Förföriska fraktaler

GNÄURGH vad det kliade i kroppen när jag såg bilderna från Konstens natt i Vasa. Fick äntligen en biljett till Finland bokad, men det blev sist och slutligen mitten av september, två veckor efter villaavslutningen.

Har levt så länge i Centraleuropa att jag inte har de finska årstiderna helt på klart längre. Folk tror ofta man koketterar med sånt, samt att språket känns ovant och man får leta efter orden, men det är fanimig sant. Det blir diffust och naggas i kanten med tiden. Så mycket minns jag iallafall att mitten av september i Finland är Höst. Ofrånkomligt.

Har dub-subbas att se fram emot hela helgen, karibisk festival i trakten och den firar femtio (!) år. De avgrundsdjupa basfrekvenserna hörs minsann genom väggarna, som tur är har jag inget emot det. Såg lika delar småbarnsfamiljer och glada karibiska gubbar med grånande dreads på väg dit när jag stod och diskade, skoj. Som på beställning fick de trettiogradig värme och strålande sol också.

Vaktade för övrigt Ryebank-lägret igår, låg i en hammock i skuggan och läste ut den miljonte boken om Kālī som jag har lånat av D. Stirrade därefter på den molnfria himlen så pass länge att jag började se fraktaler och liksom dras in i den. Avbröts tyvärr av två tonårspojkar som ställde en fråga jag inte kunde svara på, och förstås lyckades jag inte få till samma intensiva närvaro igen efter det. Äsch.

Däremot stirrade jag på månen ostört utan glasögon inatt. Hade persiennerna totalt uppdragna och alla fönster öppna för att släppa in sval nattluft, så jag hade en fin vy, och det ofokuserade ljuset skapade en massa geometriska mönster i lager på lager. Har också fan aldrig insett hur snabbt månen rör sig över himlen förrän nu, man kan liksom konkret se den röra sig. Wat.