Lördag. Vaknar på eftermiddagen och drar oss en smula. Té med sojamjölk åt mig, PG Tips, men vad kan man. GB dricker sitt kaffe och far ut på ärenden och egentid medan det är tänkt att jag ska blogga ikapp.
Halar upp läppisen och skapar därmed två envisa fläckar med pulveriserad mörkbrun ögonskugga på det vita påslakanet. Sidan som vilade mot bottnen av ryggsäcken ser ut som om någon har siktat kakao över den. Jahopp.
Läppisen vill inte ansluta till husets wifi. Den är kräsen, det är sen gammalt. Försöker dela ut mobilnätet till läppisen, men även telefonen tappar sändningen lite hur som helst. Efter en halvtimme av denna jävla exercis bestämmer jag mig för att nä, nu är det som så att jag får ta itu med det här när jag kommer hem. Därav totaltystnaden. Möjligen oläglig med tanke på temat för onsdagsinlägget, men vad kan man.
Jag sminkar mig och vi fortsätter flanera. Solen är betydligt starkare än i norr, jag är totalt täckt av kläder och SPF 50+. Hör otaliga accenter och dialekter från varje hörn i UK susa förbi, Brighton är en populär hemesterdestination.
Brighton är också en tillflykt för homosexuella och har varit det i ett par hundra år. Regnbågsflaggor överallt. Enligt ONS (2020) identifierar sig tre procent av britterna som LGB (samt typ en halv procent ”other”, vilket jag förmodar rymmer en del asexuella och queert folk), men i Brighton uppskattas femton procent av befolkningen tillhöra en sexuell minoritet.
Pride i Brighton är föga förvånande den största tillställningen av sitt slag i hela landet och pågår som bäst när jag skriver detta. När vi var där hade de redan satt upp planscher om att stationen kommer vara extremely busy etc. Om vi hade råkat planera in resan en helg senare hade vi alltså haft en mycket annorlunda upplevelse, typ 450k firare tenderar att dyka upp. Var i behov av lugn och ro så jag är grymt nöjd med mindre folk och mer chill.
Jag noterar dessutom att mod-kulturen lever kvar i stadsbilden. Ser flertalet småbutiker och barer med dylikt tema, många blåvitröda RAF-rundlar blir det. Vet inte om baren Kuka (”vem” på finska) i Åbo finns kvar, men den hade också fin inredning enligt stilens alla regler.
För sisådär sextio år sen blev det sammandrabbningar mellan mods och rockers på stranden, då såg det ut såhär:
Viktigt det där med vilka band man lyssnar på och vilken typ av mopo man kör, tydligen.
På den sista bilden ser du tydligt att gatuplan är så högt uppe att det nästan inte är i bild, det är fyra nivåer totalt, och därmed tre uppsättningar trappor från gatan till stranden. Varje nivå har restauranger, caféer, nattklubbar, gatukök och småbutiker, jättevackert och jättemysigt.
Slår oss därefter ner vid en restaurang på en innergård. Jag äter en god, eldig vegansk pide som har klickar med ‘nduja, vilket jag har sett på menyn vid YES också och trodde kanske var någon exotisk honung, men nä, det visar sig vara typ syditaliensk smörbar BREDBAR salami. Ihan ok. Har absolut ingen aning vad den var gjord av, men hej, om något är veganskt kan det inte vara alltför äckligt.
Det sitter för övrigt ett större sällskap och en typ två-treårig kille med plusglasögon vid bordet bredvid, och han är väldigt intresserad av oss. Det är helt sant att det finns mycket hår och helskägg och intressanta kläder och mörkt smink att titta på vid vårt bord. Säger hejdå åt honom när vi går, resten av sällskapet gör den artiga småleende tack-för-att-du-inte-stör-dig-på-vår-unge-minen. Ingen fara.
När kvällen till sist sänker sig sitter vi på en bänk på nivån innan stranden och dricker vin med en trevlig mjuk bris i bringan. Det känns fan inte som England, staden har något unikt. Skejtarna som har börjat droppa in en efter en ser ut som de just steg ut ur en portal från Kalifornien, det känns mer som idén av Venice Beach från Tony Hawk’s Pro Skater 2 (2000).
Till sist förstår vi att de har med sig två små ljudsystem med mikrofoner och att de kommer börja rappa eller beatboxa eller dylikt. Åh nej.
Madrona Silvander 