Fredagen den motherfucking trettonde var det, ja. Häshtäg storytime.
Jag är i Derby, vilket jag inte visste uttalas ”Darby” förrän flytten till UK, och sminkar mig så noggrant jag bara kan. Har en timme att slå ihjäl, sedan är det bara tio minuter med tåget till East Midlands Parkway, och därifrån har jag förbokat en taxi de 7,5 kilometrarna till East Midlands Airport. Jag ska till Berlin.
En glad kvinnoröst skär genom ljudet av min rullväska när jag är på väg mot taxin och undrar om jag händelsevis ska till flygplatsen. Det är en blond kvinna i 40-årsåldern, stor ryggsäck, utåtvänd energi. Hon vill gärna dela en taxi, och jag meddelar henne att jag har förbokat min skjuts, men att jag inte har något emot att dela om chauffören inte misstycker.
Vi kan kalla henne… Charlotte. Hon är från Sheffield och ska händelsevis också till Berlin för att träffa sin partner, en resa hon har gjort många gånger förr eftersom partnern är tysk. Hon tar ut en tiolapp i förbifarten och ger den till mig, tackar tackar. Jag säger inget om saken åt chauffören när han anländer; han hivar in våra väskor i bagaget och jag och Charlotte sätter oss i baksätet och småpratar ledigt, inga problem.
Vi står dock stilla lite väl länge. Chauffören petar med sin touchscreen, jag frågar vad som står på. Han visar sig vara konfunderad över vart det är vi ska riktigt. När jag bokade skjuts via hemsidan och skrev in East Midlands Airport kom det bara upp ”Building 34”, vad fan det nu ska betyda. Scrollade listan ett tag, men det var det enda jag hittade och dessutom första resultatet, så jag tänkte låt gå. Chauffören är dock lite nervös över att slutbeloppet inte inkluderade drop off-avgiften på £5, och det är dyra böter om man droppar av någon direkt utanför terminalen utan att betala den.
Charlotte å andra sidan insisterar att det är lugnt, hon brukar själv alltid hoppa av innan drop-off-zonen börjar, och det är inga problem så länge man undviker de röda heldragna linjerna. En gång hade hon stannat i en dylik zon för att pussa sin partner hejdå och åkt fast, varpå en skadeglad kontrollant snörpte ”that was the most expensive kiss of your life”. Hundra pund för den kyssen.
Detta förklarar hon med total övertygelse och jag är en engelsk medelklasskvinna i medelåldern och denna konversation kommer bli jävligt plågsam om den fortsätter-röst, vilket tycks funka. Jag lägger mig inte i och förlitar mig på hennes erfarenhet. Hittills har hon sparat in £15 åt mig, guld värt när man håller i varje pund ifall något oväntat händer.
Tro fan det.
Charlotte och jag hoppar av vid en bensinstation i närheten av flygplatsen, som för övrigt har tio gånger fler passagerare årligen än Åbo, men bara en fjärdedel så många som Helsingfors-Vanda. Vi har inte riktigt några flygplatser av dylik mellanstorlek i Finland, men som referens hamnar East Midlands årliga passagerarantal ganska exakt mellan Landvetter i Göteborg och Bromma.
Min nyfunna kompanjon vet förstås inte vad det är jag går och släpar på. Min röda cabin class-rullväska full med vittu medeltida tortyrinstrument måste absolut checkas in, det finns ingen chans att få den genom securityn. Alltså noll komma noll. Såg givetvis till att fixa incheckat bagage av korrekt viktklass på förhand, så det torde inte vara några problem.
Själv har Charlotte bara en stor ryggsäck som hon har payat för att ta in i kabinen på den flygande bussen, så vi skiljs åt med ett ”catch up with you soon”. Jag är i god tid vid bag droppen, den öppnar inte förrän om tio minuter. Solen skiner, känner fjärilarna i kroppen. Berlin.
Så öppnas incheckningsdiskarna, kön ringlar sig fram. Den bjuder på det vanliga, barnfamiljer som har fasligt sjå med bagage-trolleysar samt en baby och en otålig femåring med mut-godispåse i handen; gamla människor som darrar med passet och frågande pekar vagt mot securityn; mega-backpackers som fan vet hur länge de har rest i sträck; barnfria par som ska iväg och gosa och strosa en helg; grupper med unga killar som bufflar på varandra av nervositet.
