Vankar av och an mellan vagnarna. Var vittu är väskan?
Går ända till slutet av tåget, i vagnen sitter endast en kvinna i medelåldern och en gammal dam som jag antar är hennes morsa. De slutar prata och tittar på mig intresserat. Jag kläcker ur mig att jag helt tycks ha glömt vart fan jag satte väskan, detta med en road, tillgjord röst. ”Oh dear”.
Vill inte tro att någon rätt och slätt ska ha stulit den, då är det nog mer sannolikt att någon har rumstrerat om och flyttat den en smula för att tetrisa in en egen väska. Visst?
Ser en röd väska, den liknar min, men färgen är något varmare. Inte kan väl någon stressad jävel ha nappat min rullväska i misstag under stoppet vid Gatwick? Kommer det bli en hel jävla rumba att få tillbaks väskhelvetet nu? Man måste nog vara stressad som Göbbels våren ’45 för att släpa med sig mitt röda fanskap, väskan är dubbelt tyngre än förväntat för sin storlek, men ingenting är omöjligt.
Precis när hjärtrytmen närmar sig paniknivå ser jag dock den bekanta svarta fläcken på min djupröda väska. Väskan är ensam och intråtad så att man riktigt måste böja sig ner för att se den. Ultimat lättnad. Vet för övrigt inte vad fan det är för mystisk svart fläck, men den har funnits där så länge jag har haft väskan i min ägo. Har inte lyckats få bort fläcken med några som helst medel – vetefan vart originalägaren (A:s morsa) har varit.
Stationen i Brighton är välkomnande. Känner genast ett lugn när jag stiger av tåget, människorna går avslappnat och med utvilade ansiktsdrag, noll stress i omgivningen. Frisk luft, vacker dag, en mjukhet i allt omkring. Feta fiskmåsar. Gatan rakt utanför steissin slutar synligen vid havet, det glittrar som det ska.
Får vänta cirka tjugo minuter på en somrigt klädd GB, som fortsättningsvis är i ett möte när han anländer, men det var jag beredd på. En gemensam promenix och flera söta ursäktande blickar senare står vi vid stranden. Klockan är sju och mötet avrundas – dags att ta helg.
Det är en österbottnings koncept av södern-känsla längs med strandpromenaden. Piren och dess åkattraktioner är i full rulle. Solbrända människor med solbrillor sitter och flinar och dricker Aperol Spritz och har det trevligt, någon uppträder med typ Bobban-låtar och det blir spontan allsång. Om livet alltid var sådär skulle ingenting bli gjort.
Jag är fortsättningsvis klädd för Manchester och håller på att brinna upp i solen, men lyckligtvis är det inte långt till det guest house som vi ska tillbringa tre nätter i. Det visar sig ligga i nån sorts Victorian conversion vid en sidogata till strandlinjen, och det luktar oförklarligt av färsk fisk innanför entrén och i trappen.
Vi välkomnas av värden enligt konstens alla regler, gästfritt så det förslår, men när man gör något sådär ofta blir det i princip till att trycka på play, och det märks. Jaja. Rummet ligger på andra våningen, dvs. första våningen enligt det brittiska sättet att räkna. Första rummet till vänster, så lågt ner man kan komma – bra.
Rummet visar sig vara en liten kammare och består i princip av en stor säng med ordentlig ram, najs, ett litet badrum vari de har trängt in en dusch, samt en skrubb med ett dorm room-kylskåp i. Det visar sig också höras riktigt bra från trappan, och därmed antagligen bra ut i trappan – mindre bra.
Vid det här laget har ingen av oss ätit än, så vi slänger oss på sängen och knaprar i oss de två inplastade chocolate chip cookiesarna på bordet för lite snabb energi. Flanerar därefter planlöst med magen som såndär kluven kvist, vad fan heter de, klykor (?) som folk tror sig leta vatten med. Hittar perus thaimatställe, låter bra. Mycket mat kom det in. Är inte tillräckligt kultiverad för att veta vad rätterna heter men allt var gott.
Därefter hämtar vi en handduk och breder ut den över de släta småstenarna på stranden. Framför oss är det Frankrike nästa. Havet är en helt annan färg än Kvarken, nästan någon sorts gammelgrön. Jag har två vinare i handväskan och fortsättningsvis ingen jacka. Där sitter vi till halv två på natten.
Madrona Silvander 