De tre små orden

Ytterst brittiska rubriker från The Guardian igår:

Post-Brexit red tape poses threat to cross-Channel pigeon racing

A hawk-eye on Centre Court! A day with Wimbledon’s star pigeon-chaser

I got a back-to-front West Brom tattoo – and I love it

Cheese, cider, cycling: a tasty tour of the West Country

På löpet tronade så slutligen de tre små orden:

Detta skulle givetvis firas, men for på teater till 53two i centrum med C först. Slutsålt minsann, de lyckades dra fullt hus.


Såg Senses of Responsibility, en så-gott-som-monolog kring att vara tonåring och samtidigt full-time carer till sin morsa som har någon sorts ärftlig degenerativ sjukdom, därefter Blue Moss, en mer avant-gardistisk grej kring… ja, vetefan egentligen.

Sa åt C att det närmast påminde mig om när jag dök upp till studentskrivningarna i lång matte och såg ett gäng integraler efter att ha gått fem kurser av tio, jag var helt enkelt inte rustad för att veta varken ut eller in.

Skulle kunna juba nånting om kön och isolation och existentialism och postmodernism och Beckett och Lynch, men det skulle bara låta som en parodi av vad det faktiskt var. Alla tre skådisar var sjukt duktiga iallafall, låt ingen skugga falla över dem bara för att min teateranalysmuskel har förtvinat totalt.

A känner regissören sådär halvt och rekommenderade att jag skulle förbereda en oväntad komplimang ifall tillfälle gavs. Tänkte att jag skulle leka aningslös pretentiös europé och säga juu, sör, häv ei tenuous gräsp åf de ruuls åf drämäturjy, men tillfälle gavs inte.

Låter som Rebecca inte riktigt vet vad hon ska säga heller.

Köpte därefter en flaska sydafrikanskt skräpvitt och stack till gamla hederliga Ryebank Fields, där det bjöds på fläderbärschampagne. Kände inte för att hänga kring lägerelden så jag, A och en till stod i mörkret i köket och spergade loss kring högt och lågt i timtal. Jag kanaliserade i princip Varan-TV-energi enligt bästa förmåga, vilket förvirrade den tredje parten till en början, men han slappnade av och gav tillbaks med samma mynt vartefter.

Bär numera runt på min she-wee i väskan hela tiden, den kom väl till pass på fältet. Det andra användningstillfället var dock mindre lyckat, men det var helt på grund av user error – hade vänt fanskapet upp-och-ner. Besparar dig detaljerna, men jag kan säga som så att det blev en bredbent trettiofem minuters gång hemåt mitt i natten sen. Lyssnade på den oförskämt begåvade Pink Guy och tog en dusch vid hemkomst.

”Back in the hood, they called me Salamander… now look at me, they call me David. Dirty David.”

Idag verkar det inte bättre än att det bär av till Birmingham över helgen, någon sorts femdomjuttu i Walsall på söndag. Mer on-brand än vin, piss och femdom blir det nog inte. Living the dream.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s