för att förvänta sig att ens jurisdiktion ska sträcka sig längre än den yttersta punkten på ens armhår, oavsett domslut.
Att vara medveten om stadier man lämnat och fortsättningsvis kunna doppa tårna i barnslig lekfullhet, en adertonårings pirr vid utgång eller lika stark inspiration av nya idéer som när man var tjugotre har inga nackdelar. Det är fan fusk om något, alla vapen, alla nycklar, 200 % armor och full ammo.
Madrona Silvander 