Sommarlov och retroflex

Gick precis hem genom morgontrafiken när jag skriver detta, sov på K&D:s soffa.

Passerade högstadiet/gymnasiet och mindes en av den föregående kvällens diskussioner, dvs. ”det är mitten av juli och jag ser fortsättningsvis drivor av skolans djuplila kavajer busa när de går hem klockan tre på eftermiddagen, vad i helvete”.

D försökte förklara att de har något sorts sexveckorssystem med half term holidays och grejer, vilket jag nog har snappat upp något om i typ Manchester Evening News. Detta innebär i praktiken att skolan inte slutar förrän den 27:e juli (!), sen ledigt en månad hela augusti, och tillbaks till skolbänken 1:a september.


Tänk att bara ha haft en ynka månads sommarlov i högstadiet och gymnasiet. Antagligen förlagd till juli i finländska förhållanden, men ändå.

Hur skulle man då ha hunnit lära sig koda hemsidor och spela StarCraft och smyga ner för att ”tyst” hälla upp en skål Weetos klockan sju på morgonen utan att ha sovit (högstadiet), eller dygna, knarka, sura, älska, längta, tråkas och våndas (gymnasiet)?

Röker en joopeli gjord på peruslätkä med Neme på ett folktomt Sandö. Juni 2007.
Att göra hemsidor med tables är hett och stillahavsnationen Tokelau lånar ut sitt toppdomännamn till envar. Juni 2004.

Nu är sommarn här och vi ska mIRCa som fan, det är selfish, det är det enda som ger, för att skaffa ett liv eller skaffa ett hus, vad är det när man vill inte se ljus.

Perrra (mIRCwar)

Nåväl. Manchesterkidsen får ett tio dagar långt höstlov i oktober, ett jullov som är identiskt med det finländska, en tio dagar lång motsvarighet till det finländska sportlovet i februari, två och en halv vecka långt påsklov, samt ett tio dagar långt lov i början av sommaren (skiftet maj-juni). Det är inte så illa pinkat det heller.


Tidigare på dagen igår låg jag och A i parken och lyssnade på Lasse Eriksson. Det började med en diskussion kring kakuminala l, det vill säga det där ”tjocka” l:et som man måste flärpa till med tungan för att göra (tu je bloå, kåtong, kåtong bloå). Har äntligen lärt mig vad det heter tack vare senaste avsnittet av Ted & Kaj.

Ett annat ord för kakuminal är retroflex, det vill säga att som värdinna glida in med en plåt ugnspäron med smält After Eight på.

En svada om rollspel, och varför det är så najs

Skriver fortfarande på Made to Fade: The Last Days of Starmantle’s Well of the Mind som besatt. Det är mitten av juli ändå och alla mailkonton har spottat ur sig autosvar sedan midsommar. Vet inte när det kommer in pengar nästa gång. Trololololo.

Jao.

Har också kollat lite relaterade youtubevideor om kvällarna. Mest 40-åriga DM:s med TV-mässigt sätt och Patreon-konton, de sitter alla i sina hus någonstans i USA med sexiga träbord i bakgrunden. Älskar sånt.

J har ett, K+D har ett, jag har teoretiskt sett ett (om du har varit med i svängen minns du när jag hämtade det på den judiska sabbaten med den oförglömlige Pawel), men det fungerar som skrivbord/ritbord/TV-taso/synthställning. Jag och exet hade ett i lägenheten i Utrecht, men vi täckte av någon anledning över det med en vaxduk i gult, rosa och lila paisley-mönster, och inte hade vi några vänner att samla runt det heller.

Fota någon sorts vegansk specialfranska kunde man dock göra. Januari 2017.

Det är roligt att jag närmast uppfattas som en elitistisk old school surkärring i vissa D&D-kretsar, men när jag nämner D&D i andra kretsar går tankarna till fjantiga alver med öron och trikåer och lightning bolt! lightning bolt! lightning bolt!. Det förstnämnda stämmer precis, det sistnämnda är en beklaglig missuppfattning.

Uppskattar du Game of Thrones eller Vikings eller Lord of the Rings eller The Witcher eller The Wheel of Time eller vad annat det nu finns för fantasy/medeltidsskit att kolla på och är intresserad av människor har du allt inom dig som krävs för att uppskatta D&D. Det har rentav mer att göra med att skriva än att spela om du har en DM som är av samma kaliber.

Jag vill helt enkelt inte att du ska gå vilse i det barnsliga narrativ som D&D kanske har presenterats inom ifall du har stött på det någon gång (varför har svenskan ingen distinktion mellan childish och childlike?). Ibland kan våra sessioner bli childlike på ett sätt som är en källa till livsbejakande och glädje, men aldrig childish som i ooh, you get to be heroes and defeat the bad guy and do all these awesome, epic things with your friends, yay!.


Vi sammankommer varannan vecka och utforskar egentligen olika Teman lika mycket som underjordiska grottsystem, levande småstäder och skogar. Forgotten Realms är en värld som har varit under utveckling sedan 70-talet, det finns hur mycket material som helst att behandla. Som en vittus bokklubb egentligen, men utan torrma. Bara för att det luktar mikrobryggeriöl och Cool Original Doritos istället för surt rödtjut och lumpen kofta betyder inte att det inte är kultur (även om det händer att jag bejakar det sistnämnda också).

Påminner mig också osökt om Viktor Malm, Expressens kulturchef (till höger nedan), som utöver att vara jämnårig med mig har beklagat sig över att unga män 1. inte läser och 2. inte ger sig in i kulturbranschen utan bara sitter och ”spelar data”. Den vikarierande kulturredaktören Jimmy Håkansson (till vänster) skrev en bra svar-på-tal-grej i Arbetet om saken relativt nyligen.

Bild: Arbetet
Jag såg ett klipp där han [PewDiePie] pratade sig varm om John Williams ‘Stoner’ och Dostojevskijs ‘Brott och straff’. Sedan såg jag ett klipp där han slarvade bort sin häst Jörgen i Minecraft.”

För övrigt är videoessäer fortsättningsvis essäer. Jag må tidvis vara en surkärring, men så sur och bakåtsträvande är jag inte.


Blev också nästan lite ledsen i ögat när jag kollade en video där en seafoam green-hårig kvinna hade frågat över sjuhundrafemtio D&D-spelare på Twitter vad de önskar att deras DM skulle göra. Fick snarast känslan av ouppmärksammade barn som helt enkelt vill bli sedda och mjukt ledda på olika sätt.

Att vara DM är fan att anta en föräldraroll egentligen, betydligt mer än diktator eller historieberättare.

Se till att alla får uppmärksamhet. Bjud in de tystlåtna aktivt (och dra in tyglarna en smula för spelare som tenderar att ta mycket plats när det behövs). Bry dig. Stå på spelarnas sida. Var rättvis. Låt dem göra sina egna val och hjälp dem att övervinna svårigheter utan att curla eller helikoptra. Ha roligt. Lita på dem.

Har för närvarande förvisso lyxen att endast spela med folk som jag känner väl och vet att är ena kreativa, finurliga, smarta, roliga jävlar, som både kan bete sig och agera på intressanta infall. Jag kan inte bärga mig inför att få veta vad de hittar på.

Det gör mig fan nästan upprörd att det är så många spelare därute som sitter och accepterar att karaktärerna de har plöjt ner tid och energi på att skapa i praktiken är marionetter bara för att någon inte hade vett att skriva en fantasynovell istället för att ploppa dem i en mine cart där de passivt följer en berättelseräls. Vad satan.

Bild: Final Fantasy, tydligen.

Agens och empowerment är en av mina hjärtefrågor, det framkommer tydligt i Trevor Bock också. Gör saker. Ta plats. Det är okej. Folk får tycka vad de vill, ingen viljestark self-absorbed jävel ska vittu komma och sätta stopp för det. Om du är högkänslig är det svårt att armbåga, det adrenerga systemet skriker att världen går under, men du har lika mycket rätt att existera som någon annan. Det är mer än okej att sätta gränser, det är hälsosamt och vackert.


Självhjälpspapegojande åsido är jag helt enkelt allergisk mot saker som tyder på ett utpräglat ointresse från DM:ens sida. Hur vittu ska man göra det bra om man inte är intresserad av spelarna? Känslan av att det här är min värld, min historia, ni är bara folk jag kan projicera berättelsen jag har i huvudet på är för mig totalt obegriplig.

Behållningen kommer ju från att följa med hur spelarna interagerar med varandra och lära känna dem bättre som personer genom hur de spelar sina karaktärer. Att spela någon annan säger fan mer om en själv än att vara sig själv.

Många har en typ de dras till, arketyper som tenderar att återkomma i olika former. Är sällan spelare numera, men jag tenderar att skapa smånaiva, tåliga fighters med tunga rustningar, så gott som aldrig magiker (är ju en sorcerer, varför skulle jag vilja spela mig själv :>).

Vissa skapar för det mesta nån exotisk ras eller skum accent eller annan tydlig gimmick. Vissa skapar Hermione-besserwisser-wizards. Vissa skapar charmanta spjuvrar, ofta i form av bards eller rogues. Vissa skapar högtravande älskvärda idioter. Vissa skapar half-orcs med sunt förnuft och tydlig känsla för moral. Vissa skapar Aragorn-Snusmumriken-rangers. Etc.

Funkar utmärkt. När D&D är som bäst för mig är det fan en sorts terapi.

Vem ska trösta Michelle

Det har äntligen letat sig ett högtryck till Manchester och det är jag grymt glad över, hittills i sommar har det mest varit mulet eller strilat ljummet. Satt precis på Megabussen och spanade ut över solbrända underarmar längs med M6, vissa mer håriga än andra, vissa med en tobak mellan fingrarna. I lasten öl och cider och grönsaker och andra sommarnödvändigheter, man tackar.

Har en miljon svarta second hand-klänningar som passar vintertid men väldigt få som går för sig i sommarhetta, så jag och T gick till Harborne och dess många charity shops och kollade om vi skulle hitta en sommarklänning eller två i min smak, dvs. mer Vem ska trösta knyttet än fruktkalas. Hittade dock bara bykyrkobegravningsklänningar, vilket är något helt annat.

Mina far- och morföräldrar är redan i jorden. Kthx.
Vem ska trösta knyttet. Bild lånad härifrån.

Kollade också Dangerous Liaisons (1988) i lördags. Två timmar av pudrade peruker och ihoptråtade pattar (samt Uma Thurmans synnerligen befriade 18-åriga behag), könskrig, gaslighting, manipulation, psykisk misshandel och sexuella övergrepp. Machiavellianske Malkovich kan säga grejer som ”My love had great difficulty outlasting your virtue. It is beyond my control” eftersom det inte fanns youtubekanaler som redde ut vad det är frågan om på slutet av 1700-talet. Stackare.

I övrigt en osannolikt fräsch Keanu Reeves, som rakt från en målad porslinstallrik:

Samt en Michelle Pfeiffer som oftast ser ut att behöva lite Visine:

Malkovich bedrog för övrigt sin IRL-fru med Pfeiffer under inspelningen. Say no more.


På söndag var det dags för helgens höjdpunkt, men femdomeventet var verkligen inte vår grej. Vi klev in mitt i en inledande gruppdiskussion sisådär 1,5 h efter eventets början, hade ingen aning om att något sånt var på G. Det var fanfics och det var virkning och det var antagning till att doktorera inom queer femininity och ”min partner känner inte för impact play just nu, vad annat kan vi göra” och ”när känner du dig som mest dominant?”.

Tror vi stannade sisådär fyrtio minuter totalt, det var varmt och fittigt och fönstren släppte in naturligt ljus. Noll spänning i luften, en samling huskatter som lojt hade det lite gött. Inte vår scen helt enkelt. Har verkligen inget emot att sippa lite té och konversera i dylika sammanhang, men då med en underton av det återhållsamma, strama, artiga; informalitet och bekvämlighet är för mig totalt osexigt.

Det blev varsin syndig McFlurry och ugnstofu med grönsaker som hade fått badda i kryddor och kokosmjölk + rågbrö istället. I regret nothing.

De tre små orden

Ytterst brittiska rubriker från The Guardian igår:

Post-Brexit red tape poses threat to cross-Channel pigeon racing

A hawk-eye on Centre Court! A day with Wimbledon’s star pigeon-chaser

I got a back-to-front West Brom tattoo – and I love it

Cheese, cider, cycling: a tasty tour of the West Country

På löpet tronade så slutligen de tre små orden:

Detta skulle givetvis firas, men for på teater till 53two i centrum med C först. Slutsålt minsann, de lyckades dra fullt hus.


Såg Senses of Responsibility, en så-gott-som-monolog kring att vara tonåring och samtidigt full-time carer till sin morsa som har någon sorts ärftlig degenerativ sjukdom, därefter Blue Moss, en mer avant-gardistisk grej kring… ja, vetefan egentligen.

Sa åt C att det närmast påminde mig om när jag dök upp till studentskrivningarna i lång matte och såg ett gäng integraler efter att ha gått fem kurser av tio, jag var helt enkelt inte rustad för att veta varken ut eller in.

Skulle kunna juba nånting om kön och isolation och existentialism och postmodernism och Beckett och Lynch, men det skulle bara låta som en parodi av vad det faktiskt var. Alla tre skådisar var sjukt duktiga iallafall, låt ingen skugga falla över dem bara för att min teateranalysmuskel har förtvinat totalt.

A känner regissören sådär halvt och rekommenderade att jag skulle förbereda en oväntad komplimang ifall tillfälle gavs. Tänkte att jag skulle leka aningslös pretentiös europé och säga juu, sör, häv ei tenuous gräsp åf de ruuls åf drämäturjy, men tillfälle gavs inte.

Låter som Rebecca inte riktigt vet vad hon ska säga heller.

Köpte därefter en flaska sydafrikanskt skräpvitt och stack till gamla hederliga Ryebank Fields, där det bjöds på fläderbärschampagne. Kände inte för att hänga kring lägerelden så jag, A och en till stod i mörkret i köket och spergade loss kring högt och lågt i timtal. Jag kanaliserade i princip Varan-TV-energi enligt bästa förmåga, vilket förvirrade den tredje parten till en början, men han slappnade av och gav tillbaks med samma mynt vartefter.

Bär numera runt på min she-wee i väskan hela tiden, den kom väl till pass på fältet. Det andra användningstillfället var dock mindre lyckat, men det var helt på grund av user error – hade vänt fanskapet upp-och-ner. Besparar dig detaljerna, men jag kan säga som så att det blev en bredbent trettiofem minuters gång hemåt mitt i natten sen. Lyssnade på den oförskämt begåvade Pink Guy och tog en dusch vid hemkomst.

”Back in the hood, they called me Salamander… now look at me, they call me David. Dirty David.”

Idag verkar det inte bättre än att det bär av till Birmingham över helgen, någon sorts femdomjuttu i Walsall på söndag. Mer on-brand än vin, piss och femdom blir det nog inte. Living the dream.