Varan-TV: Stories (2022)

Skärmdumparna i måndags var från Varan-TV: Stories (2022). Om du är (o)lyckligt lottad nog att inte känna till Varanteatern från 90-talet kan jag berätta att de är ena arma vackra skånska karar som gör utsökt absurdism och satir.

Promo + jeanskampanjparodi anno millennieskifte, varför inte.

Hösten 2020 skrapade gänget ihop 4,3 miljoner svenska kronor (drygt fyrahundratusen euro) via Kickstarter. Folket – eller åtminstone cirka åttatusen förmodade Gen X:are – ville helt enkelt ha mer Varan-TV när det väl erbjöds, vilket fick självaste SVT att nappa igen.

Innan Stories hade de dock inte gjort grejer tillsammans på tjugo år. På pappret handlar det alltså om sju män i långt framskriden medelålder som under pandemin börjar fnula på att samla gänget igen. Det bådar helt enkelt illa.

I ett dylikt scenario skulle jag vanligen förvänta mig kladdigt nostalgiserande och/eller publikfriande, stelhet, nedslipad udd och för mycket gamla grepp. Humor åldras som bekant ofta dåligt från första början, men att överkorrigera med för mycket ny skit och tappa själen är en lika stor fallgrop.

Om det finns en grupp som jag tror kan ro skiten i hamn är det ändå Varanteatern.

Den övergripande ursäkten till seriens existens är att gänget har kidnappats av en spergig semi-incel som vill att de ska göra en ”braksketch” så att han kan vinna tillbaks tjejen som har lämnat honom och de kan kan kolla på Varan-TV tillsammans, precis som förr i tiden.

”Förr i tiden” är alltså vad han tror han vill ha, och vad vi ibland intalar oss själva att vi vill ha, men i praktiken finns det givetvis inget att hämta där. Skrattade rätt ut åt parodin av hur svensk kommersiell TV såg ut i början av 90-talet:

När jag sedan såg notiser som EU förbjuder kinesiska jättedockor och Hemma-kebab börsnoteras rulla i bottnen på en kontemporär nyhetssändning insåg jag att detta kommer hålla.

Gruppen måste förstås behandla faktumet att de har blivit gamla, det är oundvikligt. Hade det handlat om Killinggänget skulle det ha legat på nivån huehuehue, numera kan man ställa klockan efter när jag måste gå upp och pissa och huehuehue hårfäste, men den fällan sidsteppar Varanteatern med millimeterprecision.

Den hålögda gruppen sitter och kollar gamla sketcher istället. En av sketcherna innefattar att en karaktär spelad av en då fortfarande långhårig Fredrik Åkerman bokstavligen springer på en karaktär spelad av David Wiberg, och under hela resten av sketchen ironiserar de kring ”vad gör du nuförtiden”.

Wiberg (längst till vänster på golvet) lyfter inte blicken från TV:n och säger ”du bor i Norge nu, va” åt Åkerman, som sitter bredvid. Därefter frågar han avmätt vad denne jobbar med. Åkerman svarar ”försäkringar” (sant). En ointresserad följdfråga avbryts med utandningen ”bara vanliga försäkringar”.

Detta kunde tolkas som ”ja, det suger att vara medelålders” av bara farten, men det är inte det han säger – så platta är de aldrig.

Nyanseringen framkommer genast efteråt i samband med att Anders Andersson (vänster) och Jonas Sykfont (höger) diskuterar hur det gick till när de kidnappades. Andersson säger att det var när han spelade padel, Sykfont säger detsamma. Därefter erkänner båda att de skojade.

Översatt: ”Vi förväntar oss inte att publiken ska vara intresserade av oss som individer eller ens veta vem som är vem, våra livsbanor de senaste tjugo åren spelar ingen jävla roll. Det är fan inte i våra konkret personliga liv och åldrande som vi ska gräva heller, sånt kommer framkomma passivt ändå.

Vi ska skoja och spåna kring kontemporära fenomen och samtidens bullshit tillsammans, som vi gjorde ’97, och se till att det flyger under de villkor som råder år 2022. Vi medger att vi är ringrostiga, men det är fan ingen sköld eller ursäkt, om vi är bra och har något på riktigt ska vi fan klara av det oavsett”. Mästerligt.

