Liksom nittionio procent av världens svenskspråkiga befolkning har jag blivit bombarderad med frågor om vad fan dealen med #swedengate är, samt huruvida barn i Finland också väntar på rummet medan kompisen de är hemma hos äter med sin familj.
Åtminstone i min österbottniska by var det så på 90-talet. Klagade man på hunger minns jag vuxenmunnar som snörptes och att man på sin höjd kunde få ett äpple eller en bit rågbröd med smör på. Åts givetvis på rummet. Fyra familjemedlemmar, fyra stolar, fyra kotletter. Minns bara att jag skulle ha ätit middag hos min barndoms-BFF en enda gång, och då kunde man skära stämningen kring köksbordet med kniv.
Var vi hos mig hade de flesta en viss middagstid att förhålla sig till och visste när det var dags att cykla hem. Jag ringdes oftast hem eftersom middagen kunde serveras lite när som helst mellan kl. 17 och kl. 20. Oftast var jag ju hos… vi kan kalla henne Emma, men ibland kunde det krävas tre-fyra samtal till diverse hemtelefoner innan jag lokaliserades. Du vaar kom häim å jiet nu.
En cykeltur på en och en halv kilometer. Ett oanvänt Duralex-glas, ett till med mjölkrester. En ensam oanvänd tallrik med ett blad isbergssallad, en halv tärnad tomat, några gurkskivor och en Multi-Tabs. En kallnad kastrull kokt potatis och en stekpanna innehållandes mårasåsin med skinn på.
Just spontaniteten i hela operationen är dock en aspekt som ofta verkar gå förlorad i en internationell kontext. Man beslöt själv att slå följe hem till någon efter skolan (”kan vi va ilag ida?”), och därför var det i regel omöjligt för föräldrarna att veta om det kommer finnas två-tre CRT-skärmupplysta ungar vid hemkomst eller om det egna barnet kommer vara någon annanstans.
Man ringde ju sin kompis på hemtelefonen själv med samma fråga utanför skoltid och på sommarlovet också. När jag tänker efter är det fan hedervärt att låta ungarna ha en helt egen relation på så sätt, ingen morsa som svarar att nä, de ska ha främand, är det hon som råkar svara ger hon luren till Emma och så får Emma säga det själv. E gaar itt ikvield. Nain anin da.
Varför i helvete skulle ens morsor prata ihop sig och arrangera någon sorts playdate? Antingen satt hemnyckeln i dörren, i fönstret, under mattan eller så hade ungen en kopia. Jag tyckte synd om ungarna som inte fick vara ensamma hemma och istället måste sitta och göra vittu grisar av ballonger, klister och tidningspapper på eftis. Det var fan den mest ovärdiga existens jag kunde tänka mig.
Har också en minnesbild av en samtida kompisfarsa som i middagssammanhang muttrar något passivaggressivt om ”ti buri försörj nain anins ong”. Var 50-talsmännen helt enkelt bara jävligt rädda för att bli cucked? Det är ju egentligen samma gökungenarrativ som råder inom den så kallade manosfären, men i detta fall en portion mat en eller två gånger i veckan snarare än aderton års uppehälle. Sak samma för en viss typ av österbottning.
Vid närmare eftertanke var det nog i den vevan jag lärde mig att jag tar upp Resurser, och gör jag det blir många vuxna konstiga. Överlag var den rådande känslan i många hem du är inte en del av oss. Ibland var den just passivaggressiv, ibland var den dold bakom leenden där ögonen inte rördes, ibland bestod den av neutral tolerans utan aktivt välkomnande. It takes a village to raise a child, men byn var fan inte alltid villig att göra det.
Minns pensionärerna som absolut mest tillmötesgående, de hade drösvis med tid och hade upplevt krig och ransonering, så ät, ät. Detta gällde dock inte grannarna.
Minns en gång när jag gick dit och frun hade lagat ugnspannkaka med grädde och sylt. Om nom nom. Försökte visa att jag ville ha genom att titta på den och slicka lite diskret på vänster mungipa nu och då, men hon insisterade på att inte ta hinten. Till sist började jag tjata och hon försökte fortsättningsvis avleda min uppmärksamhet, men gav till sist med sig ändå.
Om hon hade sagt ”väit du vaa, itt komber vi å jiet ti eder tå ni jeter vi helder” hade jag kunnat acceptera logiken. Överlag var det just det undvikande i kommunikationen kring att inte äta andras mat som var problemet, att avvisas utan att avvisas. På många plan var det öppna dörrar på pappret och kom inte hit i praktiken. Jävligt förvirrande att navigera.
Madrona Silvander 