Hör en man som fortfarande sitter inne i bussen hojta I have a one thousand quid flight at 7:55, will I be reimbursed for that?, chaffisen hör inte eller låtsas inte höra. Vad fan ska han göra åt det liksom, inte är det som att han har pajat bussen på pin kiv.
De flesta som har letat sig ut ur bussen står och röker/vapear eller försöker fixa taxi (eller både och). Det är tydligen inte så hett att jobba som Uber-förare i utkanten av Reading en överjävligt tidig lördagsmorgon, ingen hittar en ride, det är totaldött på gatan.
Solen har knappt börjat gå upp och det är nästan så att jag huttrar lite i min jacka. En kvinna i sällskapet går fram till Tesco Express-dörren, det lyser därinne och jag kan se åtminstone en person röra sig, men hon återvänder med uppgivet kroppsspråk. En timme kvar till öppning, den anställda tänker inte släppa in oss.
Jag är antagligen en av passagerarna som är minst fucked eftersom mitt flyg avgår flera timmar senare, men jag är ändå nervös över covid-testet. Det kommer bli dyrt redan att dela på en taxi, och om de börjar krångla med att jag har bommat min tid vid testcentret och måste boka ett nytt till fullpris kan det bra hända att jag inte har tillräckligt med pengar på kontot för att göra det. Bokningen kan uttryckligen endast göras med kort online.
En regelrätt banköverföring hade högst antagligen inte hunnit komma in på kontot i tid eftersom det är helg, inrikes handlar det om timmar, från ett euroland dimper pengarna in typ måndag-tisdag. Möjligen hade någon av mina vänner kunnat boka fanskapet åt mig, men de sover garanterat till klockan 09-10-11-12, så det kan bli svårt att få tag i dem i tid.
Medan jag funderar på det bästa sättet att hypotetiskt få en främling vid Heathrow att förbarma sig över mig har ett medelålderspar lite längre bort kommit på den fiffiga idén att helt enkelt ringa ett taxibolag, precis som på den gamla goda tiden. Det tar ytterligare sisådär tjugo minuter innan en minicab dyker upp, och jag rullar min väska mot deras håll med förväntningen att flera medresenärer kommer att göra detsamma. När jag kollar över axeln är det dock bara jag som har börjat röra på mig. Nåväl.
Jag frågar lite försynt den retoriska frågan om paret ska till Heathrow – de har varsin massiv rullväska – och kvinnan säger yes darling, get in.
Hon påminner mig om en högutbildad brittisk Whoopi Goldberg och han om Sverker Olofsson eller österbottnisk högstadiemattelärare. Jag frågar vart de är på väg och får svaret att de ska till Key West, Florida för att träffa mannens halvbror som han fått veta existerar via ett DNA-test. Wtf. I couldn’t make this shit up.
Resan tar ungefär fyrtio minuter, jag sitter med ryggen mot färdriktningen. När jag kollar bokningsbekräftelsen för att se om det är fråga om en riktgivande tid vad beträffar testet eller om de åtminstone har en grace period märker jag att jag tydligen bokade det i terminal 5. Måste ha varit förvirrad under det korta stoppet vid T:s lägenhet, för terminal 5 gäller vid mellanlandningen på Arlanda, det är terminal 2 som gäller vid Heathrow.
Vid ankomst betalar jag min halva och hoppas att paret ska hinna med sitt flyg, hastar därefter iväg. Om du någonsin har varit vid Heathrow vet du kanske att terminal 5 ligger så långt bort att det först är en ordentlig gångsträcka och sedan tågtransfer dit, så medan jag stress-speedwalkar hoppas jag av hela mitt hjärta att planerna inte kommer att fallera just precis nu. Jag är trött och missmodig och tänker att om det är buss upp till Manchester från Heathrow som gäller blir det fan snaron.
Jag anländer till testet en timme försenad, klockan är sju. Till all lycka visar det sig vara medelnivå på efterfrågan och snart petar en kvinna i hijab mig i näsan med den långa topsen som har blivit så välbekant under pandemin. Resultatet dimper in på mailen inom 40 minuter, negativt. Har vid det här laget bara typ en halvtimme kvar innan bag droppen öppnar, så jag sätter mig ner och dricker en sockercokis. I denna stund är den gudarnas dryck, moralen stiger vartefter de snabba kolhydraterna flödar in i systemet.
Kvinnan vid bag droppen ser välutvilad ut och verkar vara på gott humör. Givetvis frågar hon inte ens om någon form av covid-papper, det är bara passet och boardingpasset som gäller. Minns ärligt talat inte så mycket efter den punkten annat än att jag slocknar på planet till Arlanda, där det inte frågas om covid-status men skulle kollas både pass och gås igenom en ny liten security även för transfers. Jag var såhär i efterhand kanske lite väl uppspelt över att prata svenska med de två uttråkade personerna i securityn.
Därefter vidare till Berlin utan förseningar eller krångligheter. Ingen har mask på SAS-planet, ingen frågar om covid-status vid Berlin Brandenburg, som enligt fröken mascaraögonfransar fortsättningsvis skulle vara så otroligt noga med dylikt. Bristen på fitteri blåser liv i fittigheten jag kände dagen innan, är vid det här laget pissed off att planerna har förskjutits med 24 h över en så godtycklig sak, samt att det krävdes att jag fuckade upp min dygnsrytm helt för att ta mig hit alls.
På plats är jag dock. Humöret får en liten skjuts när jag ser min röda rullväska komma på bandet, det hade bara fattats att den skulle komma bort, men nu kan väl inte så mycket gå fel. Ingen idé att börja joxa med tåg på en timme med två byten eller vänta på något bättre, säger GB, ta en taxi bara.
Jag frågar honom hur mycket det kostar och han säger 60-70 euro. Efter att oförutsett och på kort varsel ha payat buss tillbaks till Derby, tåg tillbaks till Birmingham, nattbuss till Heathrow, taxi från Reading samt officiellt covid-test tvivlar jag på att jag har tillräckligt med täckning på kortet, cashen för Stonehenge-juttun inte har trillat in än, men GB säger att jag kan ta mig dit bara så fixar han det. Underbart.
Hoppar alltså in i en av de gräddvita taxibilarna utanför terminalen. Min chaufför är en man i 60-årsåldern, han pratar inte mycket engelska och inte mycket tyska, men vi lyckas kommunicera helt okej med god vilja och lite fantasi ändå.
När vi susar fram på motorvägen in mot stan framkommer det cash only. Jahaja. Känner till att kontanter fortsättningsvis är vanliga i Tyskland på grund av de problem jag och GB hade i Köln, där folk skulle ha kontanter lite allstans, något som blev svårt eftersom han hade glömt sitt kort. Allting går ju med telefonen i vardagen på många håll, så även i NL.
Jag satt till exempel kvar som pant vid en thairestaurang medan han rände runt som en tok och försökte få loss kontanter, det går som bekant inte att lyfta sedlar i bankautomater med telefonen. Tror det slutade med att han registrerade ett paypalkonto och skickade pengarna för notan till en vittus hotmailadress.
Ler lite åt minnet och textar GB att gubben vill ha cash, men att det enligt utsago ska finnas en bankautomat precis vid hotellet. GB svarar att han har glömt sitt kort. Gråtskrattemoji gråtskrattemoji gråtskrattemoji.
Madrona Silvander 