När jag kollar på grejer brukar jag ibland screencappa perfekta referensansiktsuttryck och poser till Trevor-karaktärer, och under tittningen fick jag fan skapa en hel undermapp med bara Varan-TV. Det måste ha att göra med att Varanteatern tydligt just är en teatergrupp, vilket för övrigt känns så jävla fräscht numera.

Jag har konsumerat många sorcerers – det finns en glädje i att liksom Filthy Frank eller Be Nice To Me Productions vrida upp volymen till 11 och köra ända in i kaklet på ren känsla – men jag insåg först nu hur mycket jag har längtat efter ett gäng wizards, scentränade komiker. Jag har bevisligen saknat återhållsamheten, subtiliteten; den är utsökt.

Alla sju är nämligen så jävla bra på det de gör på olika sätt. Ta till exempel Fredrik Ljungberg, vars ansiktsmimik oftast påminner mig om ett skolfoto på en fjortonårig kille som redan har sett igenom hela skiten:

Eller varför inte David Wibergs genomträngande sperg-blick, identisk med den som oftast sågs i ansiktet på en av mina favoritmänniskor från studietiden och överlag:

Jag kan heller inte se mig mätt på Olof Wallbergs vrålsympatiska och fortsättningsvis pojkaktiga anlete:

Anders Andersson får likaså fortfarande till det barnsliga i Chris de Köks ansikte när han repriserar karaktären som numera har ytterligare tjugofem års erfarenhet av att vara TV-kock:

Vad ska tillagas? Fisk, igen. Det är vittu alltid fisk.

Även solen har som bekant sina fläckar, men de är inte särskilt många. Glesbygdssegmentet, ”stryk av chatbot” och ”munk vs. incel” var bra konceptmässigt, men skulle i ärlighetens namn nog ha mått bra av att hinna filas på lite till.

Halmstad-tränarens youtubekanal tyckte jag var lågvattenmärket, vilket ändå inte är så paha. De nämnda sketcherna känns antagligen särskilt halvfärdiga eftersom genomarbetningen och medelnivån på materialet är så hög överlag.

Skulle nämligen kunna rabbla upp mina favoriter hur länge som helst. Tord Yvel och Romeo Olssons retreat Äkta hav (ovan) är rent guld, alla perfekta parodier av moderna reklamer och marknadsföring klingar totalrent, och det återkommande hatet av låten Goliat samt tjatet om faktumet att män inte läser böcker gläder mig fan in i själen.

Sen har vi moderna föräldrars entitlement, längtan efter att ropa på sin fru på 70-talet, den omaka duon kontinental konstnär + old money-svensk och deras företag Näcken i Säcken, läkaren, dramaläraren, Kärleks-Rolf… the list goes on. En första genomtittning räcker helt enkelt inte. Det finns lager på lager att gräva i och en uppsjö av detaljer att upptäcka.

Ta till exempel en sån grej som att ”Killinggänget” uttalas med hårt k av nyhetsuppläsaren i bakgrunden i början av första episoden, men att tanten som läser brevet i slutet av samma episod konsekvent uttalar alla ord som har med kidnappning att göra med mjukt k. Sjukt roligt.

Varan-TV: Stories (2022) är helt enkelt något så omodernt som en produktion som kräver hela din uppmärksamhet. De ska fan ha en eloge bara för det.

Ge upp!

Glöm allt jag sa i fredags.

Du ska inte tro det blir sommar

Ifall inte nån sätter fart. Och det är fan du som gör det, för ingen annan kan.

Men Madrona, vad vittu snackar du om?

Okej, låt mig förklara.

Nyligen hörde jag lite av Idas sommarvisa (1973), den välkända visan från en film baserad på Astrid Lindgrens berättelser om Emil i Lönneberga. Den sjungs (eller sjöngs, fan vet jag) ofta på skolavslutningar och dylikt i Sverige och i det svenskspråkiga Finland.

