Lagens transatlantiskt långa arm, del 2

Antagligen har någon tipsat snuten, för det är definitivt honom de är ute efter. Matt lägger sin vana trogen telefonen i fickan utan att avsluta samtalet (gonna put this away now, cya baby). Min hjärtrytm är maxad fast jag ligger i sängen i lisstugon. Jag är sju timmar bort och hela situationen är så jävla surrealistisk.

Hör två auktoritära röster som utstrålar självklarhet, polisen pratar precis som om det vore en film. Har alltid trott att det är tillspetsat, men polisen säger uttryckligen ”Why you out here on the highway, son? Why’dya throw away those cans?”.

Hör hur Matts röst velar. Han mumlar något jag inte uppfattar och snuten säger ”I’m gonna have to see some ID”.

Mer mummel, men jag hör att Matt uppriktigt berättar namn och address, samt att han försöker förklara att han har tappat sitt ID tidigare på dagen.

Hans beslut att kasta ölen åt fanders visar sig vara ödesdigert. Den ena snuten går till polisbilen och kollar systemet medan den andra förmanar Matt att inte skräpa ner.

Matts röst är förlägen och osammanhängande, jag kan bara lyssna. Vet att han antagligen har röka på sig eller åtminstone en bowl, vilket räknas som paraphernalia. Inte bra.

Till sist kommer den andra polisen tillbaks.

”There’s a warrant out for your arrest”.

Jag förstår knappt vad det är som händer, det är så jävla surrealistiskt. Det är vittu USA och jag vet att Matt blev arresterad för röka redan som tjugoåring. Den andra polisen menar på att han inte har dykt upp i rätten vid någon senare tidpunkt, men Matt tycks uppriktigt inte veta vad det är fråga om.

Kommer han få en fängelsedom som repeat offender och dessutom straffas för någon sorts evasion i rätten nu? Kommer han gå upp i rök? Vad satan är det som händer?

Poliserna rotar igenom hans ryggsäck och hittar förstås gräspipan. Hör mina hjärtslag i öronen när en av dem säger ”You know what, this actually smells like tobacco!”, vilket måste vara ett kodord för ”jag orkar vittu inte med att ställa dig till svars för fucking paraphernalia”.

Vodkaflaskan får ett par elaksinnade skratt och jag hör hur de säger åt honom att lägga händerna bakom ryggen samt ljudet av handklovar som likväl kunde vara handcuffs.wav, en löjligt perfekt pålagd ljudeffekt.

Den ena polisen tar vara på Matts telefon och plånbok innan de föser in honom i baksätet, jag vågar knappt andas.

Detta betyder förstås att jag hör de två poliserna diskutera sinsemellan utanför bilen. Den ena polisen påpekar att det är bullshit att Matt har tappat sitt ID, han tror att Matt inte bär det på sig med flit för att han vet om att det finns en warrant.

Jag är ju fullt medveten om att han inte kunde hitta sitt ID redan när han satt på gräsplätten, men det finns inget sätt för mig att rätta polisernas uppfattning. Frustrerande är bara förnamnet.

Jag tittar på världskartan på väggen och tänker att just precis där befinner sig personen som precis har blivit arresterad, och att jag kan ligga i lisstugon i Österbotten och lyssna på det är så jävla ofattbart. Håller mig knäpptyst i sängen och undrar vad fan som skulle hända om poliserna märker att han hade ett samtal igång i fickan hela tiden.

Polisen lägger gissningsvis telefonen i ett fack framtill i bilen till sist och fortsätter småprata utanför. Jag hör bara Matts handklovade tystnad och dämpade röster utifrån. Linjen är öppen tills telefonens acku tar slut. Sen är han borta.

3 reaktioner till “Lagens transatlantiskt långa arm, del 2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s