Ifall inte nån sätter fart. Och det är fan du som gör det, för ingen annan kan.
Men Madrona, vad vittu snackar du om?
Okej, låt mig förklara.
Nyligen hörde jag lite av Idas sommarvisa (1973), den välkända visan från en film baserad på Astrid Lindgrens berättelser om Emil i Lönneberga. Den sjungs (eller sjöngs, fan vet jag) ofta på skolavslutningar och dylikt i Sverige och i det svenskspråkiga Finland.
Jag har haft noll ärende till avslutningar och sånt sedan jag själv gick ut lågstadiet, och därmed hade jag inte inte hört visan på tjugo år. Försökte mig på en snabb översättning som antagligen gör ett bättre jobb än Google Translate om du är en engelskspråkig läsare:
Du ska inte tro det blir sommar / Summertime sure won’t come around
Ifall inte nån sätter fart / unless someone does make it so
På sommarn och gör lite somrigt / Someone has to make it all summery
Då kommer blommorna snart / that’s when the flowers will grow
Jag gör så att blommorna blommar / I make all the flowers blossom
Jag gör hela kohagen grön / I make all the pastures green
Och nu så har sommaren kommit / And summer has finally come around
För jag har just tagit bort snön / ‘cause I’ve just thawed the ground clean
Jag gör mycket vatten i bäcken / I make lots of water flow down the creek
Så där så det hoppar och far / you know, so it goes here and there
Jag gör fullt med svalor som flyger / I make swallows that fly through the sky
Och myggor som svalorna tar / and mosquitoes they catch in the air
Jag gör löven nya på träden / I make all the leaves spring from the trees
Och små fågelbon här och där / and small bird’s nests here and there
Jag gör himlen vacker om kvällen / I make the sky real pretty at nightfall
För jag gör den alldeles skär / for I make it pink and fair
Och smultron det gör jag åt barna / I make wild strawberries for the kids
För det tycker jag dom kan få / ‘cause that’s what I think they should get
Och andra små roliga saker / and so many other small delights
Som passar när barnen är små / for they’re still children yet
Och jag gör så roliga ställen / and I make joyful places
Där barnen kan springa omkring / where the kids can run to and fro’
Då blir barna fulla med sommar / I’ll fill them all with summer
Och bena blir fulla med spring / so their legs will want to roam
Det var ju en fin visa, kanske du tänker, om en liten flicka med det magiska tänkande som hör barndomen till. En klok liten flicka dessutom, med metatänkande kring hur det är att vara barn, samt en värmande stor skopa välvillighet gentemot andra.
På pappret är det ändå något som är lätt att avfärda med jasså, det är du som gör så blommorna blommar? Jamen vad bra, det visste jag inte, det var ju snällt av dig. Klapp klapp + charmat vuxenleende.
Läser man texten bokstavligen är det ju snarast en önskan om sommaren. Snön har precis smält, det är alltså vår, och hon drömmer om den sommar hon vill ha, samt att den ska komma snart. Låt gå att den vanligtvis tolkas som en konkret ode till sommaren, det är inte min point.
Pointen är att Ida har fattat någonting som många vuxna inte har förstått, eller snarare har glömt.
Du gör vittu hela kohagen grön.
Förstår du?
Du gör hela kohagen så SATANS grön. Speciellt om du tror att du inte gör det.
Jag kan intyga att det är just de personer som aldrig skulle tro att de kunde göra det som gödslar min kohage mest. De är givetvis inte orsaken till att min kohage är grön från första början, det är bara jag som kan se till att så är fallet, men den vore minsann inte lika #00FF00-grön utan dem.
Innerst inne vet de vilka de är, för jag försöker se till att klargöra det åt dem, även om de inte tror på det själva. Rent krasst gödslar deras skit min hage, för det gör dem mänskliga, och jag är lyckligt lottad nog att älska dem och finnas där för dem utan att ta mig an deras problem som mina egna.
Blommorna kan liksom vittu blomma och kohagarna vara så satans gröna att det bränner i näthinnan, men det kan mycket väl hända allt det frammanar i dig är alltings meningslöshet och förgängligheten i att det kommer förgås, eller en avundsjuka över att din hage är full med ogräs. Att se avslutningsklädda barn och föräldrar och släkt gå med blombuketter på stan och känna antingen ingenting eller bara stor, malande sorg, det är depression.
Depression är som en grå punkt någonstans långt bort i synfältet, en punkt som manar till tunnelseende och leder till en oförmögenhet att se bortom skygglapparna. Om du upplever det finns det en orsak till varför så är fallet, men att göra tolkningen att du förtjänar det bara för att det är en grej är ett gravt misstag. Det är inte sakers grundtillstånd.
Grundtillståndet är extas över att existera. Helt på riktigt. Jag visste att depressionen hade släppt när jag svarade ”i helvete heller” på frågan om det skulle ha varit bättre att inte födas, en fråga som jag konsekvent hade svarat ”ja” på i över femton år.
Ibland har tunnelseendet fortgått så länge att du kanske inte kan särskilja på vad som är du och vad som är depressionen, vilket gör att tanken på att bli fri från den är skrämmande. Det är en sorts död. Det är en sorts pånyttfödelse. Det är ett svårt steg att ta, inte att underskatta. Självbevarelsedriften är stark. Jag var rädd för att inte vara mig själv på andra sidan, men i själva verket är jag mer mig själv.
Pointen är att hon gör så att blommorna blommar, hon gör hela kohagen grön. Sommaren har kommit för att hon just har tagit bort snön. Hon gör mycket vatten i bäcken, och det kommer minsann hoppa och fara hit och dit på de mest oberäkneliga sätt. Precis så ska det vara. Precis så vill hon ha det. Hon kan hantera det.
Hon gör vackra svalor som flyger, men hon gör också myggor, för hon vet att svalorna både måste ha dem och kommer ta dem. Hon gör löven nya på träden och skapar plats för fågelbon, det vill säga det hon tycker om. När det kvällnas och dagen lider mot sitt slut är himlen ändå skär.
Det är något med smultron i barnhänder som kan få den mest tillknäppta att vilja fälla en tår, antar hur små smultronen är men hur stora de verkar i barnhänder förstärker effekten. Hon gör också andra grejer som barn förstår att uppskatta. Hon skapar platser där barnen fylls med sommar, där de kan springa runt. Hon bejakar det fullt ut.
Idas omtänksamhet gentemot andra barn är också så jävla vanlig hos barn som inte har fått sina egna behov tillgodosedda, det verkar vara en motorväg mot att bli inriktad på att göra saker så bra som möjligt för andra. Om du inte är redo att acceptera att du förtjänar det samma ännu är det helt okej.
Vattnet i bäcken kommer dock inte bara fara och hoppa som det behagar, till sist kommer det torka ut. De nyutsprungna löven kommer falla till marken, det är oundvikligt. Både svalorna och myggorna har sin tid till låns, så även barnen. Precis så ska det vara. Det är perfektion. Endgame är att vara tillfreds med det. Döden är fan inte slutet, vilken bisarr jävla tanke.
Ikväll är det midsommarafton. Kanske ska du till någons villa ute på skären, kanske har du en liten bjudning hemma, kanske firar du inte midsommar alls eftersom du inte är nordbo och inte bryr dig, kanske njuter du av ditt egensällskap, kanske lider du i din ensamhet. Allt du har förlorat kan du få åter och mer därtill. Gäller speciellt om det sistnämnda är fallet.
(This post was brought to you by the Dead i bakgrunden, vad vittu ska man annars lyssna på när man är i totalt livsbejakande hippie-mode.)
Madrona Silvander 