Jag har haft noll ärende till avslutningar och sånt sedan jag själv gick ut lågstadiet, och därmed hade jag inte inte hört visan på tjugo år. Försökte mig på en snabb översättning som antagligen gör ett bättre jobb än Google Translate om du är en engelskspråkig läsare:

Du ska inte tro det blir sommar / Summertime sure won’t come around
Ifall inte nån sätter fart / unless someone does make it so
På sommarn och gör lite somrigt / Someone has to make it all summery
Då kommer blommorna snart / that’s when the flowers will grow

Jag gör så att blommorna blommar / I make all the flowers blossom
Jag gör hela kohagen grön / I make all the pastures green
Och nu så har sommaren kommit / And summer has finally come around
För jag har just tagit bort snön / ‘cause I’ve just thawed the ground clean

Jag gör mycket vatten i bäcken / I make lots of water flow down the creek
Så där så det hoppar och far / you know, so it goes here and there
Jag gör fullt med svalor som flyger / I make swallows that fly through the sky
Och myggor som svalorna tar / and mosquitoes they catch in the air

Jag gör löven nya på träden / I make all the leaves spring from the trees
Och små fågelbon här och där / and small bird’s nests here and there
Jag gör himlen vacker om kvällen / I make the sky real pretty at nightfall
För jag gör den alldeles skär / for I make it pink and fair

Och smultron det gör jag åt barna / I make wild strawberries for the kids
För det tycker jag dom kan få / ‘cause that’s what I think they should get
Och andra små roliga saker / and so many other small delights
Som passar när barnen är små / for they’re still children yet

Och jag gör så roliga ställen / and I make joyful places
Där barnen kan springa omkring / where the kids can run to and fro’
Då blir barna fulla med sommar / I’ll fill them all with summer
Och bena blir fulla med spring / so their legs will want to roam

Det var ju en fin visa, kanske du tänker, om en liten flicka med det magiska tänkande som hör barndomen till. En klok liten flicka dessutom, med metatänkande kring hur det är att vara barn, samt en värmande stor skopa välvillighet gentemot andra.

På pappret är det ändå något som är lätt att avfärda med jasså, det är du som gör så blommorna blommar? Jamen vad bra, det visste jag inte, det var ju snällt av dig. Klapp klapp + charmat vuxenleende.

Läser man texten bokstavligen är det ju snarast en önskan om sommaren. Snön har precis smält, det är alltså vår, och hon drömmer om den sommar hon vill ha, samt att den ska komma snart. Låt gå att den vanligtvis tolkas som en konkret ode till sommaren, det är inte min point.

Pointen är att Ida har fattat någonting som många vuxna inte har förstått, eller snarare har glömt.

Du gör vittu hela kohagen grön.

Förstår du?

Du gör hela kohagen så SATANS grön. Speciellt om du tror att du inte gör det.

Jag kan intyga att det är just de personer som aldrig skulle tro att de kunde göra det som gödslar min kohage mest. De är givetvis inte orsaken till att min kohage är grön från första början, det är bara jag som kan se till att så är fallet, men den vore minsann inte lika #00FF00-grön utan dem.

Innerst inne vet de vilka de är, för jag försöker se till att klargöra det åt dem, även om de inte tror på det själva. Rent krasst gödslar deras skit min hage, för det gör dem mänskliga, och jag är lyckligt lottad nog att älska dem och finnas där för dem utan att ta mig an deras problem som mina egna.

Blommorna kan liksom vittu blomma och kohagarna vara så satans gröna att det bränner i näthinnan, men det kan mycket väl hända allt det frammanar i dig är alltings meningslöshet och förgängligheten i att det kommer förgås, eller en avundsjuka över att din hage är full med ogräs. Att se avslutningsklädda barn och föräldrar och släkt gå med blombuketter på stan och känna antingen ingenting eller bara stor, malande sorg, det är depression.

Depression är som en grå punkt någonstans långt bort i synfältet, en punkt som manar till tunnelseende och leder till en oförmögenhet att se bortom skygglapparna. Om du upplever det finns det en orsak till varför så är fallet, men att göra tolkningen att du förtjänar det bara för att det är en grej är ett gravt misstag. Det är inte sakers grundtillstånd.

Grundtillståndet är extas över att existera. Helt på riktigt. Jag visste att depressionen hade släppt när jag svarade ”i helvete heller” på frågan om det skulle ha varit bättre att inte födas, en fråga som jag konsekvent hade svarat ”ja” på i över femton år.

Ibland har tunnelseendet fortgått så länge att du kanske inte kan särskilja på vad som är du och vad som är depressionen, vilket gör att tanken på att bli fri från den är skrämmande. Det är en sorts död. Det är en sorts pånyttfödelse. Det är ett svårt steg att ta, inte att underskatta. Självbevarelsedriften är stark. Jag var rädd för att inte vara mig själv på andra sidan, men i själva verket är jag mer mig själv.

