Karl i blåsväder, del 2

Det var många frågor som framkom på en gång när rubrikerna skrek ut skandalen världen över. Eftersom nyhetsartiklarna vanligen verkade bli 1. ytliga anblickar eller 2. härvor av spaghettiresonemang tar jag mig friheten att summera frågorna nedan.

  • Är det rätt att shota existerar som fenomen?
  • Är det rätt att inneha shota rent moraliskt?
  • Är det rätt att inneha shota i lagens mening?
  • Är det rätt att det finns en subkultur kring shota i Japan?
  • Är det rätt att onanera till shota?
  • Innefattar en dragning till shota att man även placerar barn i en sexuell kontext i verkligheten?
  • Är det tillåtet att fantisera om vad som helst?
  • Är det rätt att åtnjuta skattefinansierade medel för akademiska studier som involverar onani till shota?
  • Är det rätt att åtnjuta skattefinansierade medel för akademiska studier som involverar någon som helst form av onani?
  • Är det rätt att åtnjuta skattefinansierade medel för akademiska studier som inte leder till något mätbart produktivt?
  • Är det rätt att utföra självfinansierade akademiska studier som involverar beskrivningar av egen onani till shota?
  • Är det rätt att utföra självfinansierade akademiska studier som involverar beskrivningar av egen onani överlag?
  • Är det rätt att utföra självfinansierade akademiska studier inom ämnet shota alls?
  • Är det rätt av University of Manchester att anta Karl Andersson som doktorand?
  • Är det rätt av Qualitative Studies att publicera texten?
  • Är Karl Andersson en pedofil?
  • Sopar akademisk postmodernism banan för pedofili?
  • Är människorna som utför peer review vid Qualitative Studies nyttiga idioter?
  • Borde Karl Anderssons förflutna inverka på bedömningen av frågan?
  • Borde Karl Andersson arresteras?
  • Är hans handledare medskyldig?

Puh. Inte undra på att folk pratar bredvid varandra. Jag kommer återkomma till största delen av dem, det blir oundvikligen en följetong av det här.


Andersson var väl medveten om det hypotetiska ramaskriet i denna video som laddades upp i slutet av juli, då bomben ännu inte hade briserat.

Han nämner inte sina research notes (som han själv kallar texten som publicerades i Qualitative Research i april), detta eftersom intervjun handlar om hans kortfilm Unreal Boys, men han gör ett allmänt uttalande kring vad som skulle hända om medierna lyfte fram shota (”[but] it is not [featured] because it is such a small phenomenon”). Lol.

Väldigt få nyhetskanaler verkar ha insett att texten som satte bollen i rullning formellt inte var en del av Anderssons PhD. Han fick rentav avslag på sin ”riktiga” forskningsansökan av etikkommittén vid University of Manchester och jobbade på att omarbeta den när rubrikerna kom (se denna video).


Låt oss iallafall börja vid källan. Jag rekommenderar starkt att du själv läser det han skrev i sin helhet om du inte har gjort det ännu.

Detta är abstraktet till hans research notes som inledde hela karusellen:

”I wanted to understand how my research participants experience sexual pleasure when reading shota, a Japanese genre of self-published erotic comics that features young boy characters. I therefore started reading the comics in the same way as my research participants had told me that they did it: while masturbating. In this research note, I will recount how I set up an experimental method of masturbating to shota comics, and how this participant observation of my own desire not only gave me a more embodied understanding of the topic for my research but also made me think about loneliness and ways to combat it as driving forces of the culture of self-published erotic comics.”

Det är alltså inte fråga om en fullständig studie, och texten ska inte betraktas som sådan. Hela grejen är inramad som en ledig reflektion kring ett försök med en experimentell metod inom autoetnografi, i detta fall en önskan om att få en helhetsförståelse av ämnet han studerar genom att efterhärma studiedeltagarnas sätt att konsumera materialet, för att på slutet dela med sig av insikterna som metoden främjade.

