En mer normal syn utanför fönstret igår, manchestersöndag modell klassiskt sval och regnig.
Om några timmar ska T ha två arbetsintervjuer, varav en gäller en tjänst i Manchester och den andra är förlagd till Sverige. Den sistnämnda arbetsgivaren betalar feta cashen och erbjuder betald lägenhet samt långhelger med betalda resekostnader tillbaks till hemlandet nu och då, vilket verkligen inte är illa pinkat.
Förra sommaren stod T vid ett annat vägskäl, Manchester vs. London, och vid det laget konstaterade vi att det var läge att jobba mot en flytt norrut. Nu står det alltså mellan norrut till mig och betydligt längre norrut än mig.
Måste ändå medge att tanken på att ägna mer tid i Sverige är synnerligen intressant. T skulle lära sig svenska och mer om svensk kultur, vilket vore berikande på många plan (samt en försäkring om jag blir dement om femtio år och bara häver ur mig saker som ja vill itt ha na osyöta mandelmjölk, e ska va sojamjöltchin!). Med en investering i en bra arbetsläppis kunde jag jobba varifrån jag vill, och det vore lättare att ta mig hem till Österbotten om jag redan är mycket i Uppland/Stockholm.
Dessutom är det lätt att hoppa på färjan till Åland där jag har både brorsan och gamla bekanta, och den svenska femdomscenen har intresserat ända sedan jag satt på Darkside som femtonåring. Manchester är fortsättningsvis staden jag har valt, mina rötter finns här och det kommer inte på fråga att rycka upp dem, men periodiska två-treveckorssjok i Sverige några gånger i året kan jag bra tänka mig. Det kunde mycket väl tjäna mig karriärmässigt också.
Jag och T träffades vintern 2015 och har aldrig bott i samma stad. I själva verket tog det tills hösten 2019 innan vi ens bodde i samma land. Vårt nuvarande system där han kör 1.5 h upp till Manchester från Birmingham ett par veckoslut i månaden samt att jag tar bussen ner för femdomevents nu och då har länge känts som en ordentlig begränsning; det är inte praktiskt att bara kunna umgås på helgerna.
Innan jag flyttade till UK träffades vi typ en vecka i stöten var tredje-fjärde månad, högst, men det gjorde det också till en stor händelse när det väl skedde. Jag har dock länge känt att det vore en oerhörd befrielse att kunna ha en spontanitet i umgänget på ett sätt som endast funkar om restiden ligger på sisådär en halvtimme-fyrtiofem minuter från dörr till dörr med lokal kollektivtrafik eller till fots.
Flyttar han till Sverige blir det istället en återgång till att ses några gånger i året, men i längre sjok och med mer pengar. Rent principiellt är jag okej med det. Tror arbetsprojektet varar i två-tre år, så det handlar om en konkret tidsram, men dessa saker tenderar att bli mer stadigvarande. Hur ofta har man inte hört om folk som far någonstans för att jobba och gillar läget och inte återvänder, liksom.
Om resande begränsas igen eller det krisar ännu mer i samhället (eller på ett personligt plan, diagnoser, familjekriser, olyckor, vad fan som helst) finns det dock bara nackdelar med att inte bo i samma land. Jag vet ju också vad det innebär att flytta till en ny kultur helt ensam, men jag var en studerande på tjugofyra vårar som behärskade det holländska språket och var vrålhungrig på allt, och det är antagligen en annan grej att flytta som snart tjugoåttaårig enspråkigt engelsktalade company man utan kunskaper i landets språk.
Får se hur intervjuerna går och ta det därifrån helt enkelt. Om båda ger honom ett erbjudande står vi inför ett intressant val.
Madrona Silvander 