Ringar, drakar och analyskvarnen

På krapulalördagen efter Crossbreed tog jag och T tillfället i akt att kolla de första tre episoderna av Lord of the Rings: The Rings of Power (2022) samt Game of Thrones: House of the Dragon (2022). Eller just det, den senare är ju inte en undertitel, trots att öppningstemat är det samma, med ett nästan identiskt arrangemang.

Ett temas uppgift är ju att sätta en i stämning, så det är lite olyckligt att plantera moderseriens förväntningar i huvudet på publiken det första man gör. Det vore lite som om Better Call Saul (2015) skulle öppna med Breaking Bad (2008)-temat, bara att de kemiska ämnena är ersatta med paragrafer, och den giftgröna röken är blå cigarettrök istället. Det hade liksom varit missvisande.

När serien utlystes verkar namnet dock ha behandlats som en undertitel, så jag vet inte om någon tog beslutet att det inte är nå bra att ha moderseriens namn tronandes eller vad det är fråga om. Slutresultatet är dock att serien till synes ska stå helt på egna ben, vilket blir skumt, eftersom den är långt mindre fristående än den själv tycker.

House of the Dragon känns för mig som en prequel-DLC till huvudspelet Game of Thrones. Den vet att folk är bekanta med världen, och tycker därför att den slipper slösa tid på sånt, till förmån för att genast sätta igång med det den vet att folk vill ha: whores n’ gore.


The Rings of Power fick mig däremot att känna något jag inte har upplevt på länge, det vill säga känslan av att transporteras någon helt annanstans, och att det är lite som att komma tillbaks från en mini-semester när episoden är slut. Jag värdesätter den förmågan tusen gånger högre än verkshöjd, för det är egentligen svårare att få till. Comfy > clever.

Jag var i själva verket inte säker på om vi skulle se en film eller en serie när T satte på den, eftersom serien behandlar sig själv så filmiskt, ända in i musiksättningen. Tycker den är mänsklig och sympatiskt jättecharmig, vilket går över i någon sorts disneyfiering ibland – Harfoots fångar till exempel upp den yngre publiken – men det må vara förlåtet.

Känner fan att det nästan är lite fräscht med den relativa familjevänligheten och den tydliga uppdelningen mellan gott och ont. Rings of Power känns för mig betydligt mer D&D än (trailern till) den kommande D&D-filmen; vore jag en Tolkien-fangirl skulle jag antagligen ha betydligt fler invändningar.


Förresten dör ju förundran och hänfördhet per definition i samma sekund som man sätter sig tillbaka i soffan, mättat och distant, och låter analyskvarnen mala på.

Det är typ som att sätta sig på en bänk och kolla på bergochdalbanan istället för att spänna fast sig i en av vagnarna. Då är det liksom inte läge att vara förvånad över eller missnöjd med att man inte upplever samma sak som personerna på tåget.

Typ såhär. Wasalandia med Nemesis, juni 2006.

I Rings of Power känner jag starkt närvaron av det där magiska limmet som gör att 1+1=3, typ salt och lök, och eftersom verket känns som mer än summan av sina beståndsdelar är det ingen konst att pausa malningen. I House of the Dragon har jag dock inte ens valet att stanna kvarnen – jag ser bara en rad scener.

Det är en TV-serie:ig TV-serie, för mig så mekanisk att det känns som att jag hela tiden tittar bakom ridån. Typ som att gå runt bergochdalbanan när nöjesparken är stängd och kolla på hur de utför underhåll, eller som att det finns ett ljudspår i bakgrunden där jag hör producenterna diskutera hela tiden.

VRRRRRRRRRRR

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s