Pointen är att hon gör så att blommorna blommar, hon gör hela kohagen grön. Sommaren har kommit för att hon just har tagit bort snön. Hon gör mycket vatten i bäcken, och det kommer minsann hoppa och fara hit och dit på de mest oberäkneliga sätt. Precis så ska det vara. Precis så vill hon ha det. Hon kan hantera det.

Hon gör vackra svalor som flyger, men hon gör också myggor, för hon vet att svalorna både måste ha dem och kommer ta dem. Hon gör löven nya på träden och skapar plats för fågelbon, det vill säga det hon tycker om. När det kvällnas och dagen lider mot sitt slut är himlen ändå skär.

Det är något med smultron i barnhänder som kan få den mest tillknäppta att vilja fälla en tår, antar hur små smultronen är men hur stora de verkar i barnhänder förstärker effekten. Hon gör också andra grejer som barn förstår att uppskatta. Hon skapar platser där barnen fylls med sommar, där de kan springa runt. Hon bejakar det fullt ut.

Idas omtänksamhet gentemot andra barn är också så jävla vanlig hos barn som inte har fått sina egna behov tillgodosedda, det verkar vara en motorväg mot att bli inriktad på att göra saker så bra som möjligt för andra. Om du inte är redo att acceptera att du förtjänar det samma ännu är det helt okej.

Vattnet i bäcken kommer dock inte bara fara och hoppa som det behagar, till sist kommer det torka ut. De nyutsprungna löven kommer falla till marken, det är oundvikligt. Både svalorna och myggorna har sin tid till låns, så även barnen. Precis så ska det vara. Det är perfektion. Endgame är att vara tillfreds med det. Döden är fan inte slutet, vilken bisarr jävla tanke.

”Dåligt med grundvatten – även i Sjuhärad och Göteborg” sommaren 2017, tydligen.

Ikväll är det midsommarafton. Kanske ska du till någons villa ute på skären, kanske har du en liten bjudning hemma, kanske firar du inte midsommar alls eftersom du inte är nordbo och inte bryr dig, kanske njuter du av ditt egensällskap, kanske lider du i din ensamhet. Allt du har förlorat kan du få åter och mer därtill. Gäller speciellt om det sistnämnda är fallet.

(This post was brought to you by the Dead i bakgrunden, vad vittu ska man annars lyssna på när man är i totalt livsbejakande hippie-mode.)

Hummuspaddling och brormannen Bill

Finska kompisgänget planerar midsommaren i ett Google Docs-dokument så att de inte står i skärgården med 105 öl, två chipspåsar och ett paket länkkorv. Jag lade till ”gott humör” i bästa lågstadieutflyktsstil. Har inte kunnat ta mig till Finland till midsommar på flera år, så det fick bli min………… mitt bidrag (tog löjligt länge att håksa på vad vittu contribution är på svenska, trött).

Detta är den första ordentliga Manchester-sommaren sedan jag flyttade hit i september 2019, dvs. alla evenemang och grejer är igång, men jag måste medge att det inte riktigt känns någonstans. Antagligen för att jag har ytterst lite pengar att röra mig med nu, papperstunna marginaler (såg dock till att skaffa biljett till Brian Jonestown Massacre i februari, det är fanimig värt en vecka gröt – åtminstone torde du känna till den här låten).

En man som har gjort karriär på att vara svår och duktig.

Hyran gick kontraktsenligt upp 10 % fr. o. m. juli, vi vet alla hur diverse räkningar har skenat iväg, bla bla. Mina vänner i Manchester oroar sig över inflationen, de stigande levnadsomkostnaderna och/eller världsläget. Själv har jag haft ganska låg energi de senaste dagarna, undrar om det är utsättningssymptom från att i praktiken ha klippt Voxra cold turkey eller vad fan det är. Börjar på riktigt undra om paketet alls kommer komma fram, det har gått över två veckor nu.

I ett försök att motverka slöhet har jag rullat ut yogamattan för första gången på jag vet inte hur länge. Har även blåst upp pilatesbollen samt bosubollen som båda har legat ihopsäckade under sängen sedan jag flyttade hit. Under lockdown 3 hade jag ju tillgång till T:s garagegym och tränade relativt hårt och semimotvilligt, om du har varit med ett tag minns du kanske det. Sedan flytten har jag i praktiken donerat aderton pund i månaden till föreningen som driver mitt lokala gym och bara gått dit sporadiskt.

