Så här såg det ut när jag satt i Viking-terminalen vid Åbo hamn och väntade på färjan till Långnäs igår. Hittade stövlarna på kallvinden, fotlästet är för smalt för morsan nuförtiden, så jag tänker ge dem lite TLC och sedan nytt liv på gatorna i Manchester.
Innan jag hoppade på buss 1 till hamnen drack jag två öl med en gammal kompis som lämnade i Åbo efter studietiden. Han är den där sortens kompis där samtalen inte har någon som helst förväntad struktur, inga artighetsfraser, inget garanterat prat om jobb och det praktiska, bara sånt som är roligt och/eller intressant, ordvrängeri och oväntade associationer utan tillgjordhet. Ser till att träffa honom varje gång jag har vägarna förbi Åbo, alltid lika skoj.
Väl på båten var jag i princip i ett katatoniskt stadium när ölen gick ur kroppen, energin tog slut. Vred musten ur den österbottniska trasan de sista dagarna och var redan elva timmar på resande fot, så parkerade arslet på en bekväm bänk nära infon och rörde mig inte ur fläcken tills ankomst, satt bara och stirrade på blinkande spelautomatlampor som reflekterades i fönstret.
Tog därefter transferbussen till Västra hamnen i Mariehamn, min andra minibussfärd under denna resa. Två eftersläntrare som inte hade bokat rymdes nätt och jämnt med, nån dude med Harley-väst och hans rödblommiga tjej, båda gissningsvis i 35-40-årsåldern.
När duden småsluddrande utbrast ”JA DET BLIR VÄL ATT SITTA LÄNGST BAK MED DE COOLA KILLARNA” med ölstinkande andedräkt fick jag plötsligt en flashback till att sitta på en buss på väg bort från en folkpark på natten som 15-16-åring, den där sortens påklistrat alkoholinducerat självförtroende är det ett tag sedan jag har bevittnat.
När de väl satte sig ner hörde jag hur de tyst räknade till tre och därefter hostade till skithögt för att täcka över ljudet när de knäppte varsin öl till. Om jag inte skulle ha suttit precis framför dem, på näst sista raden, hade jag antagligen inte märkt något ljud, men lukten sprider sig ju genast i en liten minibuss.
Klockan var 01:20 och resten av bussen verkade vara trött och nykter, våra hjärnor hade redan snabbspolat fram till en hägrande säng. Jag hoppade av vid ändstationen och gick några hundra meter till hotellet, checkade in, tvättade bort sminket jag hade applicerat i tåget till Tammerfors, och åt min sista medtagna alufolieinlindade ruis-kana-smörgås. En råg-puikula med margarin, paprika, smält veganost med goudasmak, gurka, tabasco, sallad och ärtproteinbiffar satt fan riktigt fint som kvällsmat.
Imorse vaknade jag emellertid upp med Pommern i fejset.
Släpade mig upp klockan 9 för att gå och äta frukost, dvs. fyra hårda små skivor rågbröd med smör, ost, paprika, tomat och gurka + en tallrik 50-50 vittu hyvä perussuomalainen cheap-ass arkijogurtti med fruktsmak/naturell yoghurt och 50-50 cornflakes/müsli, detta nersköljt med blaskig äppelsaft.
På TV:n i restaurangen stod BBC på, oförklarligt nog, och jag såg rubriken nånting nånting IMF nånting nånting UK tax cuts nånting increasing inequality. Alltid skoj med något att se fram emot.
Madrona Silvander 