Till en början trodde jag det var fråga om någon sorts förtäckta gonzo-fasoner, typ en utomstående excentriker och provokatör som undrar hmm, hur månne det känns att liksom de här snubbarna bara runka till sånt här i typ tre månader, undrar vad det gör med en?, men så är inte fallet.

Han har nämligen ett synnerligen utpräglat personligt intresse för shota från början, vilket han inte erkänner i abstraktet. Han medger dock fritt att han har varit intresserad av shota på ett personligt erotiskt plan väldigt länge i ett flertal intervjuer och egenproducerade youtubevideor.


Senare i texten tassar han runt de anklagelser som forskare ofta får så fort de tar itu med något av erotisk natur, känslan av att behöva försvara sig från eller uttryckligen erkänna att man har ett så kallat prurient interest (erkänd personlig erotisk dragning) till ämnet. Han vägrar göra detta genom att referera till kristen bikt och Foucault:

As commendable as I find such bold admissions of prurience, I can’t shake off the feeling that they reflect and reproduce the historical Christian belief in a ‘truth’ or ‘individual secret’ that can and must be expressed through confession, as detailed by Michel Foucault (1978: 61). I will therefore make a point of writing this research note in a rather casual and hands-on way, without any ceremoniously delivered confession: I simply want to explore a method that my research question seems to call for.

Översatt: lol nä alltså int känner jag att ja vill erkänn nånting, jag tyckt nu bara att det var ett logiskt nästa steg i forskningen att runk till det här själv nu.

Jag har dock jävligt svårt att köpa att Andersson inte har runkat till shota förr. Det känns helt enkelt som en förljugen premiss. Skillnaden lär väl vara att han började föra dagbok.

Djärva gatan

Med lite editering skulle det kunna vara någon sorts jävla stock photo men nä, det är en korsning i Hulme och inte yaaaas queen slay-foder. Inte bara iallafall.

Skulle på möte med self employment-tanten igår och gav mig iväg till fots istället för att ta bussen, knäppte bilden på färden. I övrigt var det en halvtimme dit och en halvtimme tillbaks av förbipasserande SUV-rövar. Det är något med SUV:s som stryker mig mothårs, onödigheten och tjockan i linjerna, som en stabbig bakelse man ångrar att man åt.

Ontario-registreringsskyltar värmer dock alltid ❤

För övrigt minns jag tydligt varifrån jag lärde mig ordet bold: vinjetten till The Bold and the Beautiful (1987), eller Glamour som var den svenska titelsättningen. Varifrån annars. Tygrullen i Geisha-rosa satin kom minsann farandes med en väldans fart.

Häshtäg iconic.

Det är egentligen ganska skumt att tänka sig att en massa ensamma österbottniska pensionärer satt och hade sällskap av amerikanska modemoguler i LA på ”Sveriges TV”. I Youtube-kommentarerna bondar folk i min ålder från världens alla hörn över sina mor- och farmödrar som kollade troget. Livet.

Skrev annars en hel del om herr Karl Andersson igår innan jag lade mig, men låter det marinera lite till. Nu ska jag färdigställa Ryebank-juttun så det kommer in nå guac guac satan.

Karl i blåsväder, del 1

En person som har tillbringat en längre tid på 4chan lär sig en del obskyra japanska grejer genom osmos. Inte fan skulle jag annars veta vad yaoi, yuri, lolicon, bishounen, futanari, guro, doujinshi, kemonomimi, ecchi eller ahegao är. Rekommenderar inte att du googlar dem på jobbet (eller alls).

Shota eller shotacon är också en av termerna jag någon gång har lärt mig där. I princip berör det ritat erotiskt material som innefattar pubertala och förpubertala pojkar. Det är något som svenske Karl Andersson, doktorand vid University of Manchester, fascineras av på ett personligt plan, och faktumet att han gör det har du antagligen läst i någon tidningsrubrik.