Mitt tydligaste minne av garageträningen är ändå hur kroppen liksom började kännas helgjuten, som att jag var ett enda enhetligt stycke istället för separata lemmar. Det skulle fan sitta fint hördu. Överlag känns det lite som att paddla i hummus på många fronter för närvarande (tack till STBL:s avgående chefred för den).

Moroten förstår. Bild på hummus med tacokryddmix lånad från denna kristna matbloggare (tack DuckDuckGo).

Inser att det inte är världens bästa timing att få ett enmansföretag att rulla nu, åtminstone inte inom mina områden, penningpungarna är lika ihopsnörpta som ett CBT-konstverk (och då snackar jag inte terapi). Får ta mig en funderare helt enkelt.

Åtminstone finner jag styrka i denna uppvisning i nonsenslåtskrivartalang från 420chan groupwatch-tiden som plötsligt dök upp i huvudet när jag rensade Matt-garderoben. Kommentarerna på Youtube består i princip bara av stoners som skriver hur många dagar i rad de har lyssnat på låten.

RA TA TA DA DA DA DAAAAAA

Artisten, en konspirationsinriktad man med tydliga sperg-vibbar från Staten Island i New York, fick för övrigt en hjärtattack och dog vid en ålder av 60 häromåret. RIP.

Lagens transatlantiskt långa arm, del 3

Jag är ensam i lisstugon med alla känslor och berättar vad fan som just hände åt typ alla mina vänner.

Rättelse: trodde det var motorväg baserat på mängden trafik, men det var som sagt landsväg.

Har förståeligt nog svårt att sova den natten men lyckas slockna till sist, som jag alltid gör oavsett omständigheter. Spelar ingen roll om jag har ett avgörande möte, om det har kommit en räkning jag inte kan betala eller om någon har dött, jag somnar alltid till sist. Sannerligen en superkraft. Har inga tendenser till insomni, lider verkligen med dig om du har det. Sömnbrist gör fan allt sju resor värre.

Följande dag skickar jag med jämna mellanrum meddelanden på Matts WhatsApp, men de resulterar bara en enda grå bock, vilket betyder att telefonen fortsättningsvis är död. Kan inte tänka på något annat än hur han mår och vad som händer nu.

Vet dock att jag kommer distraheras senare på kvällen eftersom det är den tionde augusti 2017, en torsdag, och det är Konstens natt i Vasa.

Har älskat Konstens natt ända sedan jag var liten. Det var en helt magisk stämning i stan, inget var som vanligt. Det kunde finnas grejer som typ skrotbilar ihoppressade till kuber i parken mitt i allt, random butiker hade öppet till kl. 21, fullt med folk i stan, varenda gata hade bilar parkerade i långa rader på båda sidor.

När jag blev tonåring uppskattade jag möjligheten att spöka ut sig, så jag brukade brassa på med smink och utstyrsel. Inte till samma grad som det traditionsenliga sambatåget, men tillräckligt för att se intressant ut när jag chillade till elektronisk musik med vänner vid teknolavan utanför stadshuset. Var dock fortsättningsvis för självmedveten för att våga dansa som tonåring, den biten tog jag itu med först i Åbo några år senare.

Möter iallafall upp med min sambo och våra tills vidare gemensamma vänner i stan på kvällen och jag ventilerar gårdagens händelser. Min sambo är märkbart irriterad, jag har insisterat att Matt bara är en vän hela vägen, men mitt känslomässiga tillstånd är så förhöjt att det är uppenbart att så inte är fallet.

Två kvällar senare, den tolfte augusti, är min sambo hemma hos föräldrarna och kollar My Little Pony på VHS med sina systerdöttrar. Jag är å andra sidan otrogen den natten. Insisterar att min sambo är okej med det åt personerna som närvarar, men säger åt dem att inte berätta, att jag kommer tala med honom om det sen när vi är ensamma.

Följande kväll hänger vi med vänner, samtliga inblandade är närvarande. Han uppfattar att något är fel, men alla parter – han själv inkluderat – håller god min. Kvällen därpå är vi slutligen ensamma i sängen på ovanvåningen i hans föräldrahem och han frågar vad fan som egentligen har hänt. Jag berättar.

Hans ansikte förvrids på ett sätt jag inte har sett förr och inte har sett någon göra sedan dess. Jag kan bara beskriva det som en kobra i stånd att spotta gift.