När det blir min tur frågas det om passet och boardingpasset och covid-status. Jag köpte en mask i Derby eftersom det var maskpåbud på planet när jag var i NL i slutet av mars, minns inte när jag annars skulle ha använt en sist. Ryanair är som bekant ett irländskt företag, inte brittiskt.
Jag säger att jag hade covid för ungefär en månad sedan, varpå hennes välseparerade mascaraögonfransar frågar om ett ”certificate of recovery”.
Ett vadå? Jag tillfrågades inte om vaccinationsstatus när jag reste in i EU med Ryanair i mars, är fortsättningsvis dubbelvaxxad och hade givetvis registrerat mitt positiva covid-resultat som man ska. Tar fram NHS-användarmiljön och visar upp mitt positiva resultat med datum, fortfarande med förvissningen att det ska fixa biffen.
Kvinnan ser skeptisk ut och ringer sin chef. Han säger näe, har hon inte certificate of recovery måste hon ta ett test. Vad vittu är ett certificate of recovery? Kvinnans bästa förslag är vaga förnimmelser kring termer som NHS och GP och PCR, private £49, £59, I think, men vad hon vet är att ett lat flow-test av tredje part skulle duga.
Det närmaste testcentret är tio minuter bort med en buss som går med tjugo minuters mellanrum. Även om jag skulle lyckas pricka in bussen precis finns det inte en chans att jag skulle hinna dit och tillbaks och få resultatet i tid innan bag droppen stänger.
Jag lever dock ännu i någon sorts förhoppning att någon av sidorna på NHS-inloggningsmiljön magiskt ska ha vad som krävs, men så är icke fallet. Nästa steg: förhandling. Går det några andra avgångar till Berlin från East Midlands idag? Nä, de flyger bara dit med en avgång på fredagar och tillbaks på måndagar. Det sjunker in. Hjärtat sjunker.
GB är lyckligt ovetandes om detta eftersom han sitter på sitt flyg från NL. Mina meddelanden dimper in vid landning och han tror först inte att det är sant. Jag är plötsligt inte på väg till en spännande helg i Berlin en solig fredagseftermiddag, jag är en timmes buss och trettio minuters tåg och trettio minuters buss ifrån T, som dessutom hade tänkt dricka några öl med C på tu man hand ikväll, men nu kommer behöva husera mig istället.
Jag känner för att gråta, vilket jag också gör en smula. Vägrar dock acceptera att hela helgen ska rinna mig ur händerna över en sådan här sak, speciellt när jag läste i Metro att det formella maskpåbudet inom flyg i EU tas bort på måndag, samma dag som jag flyger hem. Blandade signaler.
Det är förstås egen måka, accepterar det, ett missförstånd kring vad som krävs för att styrka immunitet, och resultatet är så jävla snopet. Charlotte undrade antagligen var jag lämnade någonstans när jag inte syntes vid gaten och inte var på flyget. Det kanske kanoniseras till ett av de där små mysterierna man tänker på ibland, vem vet.
Börjar se mig omkring efter bussar eftersom de är förmånligare och jag inte har bråttom någonstans. Det kommer bli många utlägg att ta sig tillbaks till Birmingham med kort varsel iallafall (gulligt, vänta bara). Snurrar ett varv runt en busskur i min polyesterfodrade fejkläderjacka i gassande sol, typ fem pers står och väntar. Det verkar bara vara någon sorts transitbuss till bilparkeringarna.
En äldre dam frågar where are you going?. Jag svarar anywhere but here, to be honest med ett snett leende och min skumma accent. Ärligheten tar henne på sängen, dialogträdet utarmas genast. Tror förvisso inte att jag skulle engagera mig i en onelinerdroppande europé heller, men åtminstone har jag ett uppdrag: Berlin. ASAP.
Madrona Silvander 
Jag läste med olidlig spänning och växande intresse. Ser fram emot att få läsa del 2 snart!!
GillaGilla