Igår kväll hade jag en lång Dead-sesh och kom oundvikligen att tänka på Matt igen. USA är fullt med dudes som delar hans arketyp, stoners som bor hemma med sina unga singelmorsor och som högst ströjobbar, tydliga autismdrag, tydliga schizoida drag.
De är förstås hyperintelligenta och samtidigt ytterst missanpassade + starkt rotade i sina små samhällen. Ofta en kurs eller rentav hel termin community college som inte funkade av diverse orsaker i bagaget. Deras liv gick i princip i stå efter att de krånglade sig ut från high school, de klarade liksom inte av övergången från en rigid struktur till vuxenlivet.
Man hittade dem i drivor på 420chan på 00- och 10-talet. De fanns i Ohio och de fanns i North Carolina och de fanns i Indiana och de fanns i Virginia och de fanns i Pennsylvania. Då var de i tjugoårsåldern, nu är de trettio plus. Vissa blev opioidkrisstatistik, andra tog livet av sig, andra städade upp sig, en vet jag fick magcancer, vissa lever fortsättningsvis i limbo.
Jag har ingen aning om till vilken skara Matt sällar sig, har inget sätt att komma i kontakt med honom, men jag vet att han var extremt viktig för min livsbana. Detta trots att han var åtta timmar bort med flyg och vi aldrig träffades. Jag vet också att han fyller trettio i juli. Hoppas han mår bra.
När vi träffades våren 2017 skulle jag fylla tjugosju och han tjugofem. Jag hade använt upp alla mina studiestödsmånader i januari 2017 efter att ha studerat kontinuerligt sedan augusti 2010, också på sommaren (dvs. inget sommarjobb), så jag tog ett privatlån med låg ränta av min dåvarande sambos farsa för att klara sista biten.
Hade dock inte studerat på sisådär tre månader vid det laget, hade haft en slutpresentation vid mitt andra internship i februari som jag fann katastrofal. Jag skämdes så satans. Hade fortfarande på mig någon sorts leather armor som var cursed, den drog till sig pilar med +2 to hit och +2 damage dessutom, och jag visste inte ens om det.
Distraherade mig själv som bekant genom att skriva hundratals inlevelserika parfymrecensioner på doftcommunityn Fragrantica + tramski eller fent, åtminstone kratom. Hemmasituationen med sambon var i praktiken totalhavererad under ett lager av tillgjord normalitet, det var som att bo i ett getingbo, och jag gjorde inte någonting åt det.
Träffade Matt på 420chans så kallade groupwatch, det vill säga någon passionerad jävel kodade ihop ett enkelt chattrum med videoplaylistfunktion och moderatorer. Vem som helst kunde lägga till videor från Youtube eller Vimeo eller Dailymotion eller rentav Google Drive med ett visst script och så kunde man rösta för att skippa en viss video om den var tråkig eller störande.
På dagen var det oftast européer, nordamerikanerna började droppa in på kvällen vår tid och kunde fortfarande vara igång när man vaknade. Det fanns några verkliga unikum bland besökarna, herregud, men det får allt bli ett eget inlägg.
Matt blev genast intresserad av mig som nykomling utan att veta ett skit om mig och skickade en länk till en Spacemen 3-playlist något av det första han gjorde. Jag blev paff. I LOVE SPACEMEN 3!. Alright, listen to this. I LOVE WEEN!. Sådär höll det på, han fyrade av flera av mina favoritband på raken och jag blev uppriktigt nyfiken på vem fan det är som matchar min musiksmak så exakt.
Till sist uppdagades det förstås att jag var kvinna och vi föll för varandra genast, en riktig psykosförälskelse. Hemma var det som sagt iskallt och jag kunde inte vara mer mottaglig för en onlineromans. Fick flashbacks från när man var tonåring och bara väntade på att någon skulle komma online, dopaminkicken när de väl loggade in var inte att leka med.
Ägnade timtal åt att hänga i en privat kanal med bara oss två och det var i den vevan som Grateful Dead kom in i bilden. När vi chattade var det antingen Dead som spelade, eller Butthole Surfers, eller föreläsningar med filosofen Pierre Grimes, eller Off the Left Eye, en youtubekanal som utforskar olika teman från ett swedenborgianskt perspektiv. Ja, den svenska teologen och mystikern.
Denna flod av en jävla massa udda och intressant stimuli samt insyn i hans något dissocierade men älskvärda världssyn och egenheter var en underbar tillflykt i flera månader. Mitt liv hade gått i stå och Matt var ett element som rörde om i grytan ordentligt.
Min sambo märkte förstås vad som var på gång men uttryckte sig bara i form av pikar. När jag säger att relationen var körd menar jag verkligen totalkörd. Det krävdes dock en viss indicent med Matt för att polletten skulle trilla ner, men det tar vi en annan gång.
Madrona Silvander 