Ifall någon frågar dig vad det värsta du har gjort är, vet du då omedelbart svaret? är en klassisk lära-känna-på-djupet-fråga, och mitt svar är föga förvånande ja. Vårt förhållande hade haft livsuppehållande åtgärder ett rätt bra tag, men nu var stöpseln definitivt urknyckt. Jag var för feg för att bryta upp på ett vuxet och hälsosamt sätt. Vi flyttade isär tre månader senare men hade fortsättningsvis daglig kontakt på Skype i ett år, det var en långsam process.

Har svårt att förstå detta i efterhand, men när vi pratade i sängen var jag övertygad om att vad jag hade gjort inte var en så stor grej. Inte nog med det, jag insisterade att han borde känna det samma. Det sjönk dock sakta, sakta in att hej vittu, jag är en riktigt toxisk jävel som sprider allehanda skit omkring sig och har gjort det ett bra tag. Detta var ett så kallat hard to swallow pill.

Gick igenom alla faser från att skylla ifrån mig på uppväxt och bla bla till att ta ansvar och jobba mig igenom åratal av skit likt en hög med ansamlad smutstvätt. Började kolla YouTube-videor om narcissism och konstaterade check, check, check. Det var fan inte roligt. Det tog cirka tre och ett halvt år innan jag såg bottnen på tvättkorgen.

Matt återvände efter några dagar och lyckades styra upp det som låg och hängde över honom. Som jag minns det fick han ett nytt datum i rätten och hans morsa hamnade att betala några hundra dollar.

Mer häng i privata chattrum, mer Dead, mer Surfers, välkommen distraktion var bara förnamnet. Han var väl mest bara glad att hans direkta konkurrent var undanröjd. Eftersom vi inte har haft kontakt på flera år finns det mer att säga om Matt, men det får vila ett tag.

Senast jag var i NL var för övrigt första gången mitt ex har tackat nej till att äta en matbit. Tidigare har vi träffats i mån av möjlighet, alltid på mitt initiativ. En kaffe i Vasa vid jul och på sommaren om vi råkar vara där samtidigt, typ så.

Jag såg alltid till att varken tjata eller pusha när jag föreslog att vi skulle träffas, men han verkar ändå ha gått med på det av någon sorts pliktkänsla. Jag trodde emellertid att han fick ut något av det.

Att han har lärt sig att sätta gränser nu innebär att jag inte får som jag vill. Det bästa jag kan göra är att lämna honom ifred. Min tradition att hålla småkontakt och vara på god fot med mina ex trumfas av hans vilja att det inte ska vara så. Det gör ont, men så ska det vara. Jag vill att han ska ha det bra.

Han förlät mig uttryckligen för flera år sen och hyser inget agg, men det betyder inte att han vill ha mig i bilden. Vi delar en hel del aspekter som inte representeras i någon annan jag känner, och därför tog det ett tag för mig att komma över hans ovilja att alls interagera.

Jag är fortfarande skyldig hans farsa ett par tusen, det var ju han som ställde upp med ett privatlån när mina studiestödmånader tog slut, men enligt planen är lånet helt avbetalt nästa år. Då är vi konkret helt färdiga med varandra.

Allt detta är ju mycket privat, men jag berättar det eftersom brytpunkten kramade ihop snöbollen som sedermera rullade i åratal och blev min räddning. Jag har läkt. Förespråkar numera att inte bara öppna dörren till skeletten i garderoben, utan också aktivt peka ut dem.

Det är så jävla befriande att konstatera att japp, så här var det, det här gjorde jag, och det kan jag inte förändra, men jag kan be om ursäkt och förändra mitt framtida beteende. Jag kan också prata om det och bidra till att andra inte gör samma sak.

Mitt ex kommer inte göra om misstaget att inleda ett förhållande med en person som uppvisar narcissistiska drag. Han har lärt sig sätta gränser och har hittat sin självkänsla. Jag har lärt mig hantera mina känslor och att se de toxiska mekanismerna jag hade för vad de var. Skillnaden mellan mitt dåtida och nutida jag är närmast religiös, men vittu vilken jobbig process det var.

Har du tillräckligt med insikt för att veta att du har varit riktigt fittig mot någon går det att förändra. Har du tillräckligt med insikt för att veta att någon är riktigt fittig mot dig kan du lämna eller åtminstone sätta tydliga gränser. Jag skulle göra denna resa tusen gånger om. Kärlek är frågan och kärlek är svaret.