När Andersson skrev texten som publicerades i Qualitative Research, vilken jag hädanefter kommer referera till som We are All Alone, riktade han sig till en rätt smal akademisk publik. Språkdräkten och termerna är därefter.
Reagerar också på den kruttorra, spergiga humorn som förekommer på flera ställen (vilket är i linje med ett av hans uttalade personliga mål, att shota inte ska tas så dödsseriöst), men oj oj oj vad den sortens ”vitsigheter” landar fel i händerna på en allmänhet som är allt annat än välvilligt inställd:
”Audre Lorde (1997: 282) has written: ‘The erotic cannot be felt secondhand.’ Indeed. And so I realized that my body was equipped with a research tool of its own that could give me, quite literally, a first-hand understanding of shota.”
[…]
”I happened to live alone during this experiment, and I had newly become single after a long relationship – these factors probably contributed to my willingness and eagerness to explore this method.”
[…]
”[… I]t was necessary to be diligent enough to abstain from the ‘milk and muesli’ of porn during this experiment, in order to see what happened to my body on a long diet of ‘fish and miso soup’.”
Folk fick helt enkelt spader över att han inte bara runkar ”åt småpojkar” (återkommer till det), han skojar kring det också, och en akademisk journal publicerar det. Det var shock och det var horror och det var disbelief och det var what the fuck och det var how could this happen och det var this man belongs in jail och det var nonce och det var toxic male sexuality och det var this is the literal state of academia.
Krocken mellan pennkjolssnäv akademisk diskurs i minimala kretsar och vittu Mumsnet kunde helt enkelt inte vara mer av en tågkrasch.
I Tyskland, där Andersson som jag förstår var verksam i sisådär ett och ett halvt decennium innan han flyttade till UK, är ritat erotiskt material som avbildar fantasier med omyndiga personer ”lagligt nog”. Det anses inte vara något att väcka åtal över, såvida det framgår med all önskvärd tydlighet att materialet är helt fiktionellt.
Hans masteravhandling vid Freie Universität Berlin hade titeln Unreal Boys: An experience-led exploration of desire towards fictional characters among fans of shotacon manga in Japan (tro nu sen inte att FUB är någon sorts Öppna universitetet-ÅA-grej eller någon flummig ”degree mill” på distans, universitetet ligger stadigt inom top 100 i World University Rankings, 83:e plats år 2022). Skulle gärna läsa den, men den tycks inte finnas på internet någonstans. Jag noterar också att FBU har tagit ner hans forskarprofil någon gång efter den 14:e augusti i år, men den finns förstås arkiverad ändå.
Det vi har att gå på är att han i We are All Alone skriver att han intervjuade folk som gillar shota och interagerade mycket med subkulturen kring det, därav experience-led. Detta skedde dessutom på plats i Japan, som efter påtryckningar från varje annat jävla i-land äntligen stiftade en lag som kriminaliserar innehav av pornografi med minderåriga av kött och blod. När trädde lagen i kraft? År 2015. Givetvis med tydligt undantag för manga och sånt.
Jag är som du förhoppningsvis har märkt ute efter att lägga känslorna åt sidan och försöka förstå Karl Andersson utan att döma (än), och konstaterar att han fram tills hösten 2021 alltså har verkat i ett land där shota är lagligt att inneha och har haft täta forskningsband samt personlig dragning till ett land med helt annan kultur kring att sexualisera minderåriga över huvud taget. För att inte tala om ritat material.
Sedlighetslagarna kring pornografi i UK gör däremot shota olagligt i praktiken, och det finns prejudikat.
Madrona Silvander 