Tog en sväng med hunden i skogen efter mörkrets infall igår, klockan var väl kanske 20:30. Satte min vana trogen på en promenad-podd, men pausade den fyra sekunder in i den inledande reklamen. Podd i öronen på yuppie-morgon-pw i parken i Manchester? Ja. Podd i öronen en kväll i black metal-septemberskog? Skulle inte tro det va.
Lyssnade istället bara på suset och kras kras kras mot gruset. Blev påmind om hur lätt trädsus blir till illusionen av diffust bilsus bakom ryggen och vägpinnar till människor framför en i mörkret. Gick ända till motionslådan, eller snarare där motionslådan brukade vara. Röd. Blyertspenna i snöre, ruthäfte och luftfuktighet, trevlig doftkombo. 3 km brukade farmor skriva, vilket nog var att skarva i, men vad fan.
Kom också att tänka på att vi ibland cyklade till plätten precis där i kröken och hade picknick. Har nog fortfarande inte hört mer förnöjsamhet än när farmor uttalade ”picknick”. Grön limsa i glasflaskor, man måste se efter så inte man tappade kapsylöppnaren i gräset. Det gjorde lite ont att sitta på pakethållaren, och så måste man spärra lite med benen för att undvika ekrarna, men vad gjorde det.
Kontrasten mellan lysergisk barndomsimpressionism av #00FF00-grön limsa och gräs vs. enslig, Burzum-ruggig septemberkväll kunde inte vara mer total. Melankolin varade dock bara i några sekunder; vinden rasslade till i de blöta omkringliggande lövverken och gav mig en präktig skur. Det var så on the nose att det bröt min immersion och bara blev löjligt. Skärpning.
Sen såg jag att den två år gamla hunden tittade på mig som ”vad står vi stilla här för” och jag tänkte att vet du vad, du har rätt. Det finns inget här. Det finns i själva verket inte mycket någonstans, förutom precis när och där det händer. Jag har inte tappat ett skit.
Madrona Silvander 