Det var August bank holiday weekend i helgen vilket betyder långhelg, måndagen var ledig. Undvek det överbefolkade Pride och dansade natten iväg (låter inte lika bra på svenska) med T och C i mina röda platåstövlar vid Peer Hat i lördags istället, det var Heart of Glass i källaren, alltid sista lördagen i månaden, och musikurvalet var top notch (70’s 80’s glam postpunk art rock alternative new wave etc. etc. etc.).
Omkring tre på natten kom två låtar från år 1977 direkt efter varandra: I Feel Love med Donna Summer, hela 12″-singelversionen på över åtta härligt malande och tillika svävande minuter, samt Heroes med Bowie, albumversionen på sex minuter, vilket fick mig att tippa över någon sorts kant, och mitt ansikte låste sig i ett extatiskt grin medan jag mitt på dansgolvet slöt ögonen och grät av tacksamhet över att vara vid liv.
Nä, jag var inte E:ad, bara tre fjärdedelar av en flaska Aldi-champagne (vidrig) samt typ fyra-fem pints, vad det nu var.
Jag har för övrigt mest hört Heroes i varianten Heroes/Helden, från soundtracket till Christiane F./Wir Kinder vom Bahnhof Zoo (1981), en av Nemesis favoritfilmer. När det kännspaka introt drog igång, molande som tandvärk men på ett bra sätt, gick mina tankar förstås genast dit och färgade min extas med samtidig förlust, vilket gav den desto mer mening.
Jag bebor fortfarande planeten, det gör inte han. Det mesta som var tänkt att vara avskräckande tog vi typ som en instruktionsmanual. Vi vältrade oss i misär; vid tillfället hade det fortfarande ett romantiskt sken, men nu har jag sett igenom det sedan länge.
Låten ‘Heroes’ har jag alltid tänkt mig att handlar åtminstone delvis om herska, som enligt utsago fick sitt namn från att testpersonerna kände sig heroisch när de tog det. Egentligen har namnet på låten citattecken runt sig, vilket också indikerar att det kan vara fråga om någon sorts eskapism. Med rätt medel är det lätt att vara ”hjälte” för en dag, men det ekar ju tommare än tomt.
Tycker fortsättningsvis att tyskan ger låten ännu mer tyngd, med tanke på att den handlar om ett par där ena är från Västberlin och den andra från andra sidan muren.
Ich, ich glaub' das zu träumen Die Mauer, im Rücken war kalt Schüsse reissen die Luft Doch wir küssen, als ob nichts geschieht
Reaktionerna från T och C, två britter, var närmast jaha nå det är nu samma låt med nå tyska där. Vet inte vad jag förväntade mig. Vissa grejer flyger väl bara på kontinenten.
Madrona Silvander 