Jag är ensam i lisstugon med alla känslor och berättar vad fan som just hände åt typ alla mina vänner.
Har förståeligt nog svårt att sova den natten men lyckas slockna till sist, som jag alltid gör oavsett omständigheter. Spelar ingen roll om jag har ett avgörande möte, om det har kommit en räkning jag inte kan betala eller om någon har dött, jag somnar alltid till sist. Sannerligen en superkraft. Har inga tendenser till insomni, lider verkligen med dig om du har det. Sömnbrist gör fan allt sju resor värre.
Följande dag skickar jag med jämna mellanrum meddelanden på Matts WhatsApp, men de resulterar bara en enda grå bock, vilket betyder att telefonen fortsättningsvis är död. Kan inte tänka på något annat än hur han mår och vad som händer nu.
Vet dock att jag kommer distraheras senare på kvällen eftersom det är den tionde augusti 2017, en torsdag, och det är Konstens natt i Vasa.
Har älskat Konstens natt ända sedan jag var liten. Det var en helt magisk stämning i stan, inget var som vanligt. Det kunde finnas grejer som typ skrotbilar ihoppressade till kuber i parken mitt i allt, random butiker hade öppet till kl. 21, fullt med folk i stan, varenda gata hade bilar parkerade i långa rader på båda sidor.
När jag blev tonåring uppskattade jag möjligheten att spöka ut sig, så jag brukade brassa på med smink och utstyrsel. Inte till samma grad som det traditionsenliga sambatåget, men tillräckligt för att se intressant ut när jag chillade till elektronisk musik med vänner vid teknolavan utanför stadshuset. Var dock fortsättningsvis för självmedveten för att våga dansa som tonåring, den biten tog jag itu med först i Åbo några år senare.
Möter iallafall upp med min sambo och våra tills vidare gemensamma vänner i stan på kvällen och jag ventilerar gårdagens händelser. Min sambo är märkbart irriterad, jag har insisterat att Matt bara är en vän hela vägen, men mitt känslomässiga tillstånd är så förhöjt att det är uppenbart att så inte är fallet.
Två kvällar senare, den tolfte augusti, är min sambo hemma hos föräldrarna och kollar My Little Pony på VHS med sina systerdöttrar. Jag är å andra sidan otrogen den natten. Insisterar att min sambo är okej med det åt personerna som närvarar, men säger åt dem att inte berätta, att jag kommer tala med honom om det sen när vi är ensamma.
Följande kväll hänger vi med vänner, samtliga inblandade är närvarande. Han uppfattar att något är fel, men alla parter – han själv inkluderat – håller god min. Kvällen därpå är vi slutligen ensamma i sängen på ovanvåningen i hans föräldrahem och han frågar vad fan som egentligen har hänt. Jag berättar.
Hans ansikte förvrids på ett sätt jag inte har sett förr och inte har sett någon göra sedan dess. Jag kan bara beskriva det som en kobra i stånd att spotta gift.
Ifall någon frågar dig vad det värsta du har gjort är, vet du då omedelbart svaret? är en klassisk lära-känna-på-djupet-fråga, och mitt svar är föga förvånande ja. Vårt förhållande hade haft livsuppehållande åtgärder ett rätt bra tag, men nu var stöpseln definitivt urknyckt. Jag var för feg för att bryta upp på ett vuxet och hälsosamt sätt. Vi flyttade isär tre månader senare men hade fortsättningsvis daglig kontakt på Skype i ett år, det var en långsam process.
Har svårt att förstå detta i efterhand, men när vi pratade i sängen var jag övertygad om att vad jag hade gjort inte var en så stor grej. Inte nog med det, jag insisterade att han borde känna det samma. Det sjönk dock sakta, sakta in att hej vittu, jag är en riktigt toxisk jävel som sprider allehanda skit omkring sig och har gjort det ett bra tag. Detta var ett så kallat hard to swallow pill.
Gick igenom alla faser från att skylla ifrån mig på uppväxt och bla bla till att ta ansvar och jobba mig igenom åratal av skit likt en hög med ansamlad smutstvätt. Började kolla YouTube-videor om narcissism och konstaterade check, check, check. Det var fan inte roligt. Det tog cirka tre och ett halvt år innan jag såg bottnen på tvättkorgen.
Matt återvände efter några dagar och lyckades styra upp det som låg och hängde över honom. Som jag minns det fick han ett nytt datum i rätten och hans morsa hamnade att betala några hundra dollar.
Mer häng i privata chattrum, mer Dead, mer Surfers, välkommen distraktion var bara förnamnet. Han var väl mest bara glad att hans direkta konkurrent var undanröjd. Eftersom vi inte har haft kontakt på flera år finns det mer att säga om Matt, men det får vila ett tag.
Senast jag var i NL var för övrigt första gången mitt ex har tackat nej till att äta en matbit. Tidigare har vi träffats i mån av möjlighet, alltid på mitt initiativ. En kaffe i Vasa vid jul och på sommaren om vi råkar vara där samtidigt, typ så.
Jag såg alltid till att varken tjata eller pusha när jag föreslog att vi skulle träffas, men han verkar ändå ha gått med på det av någon sorts pliktkänsla. Jag trodde emellertid att han fick ut något av det.
Att han har lärt sig att sätta gränser nu innebär att jag inte får som jag vill. Det bästa jag kan göra är att lämna honom ifred. Min tradition att hålla småkontakt och vara på god fot med mina ex trumfas av hans vilja att det inte ska vara så. Det gör ont, men så ska det vara. Jag vill att han ska ha det bra.
Han förlät mig uttryckligen för flera år sen och hyser inget agg, men det betyder inte att han vill ha mig i bilden. Vi delar en hel del aspekter som inte representeras i någon annan jag känner, och därför tog det ett tag för mig att komma över hans ovilja att alls interagera.
Jag är fortfarande skyldig hans farsa ett par tusen, det var ju han som ställde upp med ett privatlån när mina studiestödmånader tog slut, men enligt planen är lånet helt avbetalt nästa år. Då är vi konkret helt färdiga med varandra.
Allt detta är ju mycket privat, men jag berättar det eftersom brytpunkten kramade ihop snöbollen som sedermera rullade i åratal och blev min räddning. Jag har läkt. Förespråkar numera att inte bara öppna dörren till skeletten i garderoben, utan också aktivt peka ut dem.
Det är så jävla befriande att konstatera att japp, så här var det, det här gjorde jag, och det kan jag inte förändra, men jag kan be om ursäkt och förändra mitt framtida beteende. Jag kan också prata om det och bidra till att andra inte gör samma sak.
Mitt ex kommer inte göra om misstaget att inleda ett förhållande med en person som uppvisar narcissistiska drag. Han har lärt sig sätta gränser och har hittat sin självkänsla. Jag har lärt mig hantera mina känslor och att se de toxiska mekanismerna jag hade för vad de var. Skillnaden mellan mitt dåtida och nutida jag är närmast religiös, men vittu vilken jobbig process det var.
Har du tillräckligt med insikt för att veta att du har varit riktigt fittig mot någon går det att förändra. Har du tillräckligt med insikt för att veta att någon är riktigt fittig mot dig kan du lämna eller åtminstone sätta tydliga gränser. Jag skulle göra denna resa tusen gånger om. Kärlek är frågan och kärlek är svaret.
Madrona Silvander 