Han skrev ett paper om, ptja, rent krasst sina känslor kring att runka till shota, och skickade in det till den vetenskapliga journalen Qualitative Research, som alltså publicerade det i april. Fyra månader efter publiceringen fick någon på Mumsnet (typ brittiska Familjeliv) nys om saken, och den obligatoriska högaffelmobben på Twitter behöver jag knappast nämna.

Karl Andersson. Bild: UoM

Jag har läst själva texten som Andersson skrev i sin helhet när den fortfarande var uppe. Journalen plockade ner den eftersom verket genomgår etiska omgranskningar, men den finns arkiverad här. Det kan ta en stund att ladda sidan, men texten är inte särskilt lång, typ fyratusen ord.

Jag har också:

  • kollat hans forskarprofil
  • läst hans blogg
  • kollat många av hans youtubevideor
  • kollat hans intervjuer från filmfestivaler
  • kollat hans kortfilm Tiling
  • försökt hitta hans kortfilm och tillika avgångsprojekt från Freie Universität Berlin, Unreal Boys, som för närvarande inte finns att se någonstans
  • grävt i hans förflutna som chefredaktör för (åtminstone) Straight, Destroyer samt Breaking Boys News

Svaret på huruvida detta gör mig mer kvalificerad att uttala mig vs. någon som endast har läst en tidningsartikel – eller bara en rubrik – torde vara ja.

Har en hel del att säga om saken och många av åsikterna går dessutom isär, det är som att tampas med en hydra i huvudet. Ryms det i ett inlägg blir jag förvånad.

Förföriska fraktaler

GNÄURGH vad det kliade i kroppen när jag såg bilderna från Konstens natt i Vasa. Fick äntligen en biljett till Finland bokad, men det blev sist och slutligen mitten av september, två veckor efter villaavslutningen.

Har levt så länge i Centraleuropa att jag inte har de finska årstiderna helt på klart längre. Folk tror ofta man koketterar med sånt, samt att språket känns ovant och man får leta efter orden, men det är fanimig sant. Det blir diffust och naggas i kanten med tiden. Så mycket minns jag iallafall att mitten av september i Finland är Höst. Ofrånkomligt.

Har dub-subbas att se fram emot hela helgen, karibisk festival i trakten och den firar femtio (!) år. De avgrundsdjupa basfrekvenserna hörs minsann genom väggarna, som tur är har jag inget emot det. Såg lika delar småbarnsfamiljer och glada karibiska gubbar med grånande dreads på väg dit när jag stod och diskade, skoj. Som på beställning fick de trettiogradig värme och strålande sol också.

Vaktade för övrigt Ryebank-lägret igår, låg i en hammock i skuggan och läste ut den miljonte boken om Kālī som jag har lånat av D. Stirrade därefter på den molnfria himlen så pass länge att jag började se fraktaler och liksom dras in i den. Avbröts tyvärr av två tonårspojkar som ställde en fråga jag inte kunde svara på, och förstås lyckades jag inte få till samma intensiva närvaro igen efter det. Äsch.

Däremot stirrade jag på månen ostört utan glasögon inatt. Hade persiennerna totalt uppdragna och alla fönster öppna för att släppa in sval nattluft, så jag hade en fin vy, och det ofokuserade ljuset skapade en massa geometriska mönster i lager på lager. Har också fan aldrig insett hur snabbt månen rör sig över himlen förrän nu, man kan liksom konkret se den röra sig. Wat.

32-year-old Swedish-speaking Finn discovers basic astronomy: ‘The moon is amazing’

Jaja. Bättre sent än aldrig.

Brisiga Brighton, del 4

Killarna soundcheckar på stranden och vi måste bestämma oss för vad vi ska göra. Bänken vi ockuperar har perfekt läge, och det vore synd att överge den och behöva hitta en annan ledig bänk, men risken finns att killarna kommer förstöra stämningen helt. Samtidigt är åtminstone jag lite nyfiken på vad som komma skall, eftersom de har två mickar kanske de kommer köra någon sorts rap battle?

Vi bestämmer oss för att sitta kvar på pin kiv och första duden sätter igång. Beatet i bakgrunden är 90-talsinfluerat, så åtminstone handlar det inte om trap och dess sprinkler-hi-hats, men han har inte tillräckligt med tryck i rösten för att riktigt engagera. Han rappar om sin ADHD och om hur hans tankar alltid snurrar i huvudet och hur svårt det är att fungera i samhället, typ.

Näste man är dock duden som ser ut att vara äldst av dem, kanske i min ålder, och han har en iöronfallande röst. Måste ha hållit på ett bra tag. Varje gång han framträder fäller han upp hupparen och tar på sig sina solglasögon, och jag funderar på ifall han har scenskräck, om det är hans officiella stil eller om han vill förbli anonym inför telefonen som hålls i horisontellt läge två meter framför honom. Kanske alla tre.

Förundras över bristen på tjejer, brukar de inte dras till killar som får för sig att göra saker? Om inte jämnåriga tjejer så iallafall snäppet yngre dito som fnissar i små grupper en bit bort, men båda lyser med sin frånvaro. Det droppar in typ två tjejer under hela grejen och båda är där med sina pojkvänner.

Korvfesten håller på i säkert två-tre timmar, och tidvis studsar de runt nästan som om de moshar. Jag påpekar att varenda en av dem lika bra skulle kunna sitta hemma och scrolla TikTok just nu, men näe, de ägnar sin lördagkväll åt att hänga tillsammans och röka gräs och vibea till varandras verser, och det ska de fan ha en eloge för. De gör nånting.

Vi lyckas dock inte lista ut vad deras namn ”the SBC” står för. Vi hittar bara Smoking Bones Club när vi googlar, men det är något sorts stonerrock-kollektiv i Brighton, alltså inte de här japparna. South Brighton Crew? Sus Beach Club? Stoned & Blazed Collective? Saturday Breakfast Cereal? Vetefan.


Jargongen med GB blir överlag ofta raljant. Vi raljerar över turisterna, vi raljerar över karikatyrtecknarna, vi raljerar över hårflätarna, vi raljerar över Sea Life, vi raljerar över piren, och vi raljerar framför allt över den massiva zip line som sträcker sig över stranden.

South Park did it.

Det är ju skojsigt att raljera så länge det hålls på rätt sida coola-kidsen-som-döljer-sin-osäkerhet-och-världströtthet-genom-att-dissa-allt-och-egentligen-sörjer-sin-oförmåga-att-hitta-mening-i-tillvaron-och-knyta-an-till-andra-staketet. Orka förakta nånting, det är fan jobbigt på riktigt.

Nåväl. När killarna så slutligen packar ihop hojtar en blond dude med långt hår och lite Jay från Jay and Silent Bob-stuk åt oss och undrar vad vi tyckte. Vi hojtar tillbaks några uppmuntrande fraser och beger oss inåt stan på upptäcktsfärd. Gatorna är fulla av flanörer, det är trots allt lördagskväll, och GB tycker sig känna igen en kille med vit T-shirt och småkrulligt, ostyrigt hår.

Killen har ett gäng kring sig och går som om han äger stan. GB konstaterar att det kan ha rört sig om youtubern Kwebbelkop, tydligen nån holländsk jappe som är household i NL. Tycks göra GTA5-videor för en ung publik och har 14 miljoner subs. Okej. Inom sporten youtuberskådning skulle jag hellre ha sett en Pewdiepie i det vilda, han har bott i Brighton sedan 2013.


Plötsligt får vi syn på en byggnad som verkligen inte passar in i omgivningen. Den är upplyst i rosa och ljusblått och ser absurt överdådig ut. Vad vittu är det där?

Ser minareterna och undrar först om det kan vara en moské, men det är något i den arkitektoniska stilen som inte klingar totalrent, nästan som att det är en fantasytolkning av diverse österländska stilar. Speciellt de ädelstensformade fönstren ger mer Aladdin-vibbar än helig plats.

Vi går närmare för att undersöka saken och konstaterar att byggnaden, eller snarare palatset – fanskapet är överjävla jättestort – ligger bakom en inhägnad. Vi hör dock röster och skratt från mörkret på gården, så det måste finnas ett sätt att ta sig in, och vi går runt hörnet och hittar en ingång.

Fasaden är superslät, byggnaden ser inte ens särskilt gammal ut, så vad i hela friden gör denna enorma Disneyworld-byggnad mitt i Brighton?

Vi lär oss att det handlar om the Royal Pavillion, en nätt liten sommarresidens åt duden som blev kung Georg den fjärde. Palatset byggdes i tre faser med start 1787 och stod klart 1823, dvs. trettiosex år senare. Tvivlar inte på det när jag står där, och då tittar jag bara på exteriören. Stilen kallas indosaracensk och är liksom jag förmodade en salig blandning av grejer britter tyckte var coolt med indisk arkitektur och europeiska influenser och tolkningar.

Sisådär tjugofem år efter att palatset var helt färdigbyggt hade kung Georg IV hunnit kola vippen och efterträdaren Vilhelm IV likaså. Drottning Viktoria hade regerat i några år och sa slutligen att nä hörni, jag och Albert är hellre vid Osborne House som Albert har ritat åt oss på Isle of Wight, så ni får ta och köp det här ni nu om ni vill, vilket staden också gjorde år 1850. Om man som kungafamilj har fria händer och ritar ett italienskt palazzo i renässansstil åt sig kan jag bra tänka mig att the Royal Pavillion snarast kändes som ett kryssningsskepp från Miami på 80-talet.

I gräset på gården hittar jag också den enda Brighton Rock som jag har att göra med under vistelsen, en liten vit sten som är trevlig och slät. Ploppar den spontant i handväskan där jag antar att den ligger fortfarande. Annars är Brighton Rock en sorts godisstänger, vilket du kanske minns om du kollade senaste säsongen av På spåret, där Brighton var en av destinationerna.

På tal om På spåret var jag helt säker på att musikfrågan skulle handla om Fatboy Slim, denne brightonson vars ursprung utgör en stor del av hans identitet, men näe, de valde vittu Passenger, som tydligen är från Brighton också.

Minns en gång på 420chans groupwatch när någon lade till Let Her Go (Official Lyric Video) i playlisten och alla var helt VAD VITTU HÅLLER DU PÅ MED tills det två minuter senare framkom att det var en version där någon hade klippt in FUCKING NORMIES!!! REEEEEEEEEEEEEE (volymvarning) ovanpå låten. Fy fan vad vi lollade. Kan inte hitta den längre, antar den är borttagen eller olistad för länge sen.

Nåväl. Fatboy Slim bor fortfarande i Hove, som är den andra delen av staden Brighton and Hove. Han hade alltså inte lång resväg när han spelade på stranden i Brighton helgen innan vi var där, någon sorts tjugoårsjubileum av en keikka han gjorde år 2002. Undrar hur många som var ute med metalldetektorer efter det, antar det tappades en del ringar och klockor och armband och grejer. Såg en metalldetektor IRL för första gången i mitt liv i Brighton och fylldes av någon sorts barnslig fascination, kunde inte sluta följa den med ögonen.

Herr Slim/Cook spelar en hel del på Ibiza, och medan ett visst mått av det förväntas av en gigant inom elektronisk musik tror jag inte han skulle göra det riktigt lika ofta om han inte gillade ön. Efter att ha varit i Brighton kan jag bra tänka mig att den ter sig lite familjär för honom på något sätt. Säkert lika blåsigt och jävligt på vintern också.