Brisiga Brighton, del 1

Trodde jag hade budgeterat fullt tillräckligt med marginal vid järnvägsstationen Manchester Piccadilly i fredags, men nej du, den naggades ordentligt i kanterna vid varje delmoment på resvägen. Resultatet blev att jag missade tåget till London Euston med ungefär 30 sekunder, och min biljett var uttryckligen endast giltig på turen som rullade iväg när jag kom till spärren. En ny enkelbiljett på kort tid kan lätt gå loss på sisådär hundrafemti pund (~180 euro). Aj aj aj.

Vände mig till en av kvinnorna i företagsbrändad piké, pekade på ändan av det avgående tåget och sa att jag föreställde mig att jag skulle sitta där i tyst vagn as we speak. Hon skrattade och sa oh dear. Frågade what do I do now? och hon svarade ptja, tåget bredvid ska också till Euston och avgår om tjugo minuter, så jag släpper igenom dig manuellt här nu bara. Blessings upon blessings, namaste, fridens liljor på dig, underbara kvinna.

Inne i tåget öppnade sig vagn bakom vagn oändligt och jag hade fullt sjå med rullväskan innehållandes allt degenerate gear, åttakiloslaptopryggsäcken samt handväskan, svetten rann längs med polyesterfodret. Hade förstås ingen platsreservation på detta tåg, och det var svårt att hitta en plats som inte var reserverad från start, men jag hittade slutligen reserved from Stoke-on-Trent. Fyrtio minuter till godo utan att behöva maka på sig när någon solig nordengelsk tant kommer fram och tittar på sin biljett och ursäktar sig så mycket – det får duga.

Såg att fönsterplatsen var reserverad från Macclesfield, dvs. stationen innan Stoke. Väl där kom det inte in en solig nordengelsk tant, utan en solig nordengelsk tjej. Med bautaryggsäck av backpackermodell. Vagnen var smockfull, och alla bagageräcken i vagnen dignade redan av väskor. Jahaja.


Jag var ändå inställd på att flytta på mig helt femton minuter senare, lika bra att få det överstökat. Ställde mig upp och spanade ut över en sjö av kalufser och flintskallar, men fyra rader bakom mig fanns en ledig fönsterplats. Tänkte att det antagligen är någon som har uppsökt toaletten eller botaniserar i restaurangvagnen, men mirakel sker varje dag, så jag kollade läget. Ingen jacka, ingen väska, och på den digitala skylten stod de tre härliga orden available if unoccupied. Antagligen någon som gick mitt tidigare öde till mötes – resegudarna ger och resegudarna tar.

Orsaken till varför platsen var ledig stod dock också klar, för på platsen vid gången satt en surmulen nordengelsk tant med nedfälld bricka, och på den vilade en halväten skinksmörgås i alufolie, en limsaburk, en mandarin, en laddare, ett par hörlurar samt en uppslagen pocketbok. Själv fipplade hon med telefonen. Jag låtsades vara aningslös amerikan, och hon snörpte på munnen, suckade djupt, packade ihop utan ett ord och lät mig passera, för även hon lever under det ok som gjorde att hon fick vara ifred alls – den nordengelska artigheten ger, och den nordengelska artigheten tar.

Konduktören rörde inte en min åt min **VALID FOR THIS DEPARTURE ONLY**-biljett, och med det hindret undanröjt kunde jag pusta ut. Väl vid London Euston blev det den stekheta tuben till London Victoria i eftermiddagsruschen, men lyckligtvis behövde jag bara ägna tio minuter åt att vara intråtad i bastun bland kostymer, västafrikanska klänningar och trötta ansikten.


Bland otaliga avgångar på översiktstavlorna vid Victoria denna soliga fredagkväll finns det bara ett tåg som är inställt – tåget till Brighton, via London Gatwick Airport. Brist på personal. Jahopp. Bara att slå sig ner och invänta följande, förhoppningsvis. Så fort spåret slutligen utlyses på skärmen fylls luften av ljudet av rullväskor och raska steg; folk har plötsligt fyrtio minuter mindre tid på sig vid flygplatsen, och jag känner mig lyckligt lottad som har detta tåg som mitt sista byte.

Bagagehyllorna ovanför huvudet är fullbelamrade hela vägen. Gillar inte att lämna en väska utom uppsikt, men i många kupéer är bagageräckena placerade på så sätt – vad kan man. Rullväskan ryms nippa nappa i ett av dem, får fortsätta en bit för att finna en sittplats. Måste be en franskspråkig tjej maka på sin rullväska för att jag ska rymmas, men det är en plats vid ett bord – najs.

Samma franskspråkiga tjej nickar till och somnar efter ett tag, och när tåget rullar in vid Gatwick tänker jag att det kanske vore bäst att väcka henne. Medelåldersparet på andra sidan gången kollar menande på mig, och jag skulle själv ha missat flyget från Amsterdam en gång om inte en vänlig själ hade petat i mig på väg ut, så jag petar till henne. Nä, hon ska till Brighton. Förlägna blickar, sorry, just making sure.

Efter Gatwick tunnas det ut rejält, och jag tänker att jag iallafall kan flytta rullväskan så den är inom synhåll. Minns ju bra vart jag satte den. Eller?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s