Skriver fortfarande på Made to Fade: The Last Days of Starmantle’s Well of the Mind som besatt. Det är mitten av juli ändå och alla mailkonton har spottat ur sig autosvar sedan midsommar. Vet inte när det kommer in pengar nästa gång. Trololololo.
Har också kollat lite relaterade youtubevideor om kvällarna. Mest 40-åriga DM:s med TV-mässigt sätt och Patreon-konton, de sitter alla i sina hus någonstans i USA med sexiga träbord i bakgrunden. Älskar sånt.
J har ett, K+D har ett, jag har teoretiskt sett ett (om du har varit med i svängen minns du när jag hämtade det på den judiska sabbaten med den oförglömlige Pawel), men det fungerar som skrivbord/ritbord/TV-taso/synthställning. Jag och exet hade ett i lägenheten i Utrecht, men vi täckte av någon anledning över det med en vaxduk i gult, rosa och lila paisley-mönster, och inte hade vi några vänner att samla runt det heller.
Det är roligt att jag närmast uppfattas som en elitistisk old school surkärring i vissa D&D-kretsar, men när jag nämner D&D i andra kretsar går tankarna till fjantiga alver med öron och trikåer och lightning bolt! lightning bolt! lightning bolt!. Det förstnämnda stämmer precis, det sistnämnda är en beklaglig missuppfattning.
Uppskattar du Game of Thrones eller Vikings eller Lord of the Rings eller The Witcher eller The Wheel of Time eller vad annat det nu finns för fantasy/medeltidsskit att kolla på och är intresserad av människor har du allt inom dig som krävs för att uppskatta D&D. Det har rentav mer att göra med att skriva än att spela om du har en DM som är av samma kaliber.
Jag vill helt enkelt inte att du ska gå vilse i det barnsliga narrativ som D&D kanske har presenterats inom ifall du har stött på det någon gång (varför har svenskan ingen distinktion mellan childish och childlike?). Ibland kan våra sessioner bli childlike på ett sätt som är en källa till livsbejakande och glädje, men aldrig childish som i ooh, you get to be heroes and defeat the bad guy and do all these awesome, epic things with your friends, yay!.
Vi sammankommer varannan vecka och utforskar egentligen olika Teman lika mycket som underjordiska grottsystem, levande småstäder och skogar. Forgotten Realms är en värld som har varit under utveckling sedan 70-talet, det finns hur mycket material som helst att behandla. Som en vittus bokklubb egentligen, men utan torrma. Bara för att det luktar mikrobryggeriöl och Cool Original Doritos istället för surt rödtjut och lumpen kofta betyder inte att det inte är kultur (även om det händer att jag bejakar det sistnämnda också).
Påminner mig också osökt om Viktor Malm, Expressens kulturchef (till höger nedan), som utöver att vara jämnårig med mig har beklagat sig över att unga män 1. inte läser och 2. inte ger sig in i kulturbranschen utan bara sitter och ”spelar data”. Den vikarierande kulturredaktören Jimmy Håkansson (till vänster) skrev en bra svar-på-tal-grej i Arbetet om saken relativt nyligen.
För övrigt är videoessäer fortsättningsvis essäer. Jag må tidvis vara en surkärring, men så sur och bakåtsträvande är jag inte.
Blev också nästan lite ledsen i ögat när jag kollade en video där en seafoam green-hårig kvinna hade frågat över sjuhundrafemtio D&D-spelare på Twitter vad de önskar att deras DM skulle göra. Fick snarast känslan av ouppmärksammade barn som helt enkelt vill bli sedda och mjukt ledda på olika sätt.
Att vara DM är fan att anta en föräldraroll egentligen, betydligt mer än diktator eller historieberättare.
Se till att alla får uppmärksamhet. Bjud in de tystlåtna aktivt (och dra in tyglarna en smula för spelare som tenderar att ta mycket plats när det behövs). Bry dig. Stå på spelarnas sida. Var rättvis. Låt dem göra sina egna val och hjälp dem att övervinna svårigheter utan att curla eller helikoptra. Ha roligt. Lita på dem.
Har för närvarande förvisso lyxen att endast spela med folk som jag känner väl och vet att är ena kreativa, finurliga, smarta, roliga jävlar, som både kan bete sig och agera på intressanta infall. Jag kan inte bärga mig inför att få veta vad de hittar på.
Det gör mig fan nästan upprörd att det är så många spelare därute som sitter och accepterar att karaktärerna de har plöjt ner tid och energi på att skapa i praktiken är marionetter bara för att någon inte hade vett att skriva en fantasynovell istället för att ploppa dem i en mine cart där de passivt följer en berättelseräls. Vad satan.
Agens och empowerment är en av mina hjärtefrågor, det framkommer tydligt i Trevor Bock också. Gör saker. Ta plats. Det är okej. Folk får tycka vad de vill, ingen viljestark self-absorbed jävel ska vittu komma och sätta stopp för det. Om du är högkänslig är det svårt att armbåga, det adrenerga systemet skriker att världen går under, men du har lika mycket rätt att existera som någon annan. Det är mer än okej att sätta gränser, det är hälsosamt och vackert.
Självhjälpspapegojande åsido är jag helt enkelt allergisk mot saker som tyder på ett utpräglat ointresse från DM:ens sida. Hur vittu ska man göra det bra om man inte är intresserad av spelarna? Känslan av att det här är min värld, min historia, ni är bara folk jag kan projicera berättelsen jag har i huvudet på är för mig totalt obegriplig.
Behållningen kommer ju från att följa med hur spelarna interagerar med varandra och lära känna dem bättre som personer genom hur de spelar sina karaktärer. Att spela någon annan säger fan mer om en själv än att vara sig själv.
Många har en typ de dras till, arketyper som tenderar att återkomma i olika former. Är sällan spelare numera, men jag tenderar att skapa smånaiva, tåliga fighters med tunga rustningar, så gott som aldrig magiker (är ju en sorcerer, varför skulle jag vilja spela mig själv :>).
Vissa skapar för det mesta nån exotisk ras eller skum accent eller annan tydlig gimmick. Vissa skapar Hermione-besserwisser-wizards. Vissa skapar charmanta spjuvrar, ofta i form av bards eller rogues. Vissa skapar högtravande älskvärda idioter. Vissa skapar half-orcs med sunt förnuft och tydlig känsla för moral. Vissa skapar Aragorn-Snusmumriken-rangers. Etc.
Funkar utmärkt. När D&D är som bäst för mig är det fan en sorts terapi.
Madrona Silvander 