Lyssnade på Ted och Kaj medan jag stod och diskade intorkade linsgryterester och skrattade åt deras diskussion kring att Ted inte skulle köpa en bil fast den var jättebra prissatt och i perfekt skick med bara en ägare om ägaren var Mr. Fetish Finland.
Ärkebögen Kaj raljerade kring att Finlands Lucia inte skulle vara några problem i sammanhanget fastän det är stearinfläckar i taket och hela bilen luktar saffran, medan Mr. Fetish Finland garanterat skulle ha hållt lädret i toppskick.
”Skulle någon anställa eller köpa material av Ms. Dödsknarkpolyautistdominatrix Finland?” var den främsta invändningen jag hade mot tanken på att vara öppen med diverse grejs på bloggen när jag vevade igång fanskapet för ett och ett halvt år sedan. Konstaterade dock att det vore sju resor värre att avstå från att vara öppen för att inte gå miste om möjligheter. Har redan levt så och det var som bekant så tröttsamt att det tog knäcken på mig.
Jag har överlag alltid varit fascinerad av gränslandet mellan privatliv och arbete. För mig är det omöjligt att särskilja de båda, vilket gör det extra roligt att jag valde att studera till ett ytterst konservativt yrke där Förtroende är allt samt med stenhård uppdelning arbetstid-fritid och trodde att det någonsin skulle sluta bra.
Tycker helt enkelt att det är jättetrippigt att jag ser delar av mina vänner som kollegerna inte ser, men också vice versa (!). Får bara glimtar av arbetsversionen under omställningsfasen, typ när T kommer hem från jobbet i skjorta och chinos och med marinblå laptopväska i handen, eller när D dyker upp genast efter jobbet och fortfarande har arbetskavajen ovanpå T-paitan och sitt arbets-ID i ett brandat nyckelband.
Egentligen inte konstigare än att man är olika versioner av sig själv med sina föräldrar, med mommo, med en gammal klasskamrat, med sin partner, med sin bästa vän, etc., men tycker ändå det är jättesurrealistiskt att se en väns ansiktsuttryck på ett passerkort som hänger vid ytterdörren och vara van att se något annat. Framför mig: färgstark personlighet. På bild: neutral ingenjör. Framför mig: individualist. På bild: del av maskineri.
När jag forfarande jobbade inom ”min” bransch hade jag en konstant lågintensiv stress kring att vara ärlig kring vem jag är och vad jag gör – viktigt – men samtidigt inte avslöja för mycket. Upplever fortsättningsvis samma lågintensiva stress när jag är runt typ T:s familj. Det är helt enkelt få aspekter av mitt liv som är riktigt rumsrena.
Hittills har jag lyckats hitta folk som vill ha mina tjänster, men ju mer känd jag blir för det mindre rumsrena, desto lättare för folk att dra öronen åt sig och backa ur eller säga nej tack. Den andra sidan av myntet är förstås att det även blir lättare för folk som vill jobba med mig specifikt tack vare dessa aspekter att hitta mig.
Är den poolen mindre än folk som kan tänkas bli avskräckta? Absolut. Är det skönt att rida in på elefanten i rummet? Så satans.
Vad finns det som endast en animerande finlandssvensk dödsknarkpolyautistdominatrix kan göra, undrar du? Listan är lång, till exempel…
…Trevor Bock, det är väl typ det.
Madrona Silvander 