Pianoplinkplönk, eftertänksamt köksbord, kaffekopp. ”Första gången… ja… det var som att hitta hem”. Suddiga bilder på intervjuobjektet som fem-tio-tjugo-trettio år yngre, med tidsenlig look och ordet känslig skrivet i blicken. Så brukar det se ut när opioidberoende avhandlas i media.
På sistone har jag hört ”de säger ju att man är fast efter bara en gång på heroin” papegojas i olika sammanhang av folk utan personliga erfarenheter, och med tanke på att annat än narrativet ovan lyser med sin frånvaro är det svårt att klandra dem.
Betvivlar inte intervjuobjektens förstahandsupplevelse – det går alldeles utmärkt att bli kär i en drog första gången, liksom det går att genast få totaldille på yoga, fallskärmshoppning, D&D eller vad fan som helst – men det är verkligen inte det enda alternativet.
Det finns en annan rutt in i opioidmissbruk som det inte talas om lika ofta, antagligen för att den är långt mindre sexig berättarmässigt. Jag vill påstå att snacket om en-enda-gång-så-är-du-fast som allmängiltig upplevelse har oväntade skadeverkningar på en viss typ av individ.
Jag-föll-för-drogen-direkt är nära släkt med resten-av-livet-jagar-man-känslan-man-fick-första-gången, och för en del är det så. För andra tar det emellertid ett tag att få upp smaken, och första gången kan vara en mestadels negativ upplevelse.
Av någon anledning har folk inga problem med att det ofta krävs upprepade exponeringar innan man lär sig gilla intensiva njutningsmedel som svart kaffe eller rödvin eller mörk choklad, men de har svårt att förstå hur receptor-inbankning med en tvåhandsslägga i form av ”tunga” droger kan vara något annat än 100 % najs från start.
Innan första gången på H (eller oxy, eller vad det nu kan vara) tror vissa att de ska få uppleva något i stil med ”tusen orgasmer på samma gång” (varifrån kommer det?), men läser man på Flashback till exempel är nedanstående upplevelse inte ovanlig:
Jahopp, var det allt? Klart att det var najs att ligga och nodda (halvsova, reds. anm.) och så, men det var varmt som fan och kliade som tusan över hela kroppen och så spydde jag två gånger. Känner inte någon större dragning till att göra det igen.
Låt oss kalla personen i mitt hypotetiska exempel… Andreas. Han fattar helt enkelt inte ”grejen” efter första gången, men det måste ju ändå finnas en orsak till varför drogen är både ökänd och romantiserad, eller?
Minnet av de fysiska bieffekterna falnar med tiden, och han bestämmer sig för att pröva igen, på folks inrådan en lite mindre dos denna gång. Slutsatsen blir dock ofta densamma – visserligen mys, men också illamående, klåda – ”inget för mig”.
De två första upplevelserna var verkligen inte katastrofala, kontentan var snarast bara en känsla av att herska eller oxy eller dylikt är ganska meh sist och slutligen och överskattat jämfört med hur det snackas om opioider i filmer och dokumentärer.
I bästa fall stannar det där. Dödsstöten är dock att något vars nettovärde ligger mellan meh och smånajs ändå trumfar total leda tio gånger av tio (kommer osökt att tänka på denna studie).
Andreas umgås i kretsar där det finns tillgång till starka opioider eller beställer från darkwebben, och är han på en plats i livet som lämnar mycket att önska är det alltså mer njutbart att ta opskis då och då och uppleva tvetydiga effekter än att uppleva den vanliga själamördande ledan och understimulansen. Möss som vistas i en givande miljö återvänder som bekant inte maniskt till koksrummet.
Upplever han himlastormande eufori eller ”tusen orgasmer”, verkligen inte. Han skulle antagligen inte ens uppge särskilt varma känslor inför drogen om han blev tillfrågad, det är inte som att han tänker ”fan vad gött ändå” när han ligger på soffan och kollar någon serie under ruset, och enligt det populära sättet att framställa beroende betyder detta att han inte ligger i någon särskild riskzon.
Du kanske tänker fan vad man måste lura sig själv om man sitter med folien eller snortröret i handen och betygar ”jag gillar det inte ens särskilt mycket”, men det kan helt bra hända att Andreas är ärlig när han säger det – substansens objektiva meriter spelar inte så stor roll, det räcker med att han gillar den mer än alternativet.
Han har ju ändå konstaterat sin immunitet mot den mytomspunna förälskelsen eftersom han inte föll för drogen vid första ögonkastet, liksom alla andra tycks göra, så varför inte.
Andreas tutar och kör och fortsätter alltså ta opioider någon gång i veckan under en längre tid. Snart märker han att kroppen hanterar ruset bättre, och han lär sig också sätta fingret på vad det är som är så najs med substansen. En double whammy av mindre bieffekter och förhöjd lustkänsla, alltså. Samtidigt mår han inte dåligt fysiskt de dagar han inte tar dem, ”tycks ju kunna hantera skiten rätt bra, är väl något sorts unikum, haha”.
Stora doser stimulanter ger akuta avtändningar, och folk tror ofta att opioider har liknande verkningsmekanismer när de går ur systemet efter en enda användning. Kommer ledan att vara kvar efter tillnyktrandet ifall den fanns där innan, jao, men en enda användning ger inte fysiska utsättningssymptom i sig.
Att sakta återgå till normalnivå från att ha varit sänkt är helt enkelt en långt mindre dramatisk företeelse än att landa från att ha varit hög på stimulanter. Det är individuellt, men i regel krävs det veckor eller rentav månader av regelbunden exponering för att bygga tillräckligt med tillvänjning för att alls få fysiska avtändningar.
Till sist kommer morgonen när Andreas vaknar upp småsnuvig och öm i kroppen, kanske efter att ha kört fyra dagar i rad på en botten av tre-fyra gånger i veckan under fyra-fem månader. Nybörjarturen är över, och hans nöjdhet kring att vara ett vetenskapligt unikum förbyts till något annat.
Han har gått från att vakna urlakad och ha tråkigt till att vakna urlakad med ett syfte: mota avtändningen i grind. Nu först uppstår romantiserandet av hans tragiska situation, något lil’ peepskt över det hela.
Samtidigt har han också fått en identitet och en tydlig orsak till varför han har svårt att klara sig i samhället som det ser ut idag. Folk hatar knarkare, men åtminstone är det svårt att avfärda konkret fysiskt substansberoende.
Det är däremot lätt hänt att få höra bah, på min tid!! vad beträffar depression/bipolaritet/borderline/ADHD/autism/obearbetat trauma/existentiell kris eller vad det nu kan vara som gjorde att han hamnade i situationen som föranledde missbruket.
Förstår att Andreas hellre blir hatad än avfärdad. Medkänsla har han någon gång lärt sig att inte finns på menyn.
Madrona Silvander 