Lite socialrealism såhär i kristider. Har kidneybönor, kryddor och ris i skafferiet, så det är inte så paha som det ser ut. Om inte annat ett ypperligt tillfälle att torka ur kylen.
Städade redan allt förutom köket idag, och medan jag torkade och fejade drabbades jag för första gången av något som jag regelbundet hör yttras av redpill- och MGTOW-killar: She’s not yours, it’s just your turn.
Allt som krävs för att jag plötsligt ska ha två månader på mig att hitta nytt boende är att ett hypotetiskt vuxet singelbarn bestämmer sig för att flytta tillbaks till Manchester och behöver någonstans att bo. Det är inte min lägenhet, det är bara min tur. Inga hål i väggen för inramade planscher och tavlor, bara sinitarra.
Har bott på hyra i sjutton år men har aldrig förr upplevt känslan av att det är något prekärt kring det, antagligen för att jag inte har känt så starkt för ett ställe jag har bott på förr. Tolv olika lägenheter/houseshares innan denna, varav jag har trivts på de flesta enligt omständigheterna, men de har inte varit konkreta hem på detta sätt.
Jag har äntligen skapat min perfekta sensuella sperggrotta, och ur denna nöjdhet uppkommer en rädsla över att förlora den.
”She’s not yours, it’s just your turn” är ett cyniskt/”””realistiskt””” påstående kring ”””kvinnlig natur”””, men det kunde lika bra tolkas som en påminnelse om att vårda relationen och inte ta en annan individ för given.
Just nu upplever jag liksom manosfären en längtan efter något som inte går att uppfylla, det vill säga de absoluta, permanenta garantierna. Känslan av att ”bara det här är helt och fullständigt på det torra kan jag fokusera på annat”. Så funkar det ju dock inte.
Det går inte att garantera att en annan person kommer stå vid din sida livet ut, det är ett val som görs varje dag, och inte ens om du äger ditt boende kan du vara säker på att det kommer förbli så.
Hela vittus livet är ”bara din tur”. Inget att sörja över.
Madrona Silvander 