Lizzy 2 har som bekant regerat i sjuttio år, därav fyradagarshelgen i England. Antagligen har du sett en tidningsbild eller två på de överdådiga paraderna, explosioner av färg och form i nivå med Disneys Aladdin (eller möjligen San Fransisco Pride).
Närmast jag kom det sistnämnda denna helg var dock skotska stridslesbon. T:s syster fyllde 21 och skulle förstås firas, så vi körde fem timmar på fredagskvällen för att leva det ljuva medelklasslivet i Aberdeen i ett och ett halvt dygn.
Började lördagsmorgonen med två glas prosecco och en megasliskig tårta, tre våningar hög med hallonsylt och vaniljkräm emellan och en glasyr som var centimetertjock på sina ställen. Kollade på Jubilee Golden Oldies TV medan mina betaceller undrade vad VITTU jag håller på med, det vände sig i magen efter en enda bit.
På kvällen vankades det italiensk trerättersmiddag på ett ställe som visade sig vara rätt hemtrevligt. T:s moster fick den italienske servitören att tappa fattningen en smula genom att fråga om lambrusco när hon menade prosecco. Stället grundades 1977, men baserat på servitörens min var det nog länge sedan l-ordet senast yttrades inom lokalens väggar.
Jag sken förstås upp av detta och föreställde mig mostern som yuppie på 80-talet, hela kittet med permanentat hår, axelvaddar, midjebälte, pumps och biltelefon, lambrusco, fondue och räkcocktails.
Jag åt oliver till förrätt och syndade med både kronärtskockpizza samt panna cotta med amarenakörsbär. Sånt som händer. Gott var det. Fick dock sota för det heti, var tvungen att slänga mig på sängen genast när vi kom hem och övervägde i närmare en timme att bara få det överstökat och gå och spy.
Systern firades iallafall i dagarna två eftersom tipsy afternoon tea var inbokat på söndag eftermiddag. Restaurangen i fråga stängdes 2018 och totalrenoverades av nya ägare år 2021, det var som att stiga in i ett kurerat instagramflöde.
Särskilt mer kontemporärt än såhär blir det nog inte, nästan algoritmgenererat. Finner personligen denna typ av ”karaktär” överdesignad och skapligt steril. Det är liksom något olustigt över hur kalkylerad den är, ya feel.
Jag hade en egen liten high tea som bestod av tre-fyra olika veganska minismörgåsar (helt okej, om än lite fantasilösa), samt diverse söta pajer och brownies och grejer, med en kanna starkt svart té och ett glas prosecco till. Drinking game: drick inte prosecco varenda gång jag nämner prosecco. Var faktiskt mest imponerad av sojamjölken jag fick till téet, den var tjock och god och trevlig, månne det var någon baristavariant.
Klientelet bestod främst av ålderskategorierna trettio-fyrtio plus, männen i vita skjortor och kvinnorna i välskurna klänningar och Key Account Manager-blusar. Till deras förtjusning byttes playlisten spontant ut mot mjuk livemusik med saxofoncovers, typ Crazy av Gnarls Barkley, If I Ain’t Got You av Alicia Keys och några jazzstandarder. Stället känner sin målgrupp väl, tvivlar inte på att restaurangen går som tåget.
Letade upp lite bilder på hur det såg innan och sken upp vid åsynen av denna orgie i småstads-classy anno 2004:
Ser inte precis ut att ha varit ett ställe där det serveras afternoon tea som kostar det samma som lördagens trerättersmiddag. T lyckades tack och lov övertala sin morsa och moster att inte gå full Karen på den tydligt väldigt gröna servitrisen som knappast kunde vara en dag över tjugo. Dagens goda gärning.
Madrona Silvander 