Hittar och tar bussen till Derby, textar med GB, är bestämd snarare än uppgiven. Vid det här laget skiter jag fullständigt i hur obekväm resan kommer bli bara jag kan ta mig till Berlin ikväll eller imorgon, så vi kollar möjligheterna.
Eftersom jag för tillfället befinner mig i the Midlands kan jag realistiskt sett flyga från lite varstans i landet. Det är dock mycket som ska klaffa: tidpunkter inklusive säkerhetsmarginaler, färdmedel till inrikesflygplatsen, så få och korta layovers som möjligt men också tillräcklig bytestid, etc. Det kan också hända att det löns att flyga till en annan tysk stad och resa vidare därifrån, vet inte.
GB hittar till sist två möjligheter som är under smärtgränsen och ger oss tillräckligt med tid tillsammans. Båda med SAS, båda via Stockholm, båda från Heathrow i London, avfärd 06:40 eller 10:35. Jag konstaterar att en buss från Birmingham till Heathrow avgår 01:40 samma natt. Tre timmar och fyrtio minuter tar den. Fullt möjligt.
Med ankomst 05:20 på lördagsmorgonen skulle den tidigare SAS-avgången betyda en marginal på 1h 20m, och givetvis är det frestande att ta sig till Berlin så fort som möjligt, men incheckningsväska + Europas livligast trafikerade flygplats innan pandemin rimmar illa med detta, så vi tar det säkra före det ytterst osäkra och bokar den senare avgången. Några timmars lättsömn väntandes vid gaten vore fan välkommet, ärligt talat.
Vid det här laget vill jag inte ropa hej över den bildliga ån, men åtminstone har humöret ljusnat betydligt. Det verkar ändå inte bättre än att jag blir ”ungen som egentligen skulle vara hos mommo” vad beträffar T och C:s egentid i Birmingham. Vid avfärd kan det bra tänkas att vi fortfarande är on the piss i centrum, så åtminstone behöver jag inte övernatta hos T. Eller?
T visar sig vara i centrum när jag anländer till Birmingham, så vi tar bussen hem tillsammans kring kl. 16. Lägenheten befinner sig i exakt samma stadium som när jag lämnade den klockan åtta imorse, gårdagens Metro ser trött ut på köksbordet. T duschar och byter om snabbt, jag sätter mig vid läppisen och checkar in till SAS-flygen, bokar bussbiljetten till Heathrow samt ett covid-test vid terminal 5 kl. 06, sen bär det tillbaks till centrum för att träffa C.
Det blir tydligen Birminghams gay village denna fredagkväll eftersom planen är att se någon sorts dragshow. Kör i vind, inte nödvändigtvis min grej, men jag har verkligen inget att säga till om i frågan. Har nu hunnit smälta det som hänt till största del, T och C är på rätt bra humör och jag sammanfogar vår oavsiktliga trio på ett bra sätt. Med en nachotallrik toppad med vegan chilli + kall Corona i magen får moralen en redig skjuts, så det är i princip bara förväntan kvar när vi styr stegen mot baren Missing.
Rullväskan skumpar fortsättningsvis över kullerstenarna, det går inte att komma ifrån. I de flesta tågstationer jag har besökt från Amsterdam till Österbotten finns det bagageförvaring, men i Birmingham – Storbritanniens andra största stad – får jag konstatera att det i detta fall inte finns en tillfredsställande lösning i centrum. Nåväl.
Portsaren vid baren kollar förstås igenom min handväska och frågar vad jag har i rullväskan. Jag säger att det är vad jag ska ha med till Berlin på bussen till Heathrow inatt. Förväntar mig att öppna fanskapet på asfalten där och då, är det någonstans man höjer minst på ögonbrynen över innehållet är det väl i the Gay Village, men redan B-ordet får blicken att mjukna. Han småler bara och visar oss in. Lol.
Dricker ett par pints i väntan på att showen ska dra igång men konstaterar så småningom att dragshowen 1. äger rum i ett slutet utrymme på barens ovanvåning och 2. är ett ”privatevenemang” helt utan biljettsystem. Givetvis stod det inget om detta på planschen eller i evenemangsbeskrivningen. Så tycks det dock vara rätt ofta i Birmingham, det finns liksom allmän promo för grejer som sist och slutligen visar sig vara svårintagliga, det är inte första gången dylikt händer. C är synligt besviken.
Hinner ändå med ett besök hos Tunnel Club, portsaren försöker övertala oss att inte komma in. Vi insisterar och de vill förstås kolla min rullväska, vilket jag tillåter. Duden som får uppdraget är rätt ung och har ett ytterst svårläst ansiktsuttryck när han väl kommer tillbaka utan väskan. Han föreslår att jag kan lämna väskan ”där” så länge och pekar mot den där den ligger på en hylla i en upplyst liten koppi. Perfekt.
Med facit på hand borde vi antagligen ha lyssnat på portsaren. £15 per pers är alldeles för saftigt för en död klubb med medioker DJ som spelar den där drivande och mörka stilen med högt tempo som är för hård för att vara house men för mjuk för att vara techno eller industrial, minns inte vad den kallas, på gränsen till dansbart men inte särdeles intressant. Drack öl i foajén och snackade skit istället.
Jag räknar med tio minuters marginal ovanpå de femton minuterna som det skulle ta att gå till busshållplatsen från klubben, men promenixen visar sig ta över tjugofem minuter även i rask takt. Aj aj aj. Det blir en dramatisk språngmarsch sista sträckan, T tar spontant min elva kilo tunga väska och sticker iväg som ett skott. Han har dessutom precis återhämtat sig från en förkylning, bless him. Finlands vita ros.
”Brist på buss” samt ”kö av folk med stora rullväskor” är klassiska irritationsmoment för många, men jag har aldrig varit gladare åt just den kombinationen än nu. Voi vittu vad det skulle ha suttat att blåsa av hela fanskapet för att jag förlitade mig på ”femton minuter” istället för att själv undersöka saken. Två minuter senare svänger fanskapet in, chaffisen hivar in väskorna, jag säger adjö hastigt och lustigt. Snart sover jag… i två timmar. Såhär idylliskt kan vi ju inte ha det.
Medan det defraggar bakom ögonen noterar jag nämligen att bussen har börjat röra sig med mer och mer avvikande mönster, men inte tillräckligt för att jag ska vakna ordentligt. Sitter relativt långt fram och registrerar till sist orden ”are you kidding me” flertalet gånger. Öppnar ögonen och ser att bussen står på sidan av vägen i en mindre tätort nånstans, definitivt inte vid en hållplats. Vad vittu.
Jag har ingen jävla aning om var vi är. Chauffören lyckas med nöd och näppe köra fram till en bensinstation med en stängd Tesco Express och klargör sedan att denna buss tyvärr inte kommer röra sig ur fläcken. Vi måste vänta på en ersättande buss eller försöka få tag i en taxi. Jag är fortfarande något groggy av kombinationen sömn + avtagande fylla och orkar liksom inte ta in vad som händer, men kliver ändå av för att sträcka på benen en smula. Det är kyligt.
Vi befinner oss tydligen i norra utkanten av Reading. Det är femtio kilometer till Heathrow från Reading. Klockan är fem på lördagsmorgonen.
I’ve spoken to fleet, replacement coach ETA is ninety minutes, that’s ninety minutes!
Jag har ett covid-test klockan sex.
Madrona